För två veckor sedan kom ett handskrivet brev till mig. Det kom från en dam som är över 90 år, bosatt i en mindre ort i norra Sverige. Brevet är en (kyrk)folkets röst och med avsändarens tillåtelse delar jag hennes ord:

”Vem är då jag, som vågar skriva till Ärkebiskopen. Men  nöden har ingen lag … Det är fruktansvärt hur de, som sökt oss till skydd, behandlas. Alla känner vi någon av dessa nu unga män, som med chartrade plan lämnar vårt land för en oviss framtid i forna hemlandet. Där vill ingen se dem, de är ju hazarer, den mest föraktade folkgruppen i landet Afghanistan. Förakt har de fått känna också i vårt land, genom lagar och förordningar, ändring av uppgifter inför undermåliga tolkar, som inte ens kunnat deras språk. Kostbara långa resor för att få sina knän röntgade och sina tänder kontrollerade. Ungdomar som var rädda redan innan, med vetskapen att i Afghanistan kan de mycket väl bli uttagna till självmordsbombare.

Hur kan detta land, som vet hur många som lider med ungdomarna, sända dem tillbaka?

Jag känner många, mycket genom mina döttrars arbete som lärare. De tar hand om dem, tröstar dem. Ställer upp både natt och dag. De får komma och gå till lärarnas hem. Där har det alltid funnits både tröst, mat och en säng. Och aldrig, en enda gång har de burit sig illa åt utan varit tacksamma och trevliga.

Jag vet, att inte ens ärkebiskopen kan påverka. Men jag tror ändå att ärkebiskopens ord väger tungt. Kanske förböner i kyrkorna skulle väcka någon själ. I sådana här fall är det betydelselöst om bönen går till Gud eller Allah. Pojkarna och jag brukar prata om detta och vi tror att det är samma gud som avses.

Bästa ärkebiskopen. Förlåt mitt tilltag. Jag är över 90 år. Skriver dåligt på undermåligt brevpapper. Pennan vill inte längre lyda. Men mitt uppsåt tror jag är gott, så gott jag kan i alla fall.

Hjälp oss alla, som håller på att förgås av oro. Oro över vårt land. Oro över ett trevligt folkslags situation. Oro över var kommer allt hat ifrån?”

Dessa rader uttrycker den empatins smärta som i grunden är så självklar för oss människor, även om den ibland sitter väldigt långt inne. En empati som emellanåt också misstänkliggörs och dras i smutsen. Här finns berättelser om människor som ställer upp med allt vad det innebär, som ger men också får. Människor som i slutändan ändå känner vanmakt och vrede när de ser att hopp vänds till uppgivenhet och relationer som vuxit klipps av. Särskilt när det sker genom uppenbarligen otillförlitliga processer som också kritiserats hårt av experter. Det kräver mod och kraft att vara uthållig när ljusglimtar försvinner.

Här finns djup oro. En oro som tränger oss till bön och förbön. För vi vill inte tappa livsmod, hopp och visioner. Vi vill inte sluta att vädja till dem som har makt att förändra. Vi vill fortsätta att kämpa, så att det omänskliga övervinns av medmänsklighet – hos oss själva liksom hos andra.

Svenska kyrkans församlingar har gjort stora insatser för och med människor som är nya i Sverige. Det har uppmärksammats nationellt av regeringen och även internationellt, till exempel genom att rapporten En tid av möten: Arbetet med asylsökande och nyanlända i Svenska kyrkans församlingar 2015–2016 har översatts till engelska och använts bland annat i Bryssel.

Bakom detta kärlekens och barmhärtighetens arbete står många ideella, anställda och förtroendevalda. Även om de på sätt och vis har gjort det självklara förtjänar var och en mycket erkännande och uppmuntran. Det är bara genom mångas ord och händer som vi envist och tydligt kan hävda det okränkbara värde som varje människa fått av Gud och försvara de mänskliga rättigheterna. Det är genom mångas bön och handling som vi kan sätta fingret på värdeförskjutningar och negativa förändringar i samhällsklimatet.

De tre nivåerna i kyrkan behöver fortsätta att ge stöd åt varandra – med kunskap, förbön, erkännande och uppmuntran. Vår kyrkas nationella påverkansarbete har under 2018 också inneburit uppvaktningar av politiker, remisskrivande och deltagande i utredningar.

