Jesus verkar inte ha något emot fulbön, tvärtom

Ibland är det svårt att be om saker, svårt att be om hjälp. Svårt att vara till besvär, visa sårbarhet, otillräcklighet. När livet tvingar en är det annorlunda. Då går det av bara farten. När en utsträckt hand mot en annan är det alternativ du har.

Eller när du måste ner på dina bara knän, böna och be. För ditt eget liv, för dina barns säkerhet, för flykten mot tryggheten. När du måste be såsom marken i klimatförändringsvåren skriker efter regn. Som mossan som frasar sönder av törst under mina skor. Ber på sina bara knän.

Eller när du som glömt bönens kraft, som gömt undan allt vad bön heter – både att be om hjälp och att be till Gud – stängt in det där i nån barndomslåda. När du desperat plockar fram den igen, utan att någon ser eller hör. När du prövande riktar en vädjan ut mot alltet. Kanske till och med går ner på dina bara knän vid sängen. Om någon öppnar dörren just då sprätter du upp som en fjäder, torkar snabbt tårarna. Den sortens bön är inget att visa upp.

Jesus verkar skilja på två sorters bön: Hycklarbön och riktig bön. ”När ni ber ska ni inte göra som hycklarna”, säger han. Det verkar alltså finnas ”finbön” och ”fulbön”.

En desperat ”fulbön” från den som kanske egentligen inte tror, den som alltför sällan ber, det kan kännas som hycklarbön. Men tänk om det känns som fulbön just för att det är bön på riktigt? Inte någon tillrättalagd kristen praktik, ingen måttfullt utportionerad daglig rutin, utan en öppen kran av vanmakt, en störtflod ur livets bråddjupa källa. Tänk om det vi ofta tänker på som hycklarbön – alltså som fulbön – är det som är riktig bön i Jesu ögon?

Faktum är att det inte finns några exempel i Bibeln på att Jesus avvisar fulbön, alltså riktig bön: Bön om hjälp när en älskad dotter ligger för döden, trots att den som ber hör till ett helt annat folk, borde be till en helt annan Gud; bön om syn; bön om befrielse från de eviga blödningarnas utanförskap och plåga; bön om att någon gång få ta sin säng och gå, desperat vädjan först till andra, snälla, lyft upp mig på taket, snälla, se min utsträckta hand, jag bönar och ber, sänk ner mig framför honom. Nej, Jesus verkar inte ha något emot fulbön, tvärtom.

Fulbön är finbön för Jesus.

Finbön, alltså det han kallar hycklarbön, det har han däremot svårt för. De som står och ber där folk ser dem, för att det ser fint ut. De som ber måttfullt och liksom håller sig på ytan. De som tål att betraktas när de ber, utan mascara som rinner. Nej, då föredrar Jesus fulbön, den som inte lämpar sig för andras blickar; ”när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda.”

Som så ofta kräver Jesus kräver mycket, han kräver det som är svårt. Men det är svårt och mycket just för att det går rakt emot de krav som ställs på oss i andra sammanhang. Han kräver av oss att vi ska omfamna vårt eget och andras fulbönsjag. Han förväntar sig att den som följer honom ska ha en radikalt annorlunda syn på beroende än den vi matas med i prestationssamhället.

Att be verkar handla om att träna sig i att omfamna alla varelsers ömsesidiga beroende. Att be är att bejaka sin beroendeställning, att bara vara en liten del av helheten. Det går emot många av de krav som ställs på oss i vardagen och låter oss därför ana en annan form av samvaro, det Jesus kallar ett himmelrike. En tillsammansvaro där fulbön blir finbön, där ömsesidigt beroende är kärlek och ett tecken på att vi älskar varandra såsom Gud har älskat oss.

Petra Carlsson
Professor i systematisk teologi och präst