Jag sitter och tittar ut över församlingssalen. 60 sittande gäster äter en trerätters lunch som husmor Anna lagat. Det är församlingens seniorer som bjudits in. Det är vita dukar och blommor på borden. En varmt och glad stämning fyller den vackra salen. Många är finklädda. Maten är vällagad svensk husmanskost när den är som bäst. Dillkött och kokt potatis.

De flesta är över 75 år och har bott i Paris sedan de var unga. Många lever ”franska liv”. Älskar det franska – kulturen, språket, fotbollslaget, maten. Ja, när vi samtalar slår det mig att de är mer ”typiskt” franska än de är svenska. Men ofta landar samtalen i en viss hemlängtan till Sverige. Till barndomens och ungdomens Sverige. Olika små och stora orter nämns med glasartad blick – Västervik, Ronneby, Umeå, Mariestad…

På läktaren sitter 30 unga afghaner. Ja, afghaner… Jag vet inte riktigt. Inte många har bott i Afghanistan. Det är inte deras hemland. Det finns inte något Afghanistan att sakna för dem. Jo, kanske det land de hört sina släktingar berätta om eller hört om i sagorna. Nej, de saknar bara ett annat land – Sverige. Och de saknar sina familjer. De som de som i sina unga tonår lämnade före flykten till Europa och de som de nyss lämnat i det land som de velat kalla ”sitt” under några år. Som mycket unga män. De som älskar dem och saknar dem.

Ja, afghaner… ensamkommande…. flyktingar. För oss som möter dem är det svenska pojkar. Jag kan höra på dialekten om de varit i Falun eller Eslöv. Genom dem får jag veta namnet på fler platser i Sverige som jag aldrig hört talas om – Jättendal, Gamleby… Och det svenska är så uppenbart i deras uppsyn, sätt att gå och vara. Jag visste inte att det kunde vara så innan jag träffade dessa pojkar. Att man kan se på någon att han eller hon bott i Sverige. Men spelar det någon roll?

Men det slår mig att det är så mänskligt att deras jargong, humor, kunskaper, tillgivenhet… får min hjärna att tänka att detta är svenska pojkar. ”Våra” pojkar. De måste skyddas. De kan inte sova ute i den kalla farliga storstadsnatten. Så många har under några år i Sverige gjort landet och det svenska till sitt. Sin identitet. Där fick de vara barn lite till. Nu måste de skaffa sig svart bälte i överlevnad. De kämpar med att hålla hygienen, lukta gott, raka sig, klippa håret och hitta kläder som passar stil och kropp. Så skört det är. En natt ute och lukterna smyger sig på. Värdigheten måste värnas till varje pris. 

Ja, vem är egentligen svensk? Vad betyder det? Och för vem finns Svenska Sofiaförsamlingen till? Den som nyss levt i Sverige, gått i skola, spelat piano och fotboll, sovit i rena lakan som den man kallat ”mormor Britta” bäddat med? Den som nyss lärt sig laga pannkakor och älska hjortronsylt. Som kan alla Bibelberättelser utantill och rättar mig när jag citerar fel. Som högtidligt döps i Lugnets kyrka i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn en vacker försommardag. Omslutna av församlingens förböner. Eller för au-pairen som gett sig ut på äventyr under några månader och som en gång då och då vill äta tacos på Ung i Paristräffen och prata om hur svårt det kan vara i mötet med den franska barnuppfostran. Som förtvivlat söker råd när mannen i huset vill massera henne varje gång de är ensamma.

Eller finns vi till för den svensk som lämnade Sverige för 50 år sedan? Som för vilken Allsång på Skansen är något okänt och som aldrig hört talas om Robert Gustavsson eller Annie Lööf? Som använder franskans ordföljd och sörjer Johnny Hallyday och France Gall? Som blivit änka eller änkeman och längtar till Sverige men som inte kan flytta hem eftersom barn och barnbarn är franska. Eller ska kyrkan finnas för alla som nyfiket kommer hit vecka efter vecka – de av olika nationaliteter men som bestämt sig för att lära sig svenska, bli lutheraner, äta kanelbullar och/eller bara njuta en stund av att vara i deras lilla ”mini-Sverige”. Som vilar en stund från det galet hårda arbetlivet här i Paris.

Ja, här i Församlingssalen blir frågan om vad som är svenskt och för vem Svenska kyrkan i Paris är till för – uppenbar. Och svaret är inte så svårt. Det gemensamma språket, längtan efter Gud och relation med andra skapar den unika plats som Svenska kyrkan i Paris är.

Tua Sällström
komminister i Svenska kyrkan i Paris