Ibland tecknas bilden av att många eller rentav de flesta svenskar helst vänder utsatta människor ryggen. Som att vi har nog med oss själva. I församlingarna ser vi något helt annat. Vi ser familjer som välkomnar ungdomar in i sina hem som vore de deras egna söner och döttrar. Vi ser anställda och ideella som stöttar, följer och gråter med sina medmänniskor när svåra besked kommer. Vi ser människor som har modet och viljan att gå en extra mil när det behövs. Som ser Jesus i sin medmänniska. Som lever det som liknelsen om den barmhärtige samariern talar om.

Oron över var allt hat kommer ifrån får vi bära tillsammans in i våra julförberedelser. Detta kan vara ett ärende för en adventsfasta: att hålla hoppet och modet vid liv. För hopp och mod ger luft och utrymme, så att det finns plats i härbärget för Gud som har blivit människa. Hopp och mod gör oss mänskliga och medmänskliga. Kristus vill födas i våra hjärtan!

Antje Jackelén
ärkebiskop

Ansiktena först. Sedan rösterna. Vittnesmålen från de sista överlevarna från Förintelsen stiger fram i utställningens halvdunkel. Lågmält, stilla men obönhörligt. Den mäktiga fotosviten Witnesses med 97 överlevare från Europas arbets-, koncentrations- och dödsläger, människor som på olika vägar kommit att leva i Sverige, visas på Kulturhuset i Stockholm till och med den 16 december.

Porträtten är tagna av fotograf Mikael Jansson, internationellt känd för glamorösa modebilder. I år stipendiat för Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. De svartvita bilderna är avskalade, nakna. Fotograferade rakt upp och ner. De förmedlar en stark mänsklig närvaro och närhet.

”En overklig del av historien har blivit verklig”, säger Jansson som kallar mötena ”omstörtande”. Fotograferingen gav berättelserna, vilket födde filmandet. En dokumentär är under arbete. I bokform finns katalogen, utformad som ett arkiv i kartong. Stora dagstidningsblad att veckla upp med vittnesmål och foton. Formen understryker det förflutnas chockerande aktualitet. Kongenialt är också Kulturhusets ruffa Galleri 5 som med fabrikskänsla och råa betongväggar bara tycks väntat på att få bära fram utställningen.

”Det som inte kan hända, kan hända. Sånt som har hänt en gång kan hända igen”, beledsagad av Hédi Frieds ord vid ingången, möter bilder av transporter, ankomst, väntplatsen till gaskamrarna, människor reducerade till fångkläder, skövlade liv, massgravar, högar av döda. Interfolierade med Mikael Janssons nytagna foton från Auschwitz blir det skedda visuellt kännbart. Ödsliga baracker bredvid överfyllda. Gapande Zyklon B-tunnor. Skor, skålar, koffertar, hår bildar stumma mönster. Och de av SS sprängda krematorierna rasar samman. Tiden hotar också Auschwitz.

Spatiöst öppnar sig galleriet för de mäktiga raderna av porträtt längs väggarna. I mitten står uppradade skåp mitt emot varandra. Bruna, tunga, enkla, stiliga, kantstötta. På varje baksida ett porträtt. Mellan skåpen mumlar röster. Den förlorade världen känns nära.

Filmade sekvenser är ihopklippta till ett videoverk. Ansikte. Namn. Läger. Berättarnas ansikten, kroppar, röster flyter i varandra som ett körverk. En tatuerad arm, ett pärlhalsband, en Davidsstjärna, en kippa. Åldrarna närmare 90 till 103, fem har avlidit. Flera har aldrig berättat ens för sina barn. Gör det med ord som, jag är över 90, överlevde, en plikt att berätta. Oförglömligt och gripande är mötet med de fasta, allvarliga blickarna.

Och orden stannar kvar:

De slängde de små precis som ved.

Auschwitz -Birkenau. Det gör ont i magen när jag säger det. Där har jag hela min familj.

Vi borde inte leva här vi skulle följa med. Det hade varit lättare. Man kan inte förlåta sig.

Döden kunde man nästan acceptera, men inte förnedringen.

Är jag överlevande? Ja, jag lever fortfarande.

Gatorna som finns i Auschwitz nu, de byggde vi. Vi satte gatsten.

Vi har stora familjer (…) Det är vår triumf mot nazisterna. Vi lever vidare i våra barn, och vår avkomma.

Ord skrivna i vitt på de betonggrå väggarna. Stiger uppåt likt rökslingor.

De sista rösterna väcker vördnad. Tacksamhet och ödmjukhet inför att de orkar vittna för världen, en ständigt ovillig lyssnare. Wittnesses innebär ett möte med det djupt mänskliga, det avhumaniserade och dess yttersta dåd. Ett memento för mänskligheten!

Foto: Mikael Jansson

Foto: Mikael Jansson