Enkät: Församlingar klarar sig inte utan pensionärer

Den som likt Peder Jonson tycker om friluftsliv har stora möjligheter att trivas i Tärnaby. I bakgrunden syns Tärna kyrka, en träkyrka från 1908, sjön Geavhta, som ingår i Umeälven, och Ryfjället, som är samernas heliga berg. Foto: Marianne Lindgren

Präster fortsätter ofta att jobba efter pensioneringen, för kortare eller längre tid. Ingen vet säkert hur många de arbetande pensionärerna är – men utan dem skulle många församlingar inte klara sig.

Det visar den enkät som Kyrkans Tidning ställt till stiften.

Präster har alltid haft möjlighet att fortsätta jobba efter pensioneringen, genom enstaka insatser vid gudstjänster och förrättningar, eller under längre vikariat i församling.

Flera stift understryker i enkätsvaren hur värdefulla de vikarierande pensionärerna är. Göteborg skriver att de ”är en uppskattad, viktig och väl använd resurs i Svenska kyrkan”. Men det finns bara krav på att koppla in stiftet när en präst ska behörighetsförklaras för ett vikariat på minst tre månader som kyrkoherde, eller minst sex månader på annan prästtjänst. Därför är mörkertalet stort för antalet arbetande pensionärer – inte ens stiften har överblick.

Västerås stift bedömer att de anställda pensionerade prästerna har blivit fler de senaste fem åren, medan andra stift som Uppsala och Härnösand ser ett klart behov på grund av pensionsavgångar, men ingen ökning. I Luleå tror man att behovet kommer att öka i framtiden – ”kompetensförsörjning är en av Svenska kyrkans stora utmaningar i dag och i framtiden”.

Det är också tydligt att emeritiprästerna gör mer än att bara fylla en lucka. Lunds stift skriver: ”Att använda sig av den kompetens som de pensionerade prästerna besitter i egenskap av ’senior advisers’ har också visat sig positivt i några av de nya storpastoraten … /de/ har en bakgrund av att ha arbetat med bredden i kyrkans uppdrag och på det viset kan /de/ vara en stor kollegial tillgång i församlingarna.”

I Uppsala stift syntes detta vid de stora skogsbränderna i norra Hälsingland förra sommaren. Då gick pensionerade präster in och gjorde en ”ovärderlig insats”. Det var viktigt att de ordinarie prästerna kunde hålla gudstjänster så att kyrkan syntes utåt, medan vikarierna avlastade i bakgrunden.

Från församlingarnas horisont är behovet av de pensionerade prästerna tydligt. I Uppsala stift dominerar korta inhopp, och ungefär hälften av församlingarna där svarar att man skulle ha svårt att klara sig utan pensionärerna. I Lunds stift går de ofta in under tidsbegränsade vikariat i skarven mellan två ordinarie präster.

För församlingar i Norr- och Västerbottens inland i Luleå stift där det är svårt att rekrytera präster vid vakanser är de pensionerade inhopparna särskilt viktiga. Detsamma kan gälla långt från glesbygden – Norrköpings pastorat uppger också att man har rekryteringsproblem och tror att de kommer att öka i framtiden.

Skulle församlingarna klara arbetet utan de inhoppande pensionärerna? Där skiljer sig deras bedömning. I exempelvis Linköpings stift svarar tätortsförsamlingar som domkyrkoförsamlingen och Motala pastorat – där emeritipräster utgör en liten andel – att man skulle klara sig ändå. I andra pastorat med färre präster kan vikarierna utgöra en betydande andel, som i Vimmerby där tre av fem präster är pensionärer. Och pastorat som Ydre och Rimforsa svarar att man är ”helt beroende” av sina fasta inhoppare, främst vid kyrkliga handlingar och enstaka gudstjänster.

Församlingslivet skulle påverkas väsentligt om pensionärerna inte valde att fortsätta att jobba – det är många församlingar övertygade om. Omprioriteringar skulle bli nödvändiga, säger Skara stift. I Uppsala stift är bedömningen att församlingarnas anställda skulle tvingas slita hårdare och ändå sänka ambitionerna. I Härnösands stift tror man att väntetiden för kyrkliga handlingar skulle bli längre.

Församlingarna i Linköpings stift ser att man skulle tvingas ändra sina prioriteringar: kyrkliga handlingar skulle minska utrymmet för annan församlingsverksamhet, gudstjänsterna skulle bli färre. De ordinarie prästerna skulle ha svårare att få ledigt, och det skulle vara svårare att hålla verksamheten i gång, skriver en församling. Man befarar en orimlig arbetsbörda på de ordinarie prästerna – och som en följd av det stor risk för långtidssjukskrivningar.

Luleå stift svarar att konsekvenserna utan pensionärerna skulle bli stora påfrestningar på den övriga personalen i både det egna pastoratet och i grannförsamlingar med ökad arbetsbelastning, sårbarhet och brist på långsiktig planering och kontinuitet. Och inte minst hotar det församlingens framtid: det ”kan leda till svårigheter att fullfölja den grundläggande uppgiften och på så sätt inte uppfylla kriterier /för/ att vara församling.”

Läs också:

Pensionären som jobbar heltid i fjällen

15 Augusti, 04:49
Peder Jonson är där han vill vara, mitt bland Tärnabyborna. Trots att han är pensionär jobbar han för fullt som enda präst i församlingen i fjällvärlden.

”Roligare att vara nära kärnverksamheten”

15 Augusti, 03:52
Ally Troedsson är pensionär, men har långt ifrån lämnat yrkeslivet. Hon har gått från kyrkoherde till inhoppande präst, och har nu ett långt vikariat som komminister.

Biskopen som blev vikarie

15 Augusti, 04:51
Jan-Olof Johansson är glad och tacksam över sitt arbete som vikarierande församlingspräst. Samtal inför begravning, vigslar och dop, och söndagens högmässa fyller en vanlig helg.

Taggar:

Pension Präst

Cecilia Jaensson Wallander

cecilia.jaenssonwallander@kyrkanstidning.se
Tror detta gäller lika mycket pensionerade diakoner. Själv har jag vikarierat som diakon drygt tre år sedan jag skulle ha gått i pension. Brukar med glimten i ögat presentera mig som "misslyckad pensionär".

Senaste artiklar