Året med kyrkan förändrade hennes liv

Det började som ett experiment. Agnes Arpi, frilansskribent och mångårig kulturdebattör, bestämde sig för att gå i kyrkan varje vecka under ett år. Hon gjorde det  som sökare – med en önskan att förstå vad kyrkan betyder för människor idag. Men något hände på vägen. 

Kyrkoåret som experiment

Hon berättar i Kyrkans Tidnings podcast Vox populi med Robert Tjernberg, om hur hon upptäckte att kyrkans väggar höll för hennes sorg. Och hur det blir upptakten till att hon bestämde sig för att följa kyrkan under ett kyrkoår. Även om det startade efter nyår 2023.

Visserligen beskriver hon sig som ett "religiöst" barn. Men trots att hon läst religion och ägnat en hel del av sin journalistiska gärning åt att granska och rapportera kring religion, insåg hon att hon inte riktigt gett kyrkan en ärlig chans för sig själv.

Så vad upptäckte hon? Kanske att den kyrkliga närvaron inte främst handlade om att hålla med om dogmer, utan om något djupare – ett tilltal i rummet, en rytm, en vila. 

- Det fyllde något som fattades i min vardag, säger hon i podden.

Något att luta sig mot

Gudstjänsten blev en struktur att luta sig mot, och Svenska kyrkans öppenhet visade sig vara just det som bar henne vidare.

Det är särskilt Svenska kyrkan som Agnes återkommer till, och försvarar. Hon menar att kyrkan ofta får orimligt mycket kritik – både från kulturdebattörer som vill ha mer stringens, och från nyfrälsta som kräver renlärighet.

 Själv har hon kommit att uppskatta kyrkans långsamhet, försiktighet och vilja att rymma många sorters människor. 

- Varför menar vissa att det är så konstigt att gå till Svenska kyrkan? frågar hon retoriskt och menar istället att det är en normal del av livet, vi kanske glömt bort finns till för oss. För våra stora och låga stunder.

Ingen dramatisk omvändelse

Att hon stannade kvar i kyrkan efter projektets slut berodde inte på någon dramatisk omvändelse, utan på något som vuxit fram i stillhet. En förnimmelse av att det faktiskt blev som ett andra hem. Att det finns plats också för den som bär på tvivel, sorg och frågor. 

- Jag har haft andliga upplevelser, säger hon, men det var inte det som höll henne kvar. 

"Skulle jag förtjäna tröst?"

Vi pratar om tröst, om hopp om varför Svenska Kyrkan ibland får oförtjänt kritik från de som aldrig tagit sig tid att lära känna den.

Om hur det är att helt enkelt, och kanske oväntat, kapitulera inför kyrktopparnas ständiga rop till henne - och komma hem.