Dopets löfte är en ­livslång omfamning av Guds ande

Dopet är en kollektiv handling hur mycket vi än ­individualiserar det. Ett dop är alltid mer och dess löfte en livslång omfamning av Guds ande.

Vårt dop, så är temat för söndagen som ­väntar. Det gemensamma perspektivet är viktigt; det handlar inte bara om mitt dop. Gud är alltid mer än min Gud, liksom korset är mer än mitt kors och att Jesus för världen givit sitt liv. Inte bara för mig.

Mitt dop är en länk i den långa kedja som ­kallas den världsvida kyrkan. En del av något större. Det betyder att min egen tro ryms i kyrkans gemensamma tro. All tro måste inte vara min tro. Jag är med, men jag är inte allt.

Vad vet du om ditt dop? Jag har själv ställt den frågan i en predikan även om jag faktiskt är tveksam till den. Frågan alltså. Mitt dop, när det handlar om vårt dop?

Några av oss vet detaljer, berättelser ur en ­gemensam familjehistoria. Andra av oss vet ­ingenting, då berättelser, betydelse och bilder ­fallit i glömska. Och många av oss kanske inte ens är döpta, så frågan riskerar att skapa ett avstånd mellan ett vi och ett dom. Som att ju mer du känner till, desto frommare är du. Kanske överdriver jag nu, men jag tillhör de som saknar både bilder och ­berättelser om mitt dop.

Häromkvällen upprepade jag ändå frågan på en trevlig middag med goda vänner. Minns du ditt dop och vad betyder det för dig? Det blev ett fint samtal som böljade mellan försök att sätta ord på mysteriet utan att ta till klyschor och ett ifrågasättande av dopets mening om det inte bejakas av den döpte. Vi anade en gemensam förståelse i att det lilla barnet bärs fram på föräldrarnas, faddrarnas eller församlingens tro medan den vuxne närmar sig dopet med en vilja att bejaka sin egen.

Vi var också överens om att dopet är till för människans skull och att Guds kärlek omfamnar både döpta och odöpta. Vi talade om dopet som tillhörighet, en gåva att luta sig mot när annat brister. Och att våga lita till Guds närvaro i våra liv. Trots allt, mitt i allt och genom allt.

När Gud på Moses tid delade Röda havet så att ­israeliterna kunde gå torrskodda genom det, var det inte ett löfte om möjligheten att gå torrskodd genom livet. Det var ett undantag, ett exempel på hur Gud kan ingripa konkret i människans liv. Det finns många sådana undantag, många av dem bor som en ömt vårdad hemlighet i människors hjärtan.

Men ändå. Ingen av oss går torrskodd genom liv­et, visst delar vi den erfarenheten? Vi sveps med av tvivel oavsett vad eller vem vi tror på. Vi kan drunk­na i sorg och oro över förlorad framtid och låsta dörrar. Sådan är människans gemensamma lott.

Så vad händer om vi höjer blicken och ser längre än just vårt eget dop? Kanske upptäcker vi Johannes Döparen. Han som ville sätta fokus på den som går före oss. Är det inte det som dopet djupast handlar om? Den lyfta blicken, den som sträcker sig bortom det egna. Kanske upptäcker vi beroendet av varandra då? Behovet av hjälp. Att vara buren.

Det finns en väldig kraft i dopet, en riktning mot framtiden. Dopet utmanar all protektionism och alla hierarkier. Vi översköljs av den nya skapelsens löften och tar emot kallelsen att försöka gestalta den. Gud känner och älskar oss, därför nämns våra namn när vi döps. Med den kärleken som grund blir vi och vårt viktigare än jag och mitt.

Oavsett vårt minne av dopets detaljer har vi döpts in i ett sammanhang och en förväntan. Dopet är både nåd och en kallelse. Med trons språk kan vi med öppen famn säga följande:

I dopet gömmer sig en kärlek utan reservation och en kallelse fylld av förväntan.

Gunnar Sjöberg
tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca