Därför kan påve Franciskus ändra på Fader vår

I ett italienskt tv-program laborerade påve Franciskus med att ändraöversättningen av kristendomens viktigaste bön – Fader vår. I bönen ber vi ”inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo.”

– Det är ingen bra översättning, sa påven i programmet, enligt den katolska nyhetsbyrån CNA.

Det är satan, inte Gud, som frestar och människan som faller, understryker den helige fadern i intervjun. I den nya franska översättningen av Herrens bön heter det istället ”låt oss inte falla för frestelsen”. En översättning som enligt den påven bättre återspeglar vem Gud är.

– Gud knuffar mig inte mot frestelse för att se hur jag faller. En far gör inte så, en far hjälper oss på den rätta vägen, sa påven.

Det var Jesus som lärde lärjungarna bönen Fader vår, som återfinns i Matteus’ evangelium (och i en annan form hos Lukas). Båda är skrivna på grekiska. Men hur förhåller sig egentligen påvens översättningsförslag till grundtextens ord? Och hur lät det när Jesus lärde sina vänner att be?

Grundtexterna är som sagt skrivna på grekiska och katolska kyrkans bön följer den latinska översättningen. Men Jesus själv bad på arameiska, eller möjligen hebreiska.

För att kunna ta sig an en ny översättning av Fader vår måste man först bestämma sig för vilken text man ska utgå från: den grekiska, den latinska eller en rekonstruerad arameisk version. Det berättar Tobias Hägerland, docent i Nya testamentets exegetik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.

– Hur bönen ursprungligen lät på arameiska kan vi bara gissa. På såväl grekiska som latin betyder texten ordagrant ”led oss inte in i frestelse”. Om syftet är att återge den grekiska eller latinska texten så exakt som möjligt tycker jag att detta är den bästa översättningen, säger Tobias Hägerland.

– Ibland invänder man - och påven tycks vara inne på den linjen - att Gud då framställs som en frestare, som lockar till synd.

Men så ska man inte tolka och förstå texten, förklarar Tobias Hägerland.

– Att ”fresta” det vill säga locka till synd är djävulens verk, men att ”inleda i frestelse” det vill säga föra en människa till en situation där djävulen tillåts fresta henne, det kan Gud göra.

Tobias Hägerland tar händelsen efter Jesu dop som exempel. Då Herren dop ”fördes av Anden till öknen för att frestas av djävulen” eller när Jesus uppmanar lärjungarna att i Getsemane att ”vaka och be om att ni inte ska komma in i frestelse”

– Det man ber om att slippa är att Gud ska placera en i en situation där djävulen kan fresta en.

Påvens översättningsförslag är ”inte korrekt om syftet är att så troget som möjligt återge texten i Matteusevangeliet”, menar Hägerland. Men den skulle kunna fungera i alla fall, eftersom det handlar om liturgiska texter på folkspråket.

– Då är möjligheterna större att inte bara styras av trohet mot det latinska originalets bokstav, utan också låta översättningen påverkas av en tolkningstradition och av målsättningen att göra bönen meningsfull och relevant för de människor som ska använda sig av den idag. Man kan kanske säga att den absoluta troheten mot texten får ge vika något för översättningens användbarhet.

I Svenska kyrkan används två versioner av Herrens bön parallellt. I den nya översättningen, som inleds med orden "Vår fader", lyder den aktuella formuleringen "utsätt oss inte för prövning". I Stockholms katolska stift används alltjämt den gamla översättningen av Fader vår.