Summa summarum biföll årets kyrkomöte fem motioner. Man kan konstatera att kyrkomötet – bortsett från att man möts för att anta en budget – är en rätt stor apparat för att fatta få beslut.

Hur gick det då för de motioner som tangerade några av KT:s ledarsidas motionsförslag? Inget vidare. Samtliga avslogs när kyrkomötet uteslutande gick på utskottens förslag.

* Motionen om en nationell handlingsplan för rekrytering avslogs med hänvisning till Kyrkolivsutskottet som vill invänta vårens utvärdering av utbildningsinstitutet. Man ger motionärerna rätt i att det finns stora behov kring rekrytering, men menar att ansvaret inte bör ligga på nationell nivå utan lokalt med församlingen som rekryterande miljö. 

* Motionen om gudstjänstlivets kris avslogs och här konstaterar Gudstjänstutskottet visserligen ”att frågorna är angelägna” men tycker dels att språkbruket att tala om ”kris” leder fel och dels att ansvaret inte bör ligga på nationell utan på lokal nivå.

* Motionen om att utarbeta en kommunikationsstrategi för Svenska kyrkan tyckte Samhälls- och kulturutskottet redan var besvarad genom ett uppdrag som kyrkostyrelsen redan har fått vid 2017 års kyrkomöte.

* Avseende motionerna om en vuxenkatekes och en kommunikationssatsning av typen Lilla boken om kristen tro hänvisade Samhälls- och kulturutskottet i båda fallen till det pågående nationella Programmet för lärande och undervisning.   

* Organisationsutskottet motiverade inte närmare varför motionerna om missionsbegreppet och församlingens grundläggande uppgift borde avslås. Man skrev att någon ändring av KO inte bör göras, bland annat då församlingens grundläggande uppgift i så fall inte längre skulle överensstämma med ordalydelsen i lagen om Svenska kyrkan. Att KO:s formuleringar slaviskt måste följa ordalydelsen i lagen om Svenska kyrkan väcker dock frågor om hur fri Svenska kyrkan verkligen är. Det var heller inget krav som dåvarande Centralstyrelsen bejakade inför skiljandet mellan stat och kyrka, utan man betraktade lagen om Svenska kyrkan som en ramlagstiftning (CsSkr 1999:3).

Ett stalltips är att den här frågan kommer att återkomma i framtiden. Dels att döma av de positiva reaktioner som förslaget möter – det är ett pedagogiskt och teologiskt konstruktivt sätt att tala om församlingens grundläggande uppgift. Dels att döma av energin i frågan under kyrkomötet – 34 inlägg i debatten. Dessutom öppnade biskop Eva Brunne på förlåten till läronämndens positiva värdering av dessa motioner när hon i debatten sa: ”Läronämnden konstaterar att en omformulering [av KO] skulle kräva ett omfattande arbete och det skulle vara väldigt spännande att få göra det.” Klargörande och lovande. 

Vissa avslagsmotiveringar är starkare än andra. Den generella tendensen att skjuta frågorna bort från nationell nivå nedåt mot lokala nivåer av stift och församlingar är både begriplig och teologiskt tilltalande. Kyrkan är i första hand lokal. Samtidigt finns problem som är gemensamma inom kyrkan där nationella initiativ behövs i fråga om analys, strategi och resurser.

Det är högst troligt att frågor om kyrkans rekrytering och gudstjänstliv hör till dessa. Dit hör definitivt frågan om kyrkans undervisning. Det är egentligen också en fråga som hör hemma på lokal nivå i församlingar och stift. Likafullt har man inte har sett några hinder för att lyfta den nationellt som i Programmet för lärande och undervisning. Det är lite motsägelsefullt, men glädjande och hoppfullt. Det gör också att det finns fog för att se fram emot nästa års tematiska kyrkomöte som ska fokusera på just kyrkans undervisning.