Svenska kyrkan har sjösatt ett ambitiöst ramprogram för lärande och undervisning. Initiativet är efterlängtat och visar på en ökad krismedvetenhet i kyrkans ledning. 

I programmet finns dock en svag länk: prästutbildningen. Rustas blivande präster i tillräcklig grad för de utmaningar som det innebär att möta en verklighet där ”alla anknytningspunkter saknas” mellan kyrkans budskap och människors vanliga liv? 

Målet för programmet är att ”återupprätta relationen mellan kristen tro och människors liv”, vilket står att läsa i dokumentet ”Program för lärande och undervisning 2018”. 

Behöver inte den blivande prästen, som ofta har en sekulär bakgrund, under utbildningstiden själv få hjälp att hitta fungerande sätt att komma till rätta med ”den brutna förbindelsen mellan kyrkans språk och människors vanliga liv” innan personen går ut i aktiv tjänst? Annars är det svårt att se hur kommande generationer av präster ska kunna bidra till att kyrkan blir en plats för inre växt.

Av tradition har den svenska prästutbildningen haft en gedigen akademisk karaktär även om den teologiska delen krympt betänkligt. När jag själv läste teologi i Uppsala på 1980-talet var den enda originaltexten från reformationstiden Augsburgska bekännelsen, huvudsakligen sammanställd av Melanchthon. Ingen text skriven av Luther ingick. 

Vad jag känner till har det inte skett någon radikal förändring till det bättre i landet även om det vid enstaka lärosäten gjorts goda ansträngningar för att förändra situationen. 

Kravet från kyrkan är att prästkandidaten ska läsa systematisk teologi eller tros- och livsåskådningsvetenskap en termins studier på heltid, men innehållet specificeras inte närmare. I stort sett vad som helst kan alltså ingå i denna del.

Ett större bekymmer, som redan Gustaf Wingren påtalade 1981 i boken Tolken som tiger, är fragmentariseringen. Efter det att den akademiska teologin lösgjort sig från kyrkan, det vill säga fått en icke konfessionell karaktär, finns det inte längre något tematiskt centrum i utbildningen, utan studenten läser olika disparata kurspaket utan ett inre sammanhang. Frånsett någon enstaka kurs i hermeneutik eller liknande kommer uppgiften att tolka evangeliet för nutiden i skymundan. 

Förhållandet mellan teori och praktik är ett annat problemkomplex. Den akademiska delen av studierna har en oklar relevans för det avslutande pastorala utbildningsåret då studenten ska lära sig det praktiska hantverket för att bli präst. 

Som Marie Rosenius påpekat i en debattartikel (Svensk Kyrkotidning 2/2016) får studenten ofta inte någon akademisk skolning i praktisk teologi (liturgik, predikoteorier med mera) under grundutbildningen, vilket får till konsekvens att studenten inte tillägnar sig de teoretiska verktyg som krävs för att kunna reflektera kritiskt över innehållet under pastoralåret.

När det gäller diagnosen, att kommunikationen brister allvarligt mellan kyrkan och dess medlemmar, har Svenska kyrkans program för undervisning och lärande kommit en god bit på väg. En ny tydlighet finns nu. 

Men beträffande de föreslagna åtgärderna återstår ännu mycket att formulera och att göra. En nödvändig åtgärd, om programmet är allvarligt menat, borde vara en översyn av hur hela prästutbildningen är upplagd. 

Hur skulle en prästutbildning se ut som svarar mot de behov av förnyelse som identifierats i kyrkans program för lärande och undervisande? Om det råder ett allvarligt kommunikationsproblem borde varje kurs, oavsett ämnesområde, rymma ett betydande inslag som bearbetar och återkopplar till detta problem. 

Detta krav är inte konstigare än de allmänna direktiv som nu råder inom hela universitet att miljö- och genusfrågor helst ska uppmärksammas i alla kurser. Vi behöver få en prästutbildning som är direkt skapad för Svenska kyrkans omedelbara behov. 

Men utbildningen måste också få en tydligare andlig kurs. Den teoretiska och praktiska utbildningen behöver på något vis vara utformad så att frågan om en fungerande gudsrelation, vad det kan innebära att i vardagen leva nära Gud, får en kontinuerlig fördjupning under studietiden. Inte som ett inslag vid sidan om de teoretiska studierna eller enbart ett ämne i någon enstaka kurs, utan som en integrerad del i all undervisning. 

Det kan låta egendomligt, men i en seriös prästutbildning som utbildar andliga ledare behöver Gud stå i centrum. 

Förmodligen är det den teoretiska delen av studierna – universitetsdelen – som först behöver reformeras, inte den pastorala delen. Tanken att studenten ska läsa en mängd kurser som rör religiösa ämnen i allmänhet behöver ifrågasättas. 

Wingren för sin del var inte främmande för tanken att flytta den teoretiska delen av prästutbildningen från universiteten till pastoralinstituten, som då skulle få en utvidgad funktion och bli ett slags kyrkliga institut för utbildning. Nödvändiga resurser för detta saknas dock.

Svenska kyrkans nya utbildningsprogram kan inte genomföras som en fristående aktivitet i förhållande till prästutbildningen.  Även om det är obekvämt, och leder ut i det okända, behöver kyrkans ledning ta ett helhetsgrepp på frågan om lärande och undervisning.