Vi förväntar oss ­ingen Gud – vi bara väntar

En väg på landet. Ett träd. Kväll. Estragon och Vladimir väntar på Godot – räddningen – i Samuel Becketts pjäs från 1952.

Godot dröjer.

I väntan på Godot illustrerar väntan som ett existentiellt stadium. Publiken ifrågasätter rimligen huruvida Godot verkligen är på väg – om han ens existerar. Det är lite av en fars. Männen har ingen agens, de är ombytliga och viljefattiga, för att inte säga patetiska. Ändå känner vi nog igen oss.

Mannen vid Betesda har väntat på räddningen i 38 år. Hjälplös, kraftlös, viljelös. När Jesus frågar om han vill bli frisk – en överraskande fråga! – så svarar han inte, han kommer med försvar. Han hinner inte ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Någon annan hinner alltid före honom.

Vad spelar det för roll om någon hinner före ­honom?

Texten blir obegriplig eftersom den saknar en vers. Vers fyra finns med i tidigare svenska bibel­översättningar, men togs bort i 1917 års över­sättning, troligen eftersom den saknar belägg ixde äldsta urkunderna. Likväl är den gammal. Kanske ett tillägg för att göra texten begriplig för sentida läsare – de som inte känner till platsens ­betydelse.

Dammarna fanns verkligen. Man har hittat dem. Vid den här tiden var de troligen en hednisk kurort – kanske tillägnad Asklepios, läkekonstens gud, som kallades frälsare.

I vers fyra kan man läsa att en ängel från Herren då och då rörde upp vattnet. Den förste som steg ner blev frisk, vilken sjukdom han än hade. Därav mannens hopplöshet – han var aldrig först.

Frågan Jesus ställer – vill du bli frisk? – är en ovanlig fråga i bibliskt mått mätt. Däremot var formuleringen vanlig i Asklepiostemplens bönespråk. Jesus har alltså troligen besökt en hednisk kultplats för att uppenbara sin stora frälsning – med deras ord. Läs gärna mer om detta i Tord Fornbergs ­intressanta text i Signum nummer 5, 2013!

Jag vet själavårdare som gärna vill ställa Jesu fråga, men som inte alltid törs. Det skulle antyda ett ­ansvar i lidandet, även i det lidande som vållats av andra.

Vi bör vara varsamma här. Samtidigt som vi inte kan föreställa oss mannens lidande, har vi alla någon gång fastnat, förlamats, väntat, sett andra hinna före. Vill du bli frisk? Så förmätet! Viljestyrka kan sällan bota själslig eller fysisk sjukdom. Eller en hopplös situation.

Ändå måste frågan ibland ställas för att bryta igenom försvar så att en förvandling kan ske. För: väntan är frustrerande men den är också bekväm. I väntan fordras inget av oss. Men även där vill Jesus frammana agens.

Att vänta och att hoppas, eller lita på, är ett och samma ord på hebreiska. Det är med i Jesajatexten – ”den som litar till Herren …”. Faktum är att det var så även för oss. Ordet vänta kommer av fornnordiskans vån: ”att avvakta en tid; vara säker på att något ska hända”.

Men ordet tycks ha förvridits till att beteckna en oviss tillvaro – som I väntan på Godot – en väntan på en frälsare som gäckar, håller sig fördold.

Vattnet svallar, drar sig tillbaka. Vån blir till väntan.

Det är väl där vi befinner oss nu. I vår tid förväntar vi oss ingen gud. Vi väntar. Kanske skulle vi inte fatta om han stod mitt framför oss. Som han gjorde för mannen vid Betesda.

Han försöker väcka oss ur vår förlamning då vi dröjer inför det svallande vattnet. Kanske var det han som gav kraften som krävdes den där gången?

De som litar på Herren får ny kraft, får vingar som örnar. Spelar ingen roll om du kommer först ­eller sist. Himmelriket beror inte på det.

I väntan på himmelriket gäller det att svara ärligt på Jesu fråga, att ta sin bädd, stiga upp och gå! – att be för vår nästa, och vända väntan i vån.

Rebecca Klitgard Nelsson
Präst i S:t Matteus, Stockholm