• Som i samband Avicii-mässorna i november som nådde igenom all världens nyhetsbrus.

• Eller i det att Svenska kyrkans missionär Ingrid le Roux under året blivit både hedersdoktor vid KI och Svensk hjälte utsedd av Aftonbladet för Årets livsgärning.

• Eller på Svenska kyrkans Se människan-scen där samtal och eftertanke utgör en sinnebild för bildning, lärande och undervisning.

• Eller i alla alternativa jular som just nu förbereds runt om i landet. I år firar Ny gemenskap som är rörelsen bakom detta 50 år.

Adventstiden går mot sitt slut och efter en tid av beredelse i Bibelns texter genom läsning och sång är vi på väg in i ett av den kristna trons stora mysterier; Gud kommer till oss mitt i vår värld. Sann Gud och sann människa möter oss som ett litet barn. Sårbar och behövande finner vi barnet i en krubba, nyfödd och lindad. Och änglarna sjunger; var inte rädda, idag har en frälsare fötts åt er – ära i höjden åt Gud och på jorden fred.

Var inte rädda, sjunger änglarna. Men nog finns det anledning att vara rädd. Vi tänker särskilt på klimatet och situationen för världens migranter, inte minst vårt lands konvertiter. Vi vet att ni är många i Sveriges kyrkor som har öppnat portarna för rädda och oroliga människor på flykt. I dag har stora delar av Europa, så också vårt land, stängt dörrar för dem som behöver, likt värdshusvärdarna i julspelen.

Mitt i hemlöshetens rädsla har volontärer, diakoner, pastorer och präster i våra kyrkor bidragit stort till att leva evangelium genom att möta barn, kvinnor och män i språkkafé, med stöd och hjälp i asylprocesser, ordna samtalsgrupper och fira gudstjänster. Om så bara för en stund, har änglasången fått ge eko genom en stund av trygghet och gemenskap. Till alla er som kämpar tillsammans med asylsökande medmänniskor vill vi rikta ett tack för er trofasthet: Ni gör kristen tro trovärdig och ger kropp till änglarnas ord.

Den 10 december var det sjuttio år sedan Världssamfunden antog FN:s allmänna mänskliga rättigheter som i den första paragrafen fastställer att alla människor är födda fria och lika i värde och rättighet. Det är en människosyn som stämmer väl överens med vår kristna tro. Vi vet att rättigheterna i realiteten inte omfattar varje människa. Vi nöjer oss inte. Varje man, varje kvinna är skapad av Guds avbild, och därför är vi varandras like i värde och rättighet.

Ära i höjden åt Gud och på jorden fred innesluter allt. Himmel och jord och allt skapat. Rapporter om jordens framtid och världens ledares oförmåga att komma överens om vägar framåt skapar rädsla hos inte minst unga män och kvinnor. Vi är oroliga för vårt jordiska hem, jordgloben. Det är bråttom att ställa om till en hållbar livsstil. Vi behöver en omvändelse och en sinnesändring i samma anda som Gamla testamentets profeter talar om. Det krävs en helomvändning för att överleva.

Det grekiska ordet metanoia som översätts i bibeln med omvändelse har den starka betydelsen av att gå i en riktning, men sedan vända helt om och gå åt andra hållet. Vända om. I kyrkorna är vi väl förtrogna med omvändelse. Vi har erfarenhet, kunskap och vana kring existentiella frågor och om livsstil. Vi har också i vår historia förebilder i enkelhet.

Med stor energi och uthållighet har kyrkorna i Sverige förkroppsligat evangeliet i mötet med asylsökande. På samma sätt har vi möjlighet att ge orden kropp, inkarnera evangeliet, för en omställning till ett hållbart liv. 

Gud tog sin boning mitt ibland oss som ett sårbart och behövande barn. Låt oss i juletid öppna våra portar och låta Ordet, Kristus själv, bli synligt mitt i vår verklighet, vårt land och vår värld. Sveriges kyrkor är ett fantastiskt nätverk med stora möjligheter! Så var inte rädda, vi bär bud om en stor glädje, Kristus till jorden är kommen. 

Sveriges kristna råd, presidiet:

Dioscoros Benjamin Atas (ordf)
ärkebiskop, Syrisk-ortodoxa kyrkan

Antje Jackelén
ärkebiskop, Svenska kyrkan

Anders Arborelius
biskop, Stockholms katolska stift

Lasse Svensson

kyrkoledare, Equmeniakyrkan

Karin Wiborn

 generalsekreterare, Sveriges kristna råd

Antje Jackélen, Sören Dalevi, Wanja Lundby-Wedin och Maria Södling har presenterat ett sedan länge, såväl efterlängtat som aviserat, program för lärande och undervisning i vår kyrka (Kyrkans Tidning nummer 42/18). Den religiösa analfabetismen ska nu motverkas.

