Kultur

Anita Goldman får stenarna att tala

Judarna tvingas konvertera. Men behåller i hemlighet sina judiska seder och sin tro. De straffas med döden och bränns levande när bålen i Palma de Mallorca tänds.

”Någon gång måste man våga röra vid de här frågorna. Inte för att anklaga, men för att ha ärlighet”, säger romanaktuella Anita Goldman.

I skuggan av den väldiga katedralen i Palma de Mallorca, i de trånga gränderna, finns de judiska kvarteren där de tvångskonverterade femton familjerna bor i sina kyffen. Officiellt har de lämnat sin judiska tro men i hemmen studeras i hemlighet de förbjudna skrifterna, de firar sabbat och håller Mose lag.

För den spanska inkvisitionen som bildades år 1478, är dessa judar villebråd. De spåras upp, fängslas och torteras. Och döms till döden och bränns på bål om de inte på nytt avsvär sig sin judiska tro, lämnar kätteriet och lovar trohet till den katolska kyrkan.

År 1691 kulminerar förföljelsen och 37 människor; kvinnor, män, unga och gamla bränns levande inför 30 000 åskådare på läktarplats.

Tvångskonvertering förekommer även på andra ställen i världen under denna tid, det kan spanskättlingar i New Mexico vittna om. Och i Portugal händer samma sak. Där gick en hel by över till judendomen för inte så länge sedan – efter 500 år som tvångskonverterade.

Sverige går också i samma riktning under denna tid. Det är olagligt för judar att vistas i landet och som en konsekvens av detta äger det stora judedopet rum i Tyska kyrkan i Stockholm år 1681. Två judiska familjer, sammanlagt tolv personer, har kommit till landet samma år, och inför kung och drottning tvingas de döpas och lämna sin judiska tro och anta nya namn.

I sin nya bok Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca skriver Anita Goldman i romanens form fram dessa fasansfulla historiska skeenden, väl dokumenterade i bevarade protokoll från inkvisitionens dagar. Hon visar hur judarna i Palma de Mallorca finansierar sin egen förintelse, hur alla tillhörigheter konfiskeras. Den lilla maktlösa gruppen, 15 familjer, ska bort från ön.

När vi träffas en bitande kall vinterdag på Ecobaren i Centralbadet i Stockholm hörs fågelkvitter i vinterträdgården. Fasorna och skräcken som boken berättar om bleknar något men släpper inte sitt grepp. Frågorna om hur denna förföljelse och utrotning av judarna på ön Mallorca ens var möjlig, systematiskt genomförd i kristendomens namn, löper som en tråd i vårt samtal.

Men först får Anita Goldman frågan om hur hon fick uppslaget till romanen. Svaret är oväntat. För det började med att hon skrev en bok om Guds älskarinnor och om kvinnliga mystiker, en bok som gjorde att hon själv ”kom ut” som andlig. Omslaget till boken visar en staty av Teresa av Avila, den spanska katolska kyrkans skyddshelgon och en av de stora mystikerna.

– Jag läste om henne, hennes liv och tid under inkvisitionens dagar. Då framgår att hon hade en farfar och en far som gick botgörargång för att de var judar, säger Anita Goldman. Jag läste mycket om det men sedan gav jag upp. Tyckte materialet var för svart, för hemskt och visste inte riktigt vad jag skulle göra av det.

Det kan vara svårsmält för en kristen att höra att den europeiska kristendomen till viss del har utvecklats som en negation av det judiska.

Men sedan var det någon som tipsade henne om att det fanns en historia på Mallorca att ta del av. På sätt och vis en författares dröm, säger hon.

– Det är under en kort tid detta pågår, på en väldigt begränsad plats som dessutom så många svenskar har ett personligt, ja faktiskt ett passionerat förhållande till. Så jag började att läsa på.

Och det fanns mycket att läsa. För på grund av att inkvisitionens män inte skämdes för vad man gjorde utan skrev ner och sparade de noggranna protokollen, kan 1600-talsmänniskorna stiga fram i hennes bok som på många sätt är dokumentär. Lumphandlaren Pedro Onofre Cortez, och den starka och stolta Cathalina Tarongi, några av bokens huvudpersoner, är människor som faktiskt har levt.

– Jag tyckte att det var väldigt tungt att skriva om detta, säger Anita Goldman. Jag la ner projektet en gång. Men sedan övertalade min förläggare mig att fortsätta.

