Kyrkans Tidning berättar i nummer 46/18 om nya regler för begravningsverksamheten. Kyrkostyrelsen, stiften och församlingarna förutsätts lägga ner stora resurser för denna myndighetsutövning.

Prästen ska vara själasörjare, förkunna Guds ord och förvalta sakramenten. En kyrklig förnyelse är nödvändig för att församlingar ska förstå det nya andliga sökandet och finna alternativ med vilka metoder vi ska använda till att nå människor i deras sociala situationer.

Prästerna slapp ett omfattande myndighetsarbete med folkbokföring 1991 när Skatteverket tog över den myndighetsutövningen. Men varför håller kyrkan fast vid begravningsväsendet? Resurserna behövs till kyrklig förnyelse.

Stockholms stad löste i princip problemet på 1920-talet genom att ta över ansvaret för de stora begravningsplatserna. Men vissa församlingar hade fortfarande kvar begravningsväsendet på sina stora kyrkogårdar. Det krävde stora insatser framför allt för kyrkoråden.

Under min tid som ordförande i kyrkorådet i Stockholms kyrkliga samfällighet på 1970-talet tog jag initiativ till överläggningar med de berörda församlingarna och Stockholms kyrkogårdsnämnd. Det ledde till att Stockholms kommun tog över begravningsväsendet i Brännkyrka, Bromma, Spånga och Hässelby församlingar och sedermera på Galärvarvskyrkogården. Församlingarna befriades från många problem och slapp att vara myndigheter. Kyrkogårdsförvaltningen sköter kyrkogårdarna exemplariskt. På samma sätt har man gjort i Tranås.

Vidare skriver Jonas Ek i samma nummer av KT att begravning i kommunal regi inte är lockande. Han vet tydligen inte hur fint Stockholms kommunala kyrkogårdsnämnd sköter verksamheten.

Eftersom kyrkan inte utvecklat metoder för att möta det nya andliga sökandet lever många religiöst sökande människor i ovisshet. De möter alla möjliga religionssurrogat som snarare är magi. Se till exempel den serie som Svenska Dagbladet nyligen publicerade om häxkonst och dylikt. Det är förödande för andlighetens utveckling att församlingarna ska utveckla nya metoder för hur begravningsplatserna ska skötas. Vi måste finna nya gudstjänstformer i människors sociala miljöer.

Kyrkostyrelsen bör snarast skriva ett allvarligt förslag till regeringen och föreslå att begravningsverksamheten överförs till kommunerna. Därmed får kommunerna liksom i Stockholm och Tranås ta hand om begravningsavgiften. Och församlingarna får mer resurser till att utveckla den kyrkliga förnyelsen. Kyrkans roll som myndighet måste slutligt förpassas till historien.

Bakgrunden är två motioner till årets kyrkomöte som berör frågan om mission och församlingens grundläggande uppgift (2018:6; 2018:54). Motionärerna driver samma tanke som denna ledarsida gjort, nämligen att mission är något som kyrkan är, inte något kyrkan gör. KO bör därmed revideras så att det framgår att kyrkan är sänd av Gud med det enda uppdraget att förkunna och gestalta evangeliet om Jesus Kristus, vilket tar sig tre uttryck: att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni.

Läronämnden skriver i sitt yttrande: ”Läronämnden understryker att en revision av kyrkoordningens nuvarande beskrivning av kyrkans uppdrag och församlingens grundläggande uppgift skulle kräva ett omfattande läroarbete” (2018:3y). Punkt. Hur ska Kyrkomötets ledamöter förhålla sig till ett sådant yttrande? Är Läronämnden positiv eller negativ till en revision av KO? Tycker man att det omfattande läroarbetet vore önskvärt?

Det oklara yttrandet gör att det istället går att uppfatta yttrandet som: Vi har inte tid för ett sådant omfattande arbete just nu. Eller: Vi orkar inte – ungefär: fatta hur mycket arbete detta skulle innebära. Eller möjligen: Detta klarar vi inte av.

Så – vad menar Läronämnden? Menar man att tid, ork eller resurser saknas för detta omfattande arbete eller att arbetet inte behövs?

Ibland beskylls Svenska kyrkan för att ducka i lärofrågor och istället ägna sig åt annat. Otydliga yttranden som detta riskerar att spela kritikerna i händerna.