Jag sitter och bläddrar i förra veckans Kyrkans Tidning. Mina ögon fastnar på uppslaget med tankar inför kommande helg. Och så börjar jag undra om jag är den ende som reagerar på den text som Gunilla Renöfält formulerar. Vad är det egentligen jag läser?

Det jag vill kommentera är inte bedömningen av Jordan B Peterson eller beskrivningen av olika generationers förhållningssätt till livet. Nej, det som får mig att reagera är det lättvindiga sätt på vilket söndagens evangelietext avfärdas. Och inte bara den utan hela den del av den kristna bekännelsen som handlar om Guds dom. Kan man verkligen göra så i vår kyrka?

Jag kan i och för sig hålla med om att frågan om yttersta tiden och domens dag inte är det lättaste avsnittet av trosläran och att de olika texter som här hänvisas till inte omedelbart ger en klar bild om vad som väntar. Men att bara dra slutsatsen att ”Vi blir helt enkelt inte kloka på hur domen sker utifrån de bibliska texterna” kan jag inte uppfatta som annat än att smita från den uppgift som en förkunnare har.

Inför varje predikan finns det en läxa att göra både i exegetiken och dogmatiken innan man ställer sig på predikstolen eller skriver i Kyrkans Tidning. Folk söker sig faktiskt till våra kyrkor för att få hjälp med att förstå. Och visst är det väl så att den yttersta domen är viktig del i vår kyrkas tro? Vi bekänner oss tillsammans till den i varje gudstjänst i vår trosbekännelse. Då är det väl mer än lämpligt att den får ha sin plats också i förkunnelsen?

När sedan betraktelsen landar i slutsatsen att vi duger som vi är, ingen annan ska sätta sig till doms över oss, i själva verket spelade det inte någon roll ifall flickorna i texten hade olja med sig eller inte, så stiger min förvåning ytterligare. Ja, det är visserligen ett litet försök att ändå hämta fram något ur texten.

Men vad jag kan se finns där inget som helst stöd för den presenterade tanken i den liknelse som skulle utläggas. Den motsägs i stället genom att flickorna faktiskt blir kvar utanför när festen börjar. Kan man uppfatta detta på annat sätt än att det är något som de gör fel? När jag läser Gunilla Renöfälts konklusion går mina tankar till prästen som jag en gång hörde inleda sin predikan med orden ”med anledning av dagens text ska jag tala om något helt annat”.

Och inte bara det. Slutsatsen som dras är i mina ögon en försåtlig förvridning av det evangelium som vi fått oss anförtrott. Budskapet att ”du duger som du är” är något helt annat än att du får kalla dig kristen utan att du gjort dig förtjänt av det. Om jag duger som jag är, vad ska jag då med en frälsare till? Men om jag av mig själv inte kan leva upp till Guds måttstock, då är det en frälsare jag söker och finner i Jesus Kristus. Detta och inget annat är evangelium, vår kyrkas skatt.

Vad som gör mig än mer bekymrad är att denna betraktelse är skriven av en person som är satt att utbilda nästa generation av präster i konsten att predika. Är det detta förhållningssätt till bibeltexter och kyrkans bekännelse som lärs ut till våra blivande präster så är det dags att slå larm. Inte minst våra biskopar, som är satta att vaka över kyrkans lära, har skäl att reagera. Eller finns det inte anledning att göra det?

I varje fall står det i min bibel att vi som tar oss an uppdraget att undervisa i församlingen ska få en strängare dom. Den domen lär vi få svårare att försöka förklara bort.

När Svenska kyrkans mission fyllde 100 år efter tillkomsten av Kungliga Svenska kyrkans missionsstyrelse 1874, rådde vind i seglen, både teologiskt och ekonomiskt. Två stora utmaningar mötte: att uppta i sig dels Nordiska kristna buddhistmissionen, dels Riksorganisationen Kyrkan och Judendomen, RKJ. Jag blev ombedd att komma hem från Indien 1976 för att implementera besluten om samgående.

