60 år som kyrkoarkitekt: Jerk Alton har skapat en glimt av paradiset

Ett yrkesliv som spänner över 60 år, hur sammanfattas det? Går det ens? Vad ska lyftas fram? Är valen i början av karriären relevanta även i dag? Hur ser självkritiken ut? Och hur ska en arkitekt egentligen hålla i ritpennan?

Frågorna till Jerk Alton, nestorn i modern svensk kyrkoarkitektur, ställs i ett samtal på drift mellan praktiska spörsmål, estetik och teologi – men tar konkret avstamp i en plats.

Många berättelser om Altons arbete

Bondkyrkan i Arboga, eller S:t Nicolai kyrka som namnet lyder officiellt, byggdes under 1100-talet. Den var sliten och mörk när Jerk Alton fick uppdraget att renovera den för mer 30 år sedan.

Stödd på en käpp men med spänst i steget, kliver han in i kyrkan och genast dyker en kyrkvaktmästare upp.

– Nej men, Jerk Alton! Ett sånt finbesök, säger Kristina Karlsson.

Vi får veta att hon var ledamot av kyrkorådet när kyrkan fick ett ljusare uttryck. Och berättelserna om Jerk Altons arbete i Bondkyrkan är många. 

– Det är så mycket här i kyrkan som bär din prägel, säger hon. De här lampornas avskärming är en favorit för mig. Titta så fint gjorda lampskydden är, som guldlöv som böjer sig runt ljuskällan. 

Omsorgsfull ljussättning

Hon pekar upp mot armaturen i sidokapellet och uppdaterar den unge komministern som står bredvid om besökarens betydelse.

På flera platser i kyrkan är just lamporna och lampskydden viktiga. Upplevelsen av stearinljusen får inte slås ut, de elektriska lamporna och dess avskärmning ska harmoniera med det levande ljuset. Stora runda takarmaturer med omsorgsfull ljussättning har också ritats av arkitekten. Kyrkan är som en teater med särskilt betydelsefull ljussättning i koret, säger han.

Men viktigast av allt:

– Sett till helheten skapas ett kyrkorum av en dopfunt och ett altare. Finns de två, finns en ­kyrka.

En omgörning som håller

Jerk Alton har slagit sig ner på en ljus stol, som hans pappa möbeldesignern Ralph Alton ritat, och tar in kyrkorummet. Han minns i detalj arbetet för tre decennier sedan. Just Mariakapellet där vi befinner oss var speciellt. Här behövde mycket göras. Snickerierna skulle få en annan lyster, bänkarna ersattes av de ljusa ­stolarna, golvet lades om och många nya föremål, möbler, textilier, armaturer, och detaljer kom till.

– Du förstår, det var fullt av mörka bänkar här där vi sitter. Ja, hela kyrkan var nedgången, säger han. Mörk och smutsig. Vi skulle lyfta allt härinne. Jag ser nu hur välhållet det är. Jag gick förbi församlingshemmet på väg hit. Den byggnaden var också med i projektet. 

– Församlingshemmet såg väldigt fint ut fortfarande, säger han vänd till Kristina Karlsson som lyser upp.

Kyrkorummet skulle omgestaltas till en trädgård, en symbol för paradiset. Han tycker att omgörningen håller än i dag.

– När vi renoverar en kyrka ska vi mobilisera våra föreställningar om det kristna löftet, om ett liv efter detta. Trädgården är en helgjuten del av skapelsen. Här finns Gud som skaparen – som möter människan.

Viktigt med material och färgval

Jerk Alton pekar och berättar. Vi ser stiliserade träd, vi ser den symboliska trädgård som kyrkorummet utgör, vi ser de vackert slagna gotiska valven. Altaret i Mariakapellet har en egen historia. Fem punkter bär upp bordet. Och fem kors finns på bordsytan av tung marmor. Det är Kristi fem sår, ett i varje hörn och i mitten. Korsen helgades av biskopen som vidrörde dem med vigd olja vid återinvigningen av kyrkan efter renoveringen.

Material- och färgval är viktiga. Särskilt guldet har stor betydelse i ett kyrkorum. Guldet står för rikedom som inte mäts i pengar. Sten står för det eviga. Grönt är viktigt som växtlighetens färg. Bänkarna målades i varmt rött, där människorna sitter, blodets färg. Bänkarnas utsida är svalare. 

