Gud, vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i Dig

På folkets optimistiska rop i påskdagens GT-text från profeten Hosea, ”Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!” svarar Herren ganska sorgset: ”Er ­kärlek är som morgondimman, dagg som snabbt försvinner.” (6:4b) Ropet är en variant av Palmsöndagens ”Hosianna!” som vi ju vet bara några dagar senare förvandlats från entusiasm till vrede: ”Korsfäst! Korsfäst!”

Gud vet hur ömtålig människan är, även till sin goda vilja och sina föresatser. Ändå: även om entusiasterna inte förstår vad deras bön kostat Mästaren så uttrycker de människans längtan efter Gud, sådan den djupast sett är, även om den så ofta är dold under distraktioner och oroliga begär. Som kyrkofadern Augustinus lärt oss att be: ”Gud, vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i Dig.”

Att Gud väcker Jesus från döden är inte kyrkans mest säljbara budskap, det är svårt att skapa iver kring något som förefaller så osannolikt och så avlägset vår egen vardag. Ändå förblir döden, också i vår högteknologiska tid, ett ständigt hot. Ingen god ekonomi, ingen hälsa, ingen social kompetens i världen undantar oss från regeln att 100 procent av alla människor dör.

Det skulle kunna vara en tröst för oss sentida efterföljare (och förkunnare!) att inte ens de som hängt med Jesus i tre år förstått vad den betydde: hans undervisning om lidande, död och uppståndelse. Kvinnorna vid graven förväntar sig att få sörja; den tillfredsställelsen förmenas dem. Änglarnas ord är knappast entydiga: ”Varför söker ni den levande här bland de döda?”

Men om det nu är så att påskdagens evangelium är svårt att ”sälja in”, vad kan det bero på? Kanske beror det på att i livets strid och kiv kan det kännas rätt skönt att tänka sig att det finns en slutpunkt, att man någon gång äntligen ska få slippa. Woody ­Allen har fångat det bra: ”evigheten är lång, särskilt mot slutet.”

Det kan också bero på att vi har en oklar eller, i värsta fall, förvriden syn på vad liv är. Änglarna kallar Jesus ”den levande”. Nya testamentets författare menar på fullt allvar att verkligt liv finns hos och i gemenskap med Honom.

Därför kan människor som mött Jesus säga att de blivit ”födda på nytt”, att de fått ”nytt liv”. Om Jesus är Den levande så kan vi få del av Hans liv redan här och nu, det livet som en dag ska träda fram i full kraft. Uttrycket ”omvändelse” antyder att det är den sortens liv vi är skapade för, inte för livet som det blir när vi själva försöker designa det.

Och det innebär, vilket är lite jobbigt, att en hel del av det vi kallar liv inte är det, att vi måste göra upp med vissa vanor, sluta med sådant vi gillat. Vad det är kan se olika ut för olika människor men mönstret består i att ge till Jesus mitt liv i alla dess olika beståndsdelar och låta Honom avgöra vad som är liv och vad inte, som Paulus konstaterar: ”nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig.” (Gal 2:20)

I somligas öron kanske det kan låta defensivt, ­kanske till och med destruktivt. Men om Kristus är Den levande så hamnar ju saken onekligen i ett ­annat läge. Då finns det liv för relationer som gått i stå, ­alternativ till oro och ångest, Jesus kan visa en ny väg där jag själv, hur jag än grubblade, inte såg ­någon framkomlighet. Som Gud säger hos profeten Jesaja (43:19): ”Nu gör jag något nytt … Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.”

Mariorna och Johanna, kvinnorna vid graven mötte inget jubel när de för apostlarna berättade vad änglarna sagt. Det är underbart att det är Petrus som i det läget glömmer sin värdighet och skammen för skärtorsdagssveket och genast springer bort till graven. Han vågar pröva tanken att Gud har åstadkommit det omöjliga!

Anna Sophia Bonde
Präst i Mölndal och skribent