Och det är hög tid: Det är en ännu obesvarad gåta varför kyrkan dröjt så länge med insatser efter det att kristendomskunskapen, med all rätt, för fem decennier sedan försvann som ämne från den sekulariserade skolan. Men i vår tids yttersta modernitet är det dags.

Programmet har en teologihistorisk del och en pedagogisk del. Historien täcker 1900-talets inledande årtionden. Här behandlas Einar Billing och folkkyrkoteologin men också Nathan Söderblom och Lydia Wahlström. De två senare var öppna för den liberalteologi som redan då var över hundra år gammal: Tro på bekännelseanknutna dogmer ställdes mot en erfarenhetsbaserad tro som upplevelse av det oändliga och som morallära.

Utmaningen från liberalteologin är en naturlig start. Men i ett program för vår sam- och framtid är det egendomligt att den teologiska utvecklingen efter första världskriget knappt berörs. En utveckling som bland annat har gett:

Ett förnyat intresse för treenigheten som teologisk resurs. Omtolkningar av Luthers syn på rättfärdiggörelsen. Befrielse- och feministteologier. Nyortodoxa teologier och etiska alternativ med kritik av liberal modernitet och brist på gemenskap. Analyser av propositionell tro (sann rättfärdigad kunskap) som alternativ till tro som erfarenhet eller språkspel.

Nog borde en del av denna utveckling platsa i ett program för lärande. Liksom de gamla bekännelseskrifterna och hur de ska traderas. Men efter Billing, Söderblom och Wahlström följer nästan bara formfrågor, pedagogik och didaktik, hur tro ska förmedlas.

Men teologin, det som ska förmedlas, finns inte där. Annat än tal om tillit, förtröstan och hjärtats mottagande av evangelium. Och att lärande också sägs handla om kunskap i intellektuell och kognitiv mening. Och att lära och tradition samspelar med människors egna liv. Något som förutsätter välgrundade, självständiga och kreativa tolkningar av text och tradition. Av präster och andra medarbetare. Mycket klokskap om former.

Hur ska man förstå den tunna teologin? Brist på analys av otrons anatomi är en möjlig förklaring. Visst finns religionsvetenskapliga beskrivningar av människors inställning till religion (bland annat David Thurfjells).

Men ingen diskussion kring de olika slag av vetande och de olika människobilder som kan blockera en kristen tros- och livstolkning. En helt nödvändig diskussion som grund för teologiskt hållbara tolkningar av tro och liv, för möten med människor, men också för det offentliga samtalet.

För egen del har jag lyft fram sekulära bilder från filosofi och samhällsvetenskap där människan ses som självständig och skapare av sitt eget liv (Kyrkans Tidning nummer 15/18). Som led i ett katekesarbete kräver de bilderna en teologisk bearbetning. I väntan på bidrag från kvalificerade teologer, på och utanför Kyrkokansliet, har jag skisserat några punkter för en katekes (Kyrkans Tidning nummer 1/18).

Om kyrkan viker ned sig inför tanken att människor skapar sin egen verklighet blir det svårt med auktoritativa motbilder där människa och värld i stället ska beskrivas som skapade. En sådan berättelse är ändå inte enkel eftersom vi också som luthersk kyrka ser människan som myndig. Men också syndig. Stark och svag. Samtidigt.

Är det då möjligt med en teologisk bearbetning av otrons grunder och formulerandet av en katekes för 2000-talet? Ja, om vi förmår motverka att de sekulära människobilderna också präglar kyrkans inre och yttre arbete.

Mångfalden teologiska traditioner är förstås en utmaning. Hur ser den katekes ut som samtidigt tillgodoser gammalkyrkliga, högkyrkliga, lågkyrkliga och reformert influerade traditioner?

Men kan inte olikheter och spänningar användas som en resurs i en kyrka med rötter i Luthers dualism och alla hans motsägelser? Där vi utvecklar katekesförslag genom att öppet redovisa motsatta poler. I dialog mellan tradition och nya teologiska strömningar.

För kyrkan är ju som en kronärtskocka med olika blad fästa i en gemensam botten, inte som en gul lök utan kärna.

Det är i församlingarna lärandet ska ske. Och de behöver inte bara pedagogiska formler. Utan också texter med teologi att användas i de hundratusentals mötena med myndiga och syndiga människor. Och med dessas styrkor och svagheter. I gudstjänst och vardag. För att förmedla hopp och livsmod.