Även dopfunten har Jerk Alton ritat. Modellen är densamma som en dopfunt han har gjort till Visby domkyrka. De tre delarna var en teknisk nödvändighet för att träet ska kunna formas till en dopfunt.

– Jag lyssnade på träets egen vilja, jag formade efter den.

Tror samarbete är lättare idag

Bakom ett marmorerat skrank med smide på toppen, också ritat av Jerk, finns ett förråd. Här står vi och hör Jerk Alton berätta om länsstyrelsernas makt och om de myndighetsbataljer han utkämpade.

– Jag tror att samarbetet går lättare nu än förr. Jag minns särskilt en antikvarie som rent ut sagt mobbade mig. Det var inte bra. Allt jag gjorde var fel. Men det fanns andra som det var en fröjd att arbeta med, underbara yrkespersoner med klass, kunskap och humor.

Glanshammars kyrka är vårt nästa stopp. Det är en komplicerad byggnad. I stället för Bondkyrkans tydliga treskeppighet finns här bara två skepp. Vi går till altaret som bärs upp av åtta ben. Den tunga Ekebergsmarmorn bär också de Altonska guldkorsen.

Varför blev du arkitekt?

– Jag hade nog kunnat bli astro­fysiker eller något liknande. Jag tyckte mycket om kosmos som barn och inuti skokartonger byggde jag upp miljöer av kosmos. Men mina föräldrar tyckte att jag hade fallenhet för arkitekt­yrket och så det blev det.

Hur kom du som ung arkitekt in på kyrkorenoveringar?

– Det var genom Erik Lundberg, min lärare på arkitektutbildningen. Han blev min mentor, ­förebild och så småningom arbetsgivare. Han var en stor begåvning och hade gjort fantastiska saker. Bland annat ställde han altaret fritt i kyrkorummet, i egenskap av nattvardsbord. Han kunde berätta och förklara och han lärde mig mycket. 

Olov Hartman och Gunnar Weman

Förutom Erik Lundberg är Sigtuna och ärkebiskop Gunnar Weman en plats och ett namn som återkommer i Jerk Altons berättelse. I Sigtuna fick han lära sig mycket om Olov Hartmans tankar och Gunnar Weman lärde honom teologi.

– De här människorna förmedlade idéer för kyrkorummet som i dag kan låta självklara men som då uppfattades som radikala. Hela Sigtunasiftelsen med alla arkitekter, musiker, konstnärer och författare stod för spännande tankar och radikalitet.

Vilken kyrka i världen önskar du att du hade ritat?

– Jag vet inte. Varje kyrka är världens vackraste. Men typkyrkan, som strävar mot perfektion, är en gotisk katedral. Den främsta bland dem är Notre-Dame i Paris.

Finns det något som särskilt ­inspirerat dig?

– Musik har alltid betytt mycket. Jag älskar Bach. Han utnyttjade efterklangen på ett fantatiskt sätt i de gotiska katedralerna.

Renoverade Olaus Petri

Vårt sista stopp är Olaus Petri kyrka i Örebro. Jerk Alton tycker mycket om kyrkan som han ­renoverade 1987. Vi går igenom alla olika delar, från färgsättningen till orgelfasaden som han ritade. 

– Tonerna går i milt ockragult och grönt här inne. Det blev en lyckad och hållbar restaurering.

Det senaste uppdraget tog Jerk Alton för några år sedan. Nu blir det inte så mycket eget ritande längre, men han har kontakt med arkitektbyrån han startade och som han sålde till sina arbetskamrater. Där finns också en stor del av hans ritningar samlade.

Arkitekturdebatten följer han och han tycker om att hålla sig uppdaterad. Arkitektupproret är ett otyg. ”Allt kan inte se ut som om det ritats och byggts 1880.”

Han lärde sig aldrig att rita i datorn utan är en av de sista i generationen arkitekter med pennan i hand. 

Och hur var det nu med pennan, hur ska den hanteras?

– När du ritar ska den rulla mellan fingrarna så att den vässas samtidigt som linjen dras. Så ska en arkitekt hålla i pennan.