På vägen hem besökte jag Jerusalem med Svenska teologiska institutet, STI, och Paris, där RKJ hade kvar en arbetsplats, ”Eglise et Monde Juif”. Uppgiften i Paris var dialog med den europeiska judenheten i diasporan efter den sociala och teologiska katastrofen under naziepoken. Tidigare arbetsplatser hade varit Wien, Marseille och Casablanca.  Jag kan helt bekräfta professor Bo Johnssons redogörelse för hur RKJ integrerades i SKM med ett självständigt KJ-råd.

Överlåtelsedokumenten formulerades med största noggrannhet både för arbetet i Sverige och vid STI i Jerusalem. Det senare var komplicerat med ottomansk lag som överförts till brittisk under mandattiden och sedan till israelisk. Lagen krävde en erkänd lokal styrelse. Men Svenska kyrkan har ju visat sig vara mindre noga med lagstiftning och överenskomna beslut. STI:s lokalstyrelse och KJ-rådet bara försvann.

Både Nordiska kristna buddhistmissionen, senare Nordiska Östasienmissionen, och Svenska Israelsmissionen, som den först hette, hade sina rötter i den pietistiska misssionsrörelsen från 1700-talet och framåt, alltså en omsorg om individens frälsning i Kristus. SKM däremot företrädde en folkmission, ”lärjungegör folken”, evangeliet till Tamilfolket i Indien, Zuluerna i Sydafrika och Hayafolket i dåvarande Tanganyika.

Men motiven i buddhistmissionen och israelsmissionen hade fördjupats i mötet med verkligheten från det individualistiska till själva religionsmötet och kulturutbytet. Israelsmissionen bytte namn till ”Riksorganisationen kyrkan och judendomen”. SKM valde att ta emot det erbjudna som en utmaning att djupborra i den teologiska frågan om Guds avsikt med de andra religionsgemenskaperna och för KJ: s del just innebörden i Guds förblivande förbund med det judiska folket. Det som ursprungligen gav påven Johannes XXIII anledningen att sammankalla Andra Vatikankonciliet.

Men andra ville annat såväl politiskt som teologiskt och ekonomiskt. Det var vid tiden då svenskt vänsterengagemang för Vietnam och FNL inte längre bar och intresset flyttade från FNL till PLO och Mellanöstern. Arafat citerade: ”Power comes out of the barrel of the gun”, och många trodde på det, särskilt i politiska vänsterkretsar.

Viss frikyrklighet grupperade sig i dåvarande Broderskapsrörelsen. En del tog emot pengar av den svurne antisemiten Khadaffi.  Kampen att freda det teologiska syftet med STI i Jerusalem blev tufft. Och förlorades!  Dokumentet ”Guds vägar” om Guds eviga första förbund med sitt folk och mot ersättningsteologin togs fram, men jag fick inte vara med i slutarbetet för det måste vara en exeget från ”andra sidan”! Politik var motivet, inte teologi.

Svenska kyrkan gjorde sig av med en välplacerad verkstad att arbeta med det antijudiska drag som faktiskt präglar svenskkyrkligt teologiskt tänkande. På den punkten har Dr Martin Luther satt sina spår, även om fenomenet är äldre än så. Problemet har funnits med likt en irriterande sten i skon sedan äldsta kristen tid. S: t Paulus i sin teologiska presentation för kyrkan i Rom fogade in ett tidigare utarbetat avsnitt i brevet till Rom, kapitlen 9 -11, men lyckades inte helt. Han fick stanna med att beteckna det som ett mysterium, som kanske får sin förklaring i sluttiden. Dock kunde han ange ett par riktlinjer: ”Kanske har Gud förskjutit sitt folk? Visste inte!” Och ordet till den kristna kyrkan: ”Förhäv dig inte. Det är inte du som bär roten, utan roten som bär dig”.

De politiska konflikterna i Mellanöstern är svåra och många är inblandade i försöken att lösa dem. Men kyrkorna bör försöka lösa sin ännu olösta konflikt med det judiska folket. Tydliga tendenser i tiden visar att det är angeläget.