Det var tur det. För här berättas en historia om hur den kulturella särarten lever, följer med genom generationerna och vilken stor roll den spelar i människors liv, så stark att man hellre dör än lämnar den.

– Vi måste förstå särarten i dag när vi har invandringen. Vi har inte ens börjat nosa på vad det innebär att människor kommer hit med en annan berättelse, ett annat arv och en annan kulturell särart.

För att förstå människorna i boken måste man också se på grupptrycket som fanns. Om man går utanför gruppen, ja då är man förlorad. Det visste tjänsteflickan som spionerade på och angav sin judiska matmor under en bikt.

Anita Goldman berättar att hon intervjuat två historiker i Palma om hur kyrkan kunde bli denna maktapparat som står bakom inkvisitionen. Den ena säger att det var aristokratin som drog med sig kyrkan. Den andre att det var kyrkan som drog med sig aristokratin.

– Men allt jag har läst, och det är mycket, visar att det är kyrkan som får den världsliga makten att acceptera inkvisitionen. Då måste man fråga sig vad det är i kyrkan som gör att man är så besatt av det judiska, av att begränsa och utrota det judiska? Det är en fråga som en kristen läsare av boken kan ställa sig, uppmanar Anita Goldman.

Vad svarar du själv på frågan?

– Läser man tidslinjen som finns i boken ser man att den kristna antijudiskheten börjar tidigt. Det finns lagar redan från 600-talet som visar att judar skulle tvingas att konvertera. De kristna är upptagna med att stifta lagar mot det man inte vill ha: judar.

– Det kan vara svårsmält för en kristen att höra att den europeiska kristendomen till viss del har utvecklats som en negation av det judiska. Och det är ingen tillfällighet att det är just i Europa som man förintar judar.

– Om de kristna sagt från början att de inte vill ha något med det Gamla testamentet att göra, hade man sluppit detta, säger Anita Goldman.

Någon gång måste man våga röra vid de här frågorna. Inte för att anklaga men för att ha ärlighet.

I dag, drygt 300 år efter att ”den stora brasan” brinner i Palma de Mallorca, talar man inte gärna om detta. Men en infödd person på ön kan namnen på ättlingarna till de tvångskonverterade 15 familjerna, xuetes, och som i dag ses som en lägre kast, säger Anita Goldman.

– Alla vet vilka dessa 15 familjer är. Och om en ung man kommer hem och berättar att han träffat en flicka han vill gifta sig med och som heter Pinja i efternamn blir svaret: Pinja, kommer inte på fråga!

Om man pratar med folk i Palma kan de fortfarande säga rasistiska saker om xuetes, säger Anita Goldman. De vill inte heller bli påminda om sin egen historia och därför tror hon inte heller att man lär ut denna del av sin historia i skolorna på Mallorca.

Vad är den kristna besattheten med det judiska? Vad handlar det om? Hur kommer det sig?

– Det är ingen anklagelse. Men någon gång måste man våga röra vid de här frågorna. Inte för att anklaga men för att ha ärlighet.

– Man måste också våga tassa in på de tyngre sakerna när man håller på med judisk-kristen dialog. Inte för att anklaga men för att förstå. Våga ta in den mörka historien, våga berätta den. Vända och vrida på stenarna. Inte bara oja sig. Vad är den kristna besattheten med det judiska? Vad handlar det om? Hur kommer det sig?

Vem av personerna i romanen har stannat längst i ditt hjärta?

– Det vet jag med en gång. Det är lumphandlaren Pedro Onofre, som kallas Moxina. Han är så mänsklig, vill så mycket. Pratar på och vill predika. Han är fruktansvärt fattig och förnedrad. Pinsam. Men vem är hjälte och vem är förrädare? Vi tar så lätt på frågan.

– Vad hade jag gjort i hans situation? Vem är så fin att den ger sin soppa till den som är svagare? Jag har ingen aning. Varför sätter vi oss till doms över människor som är i de situationerna? frågar sig Anita Goldman.

Det kan vara svårsmält för en kristen att höra att den europeiska kristendomen till viss del har utvecklats som en negation av det judiska.

Fakta: Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca

Anita Goldman

Natur & Kultur

Barbro Matzols

010-199 34 58

barbro.matzols@kyrkanstidning.se

Foto: Johanna Norin

Läs vidare