Så var det dags för en ny process med sammanläggningar i Stockholms innerstad. Processen med att lägga samman församlingarna i Norrmalm tillsammans med Domkyrkoförsamlingen har efter många år uppenbarligen gått i stå och det är dags för plan B. 

Nu ska Domkyrkoförsamlingen delas upp och Domkyrkan med Gamla stan föras till ett pastorat med Maria Magdalena och Högalids församling. Indelningsbeslutet för Norrmalm står kvar och på Södermalm föreslås Sofia och Katarina församling läggas samman. Svarte Petter i leken är Domkyrkoförsamlingen som med sina få församlingsbor har svårt att bekosta fastighetsförvaltning och verksamhet.

Flera av de berörda församlingarna delar dock inte stiftsstyrelsens syn att sammanläggningar skulle leda till bättre församlingsverksamhet. De utredningar som gjorts omkring innerstaden har till stor del handlat om personal- och fastighetskostnader samt om svårigheter att få förtroendevalda. Den pastoralteologiska analysen är mager och bygger på en kyrkosyn där församlingarna producerar verksamhet som medlemmarna ska konsumera. 

Det har de senaste åren skett ett stort antal sammanläggningar av församlingar och flertalet av dessa har varit nödvändiga. Församlingar med få tillhöriga behöver ta hjälp av varandra för att klara sig. Men för stora och medelstora församlingar så är frågan om sammanläggningar verkligen innebär rationalisering och ökade medel till kärnverksamheten. 

Några större och kvalificerade undersökningar som påvisar detta har inte gjorts. Det vi vet är att kyrkoherdar och domprostar i exempelvis storpastoraten Malmö, Lund och Västerås fått sluta. En inte helt okvalificerad gissning är att avsluten föregåtts av maktstrider mellan de olika skikten i pastoraten. Vi kan också se att få söker kyrkoherdetjänster i de större pastoraten, troligen av självbevarelsedrift. Till detta kan läggas de undersökningar som visar att anställda medarbetare i högre grad drabbats av ohälsa i samband med sammanläggningar.

De perspektiv som behöver föras in i samtalen om sammanläggningar handlar om kyrkosyn och pastoralteologi. En församling är något mer än ett kontor för de anställda, något mer än fastighetsförvaltning eller en ”kulturbärande institution” med ett kyrkoråd. En församling är ett nätverk av relationer där vi tillsammans arbetar med att sprida det glada budskapet och verka för Guds rike. 

Därför behöver kyrkoherde och kyrkoråd finnas nära församlingsborna. Ser vi ut över världen så kan vi se att modellen för nästintill alla kristna kyrkor är att församlingar verkar lokalt bland människor. Församlingen är till sitt väsen en samling av människor – en gudstjänstfirande gemenskap. Den svenskkyrkliga modellen där ett stort antal anställda servar församlingsborna är unikt och sannolikt dessutom en parentes i vår kyrkohistoria.  

Det finns i vårt samhälle en övertro på stordrift som även drabbat Svenska kyrkan. Sofia församling var i samverkan med övriga församlingar i Södermalms kontrakt 2013-2016 pilotförsamlingar för GAS Gemensam Administrativt stöd – ett projekt drivet av Svenska kyrkans nationella nivå. Det visade sig inte vara så lätt att samverka församlingarna emellan men vi hade också stora problem med GAS och dess administrativa system. Systemen var inte anpassade efter församlingarnas behov och kommunikation och support sköttes på ett undermåligt sätt. 

Den ekonomiska redovisningen blev allt mer eftersatt tills vi äntligen kunde lämna projektet. För lönehantering anlitade vi Stockholms stifts servicebyrå men efter en tid med alltför många felaktiga löneutbetalningar och bristande kommunikation lämnade vi även servicebyrån.

Vår slutsats var att GAS och servicebyrå inte alls ledde till rationalisering utan tvärtom till ökad administration. Inte heller här tycks de stora och kostsamma satsningarna på GAS och servicebyråer undersökts och utvärderats.  

Parallellt med satsningarna på stordrift så ser vi nu hur ett antal företag eller församlingar i samverkan specialiserar sig på att erbjuda församlingar tjänster. Ett alternativ till stora enheter med central administration skulle därför kunna vara mindre och kostnadseffektiva enheter som köper in tjänster. När man köper tjänster är man kund, man kan ha kontroll på kostnader och man kan byta firma när det inte fungerar. 

Låt oss därför behålla våra lokala församlingar och låt oss se på andra lösningar än de nu föreslagna. Skulle exempelvis Katarina församlings blomstrande gudstjänstliv med flest gudstjänstdeltagare i landet kunna leva vidare på samma sätt i en större organisation? Låt oss satsa på de lokala gudstjänsterna och verksamheterna och på fler aktiva medlemmar och ideellt engagerade. Då kan vi sannolikt även lösa problemet med att få förtroendevalda. 

Vad gäller Domkyrkoförsamlingen så är det dags att lämna stelbentheten i principen att församlingens verksamhet ska bäras av församlingsborna. Som domkyrkoförsamling i ett stort stift och i landets huvudstad och maktcentrum så har Domkyrkoförsamlingen en särställning.

En plan C skulle kunna innebära att församlingarna solidariskt låter en större del av stiftsavgiften bekosta verksamheten i Domkyrkoförsamlingen. Det skulle sannolikt vara billigare än alla kostnader, all energi och eventuella maktkamper som krävs för sammanläggningar och omorganisation av församlingar i innerstaden.