Det är höst och en äldre man avlider efter en tids sjukdom. En sliten kropp som inte orkade längre, en själ som släppte taget om den sista livstråden. Utifrån sett inget dramatiskt dödsfall. Kanske var döden till och med en befrielse? Han hade inga egna barn men det fanns ett socialt nätverk. Tre syskon, ett antal syskonbarn som sett honom som en ”extra vuxen”, grannar, arbetskamrater. Nu klipper döden vänskapsband och kapar rötter.

Syskonbarnen och många av vännerna är spridda över landet och nu är det dags för begravning. Syskonen tar kontakt med begravningsbyrån och med kyrkan. Den svenska kyrka där den avlidne varit medlem hela sitt liv, troget betalat sin kyrkoavgift utan att begära mycket tillbaka. De har ett speciellt önskemål; för att bereda många möjlighet att komma vill man ha begravningen en lördag förmiddag om ett par veckor.

Resorna är långa för de mest avlägsna och ett par dagars ledighet är inte självklar för att bevista en farbrors begravning. Svaret från kyrkan är tydligt och icke förhandlingsbart; ”lördagar det går inte. Här i församlingen begravs det på tisdagar eller fredagar. Klockan 10 eller klockan 13. Varken mer eller mindre”. Så ser det ut i många församlingar i dag.

Nyligen släpptes siffror som visar att andelen kyrkliga begravningar minskar. Orsakerna är säkert många. Ett sekulariserat, mångkulturellt och mångreligiöst samhälle sätter sina spår även i begravningsseden. En mer intressant siffra är att andelen dödsfall utan någon som helst ceremoni stiger snabbt. Snart vart tionde dödsfall hanteras utan ceremoni, varken kyrklig eller borgerlig. Från sjukbädden, via krematoriet direkt till kyrkogården.

Hur har vi hamnat där? Vi borde prata mer om det om vi tror att begravningsceremonin och begravningskaffet är en viktig del av sorgehanteringen, ett tillfälle att få summera ett liv och samtidigt börja tvinna nya sociala nätverk. Det är lätt att säga att bortväljandet av begravning beror på nutidsmänniskans dödsrädsla och allmänna tidsstress.

Men är det hela sanningen? Hur stor roll spelar kyrkans (och begravningsbranschens) ökande otillgänglighet att ställa upp på tider som passar de anhöriga bäst?

Visst är det bra med organisation, med reglerad ledighet och att arbete kan förläggas på veckodagar. För många anhöriga passar säkert också en veckodag utmärkt för en begravning. Men hur möter vi behovet hos dem som vill samla släkt och vänner en lördag eller söndag?

I dödens närhet är begravningsentreprenörer, präster, vaktmästare och musiker servicepersonal. De sörjande ska stå i centrum, inte den egna organisationen. Det borde vi prata om, inte minst i en tid då allt fler helt väljer bort begravningsceremonin.

Ta till exempel förra helgens Aviciimässor, bland annat i Hedvig Eleonora församling som samlade 3 000 deltagare. De är goda exempel på hur kyrkan kan arbeta för att nå fram på pastorala, opinionsmässiga och religionspedagogiska nivåer.

När den lokala församlingen uppmärksammar en aktuell person och händelse understryks evangeliets relevans för det verkliga livet. Dels erbjuder man ett rum för att kanalisera den sorg och saknad som Aviciis död har inneburit. Dels möjliggör man att viktiga frågor, i det här fallet om suicid, kan lyftas.

Dessutom bidrar gudstjänsten till en pedagogisk teologi där evangeliet ges en delvis ny språkdräkt för att kunna tyda livet. ”Jag utgår från Aviciis texter där jag anar ett existentiellt djup och som ofta är bibliska i sina språkbruk”, säger församlingens komminister Olle Liljefors till KT.

Slutligen – och nog så viktigt – tenderar också kyrkans kommunikation att hitta rätt vid sådana här tillfällen. Det positiva mediala genomslag som Aviciimässorna fick var massivt vilket bygger förtroende.