Halldorfs artikel rymmer mycket på sitt begränsade utrymme och om tavlan fått hänga kvar hade jag gärna använt den som diskussionsunderlag i en samtalsserie i Malmökyrkan. Jag skulle ställa den mot andra tolkningar av paradiset och det som i teologiska sammanhang kallas syndafallet. Jag skulle låta deltagarna resa genom teologihistoriens mångskiftande uppfattningar om kunskap och ondska, låta dem nosa på några av alla hyllmeter som skrivits om den bibelberättelse Ohlson tolkar.
Vi kunde föra fördjupande samtal om vad som kan betecknas gnosticism, hur begreppet använts olika genom teologihistorien men nästan alltid, som kyrkohistorikern Karen King visar, i syfte att utpeka irrläror och därigenom forma religiös identitet. Vi hade talat om vad som kan innefattas i begreppet luthersk, och inte minst, vad konst är och kan vara i kyrkliga sammanhang. Vi skulle fundera kring tolkning och huruvida ett konstverk endast rymmer en tolkningsmöjlighet eller om det kan rymma flera?
Självklart skulle jag bjuda in Joel för jag vet att varken han eller jag skulle nöja oss med mindre än att vi vänt på varje sten, att vi tillsammans hade grävt djupt i den del av vår kultur som är kristet idéarv och kyrkokonstens historia. Vi är dessutom båda aktiva förespråkare för hbtqi-personers plats i de kyrkliga sammanhangen och när jag nu under arbetet med artikeln frågar honom om händelsen skriver han: ”Jag blev först chockad över att de plockade ner tavlan så snabbt. Det var nog ett överilat beslut – att plocka ner tavlor är så en stark symbolhandling. Och sen dök det ju upp en rad olika tolkningar av den. Så när den väl hängde där hade det varit klokare att låta den hänga ett tag och bjuda in till samtal.”
Men det blev inga fördjupande samtal, för i den korta debatt som följde fick Halldorfs tolkning – det enda perspektiv hans ledare rymde – stå oemotsagd som konstverkets sanning. Den komprimerade teologin blev den enda teologin, för tydligen fanns varken utrymme, förmåga eller självförtroende nog i Svenska kyrkan att fördjupa det teologiska och konstteoretiska resonemanget.
Tunebro och kollegan Helena Myrstener gjorde ett försök i sin respons till Halldorf i Dagen: ”Om vi inte vågade ställa frågor till den västerländska teologin alltsedan t.ex. Augustinus, skulle kvinnan och ormen för alltid vara förbundna med varandra och sexualiteten skambelagd.”
Men samma dag denna respons publiceras går Malmö pastorat ut med beslutet att plocka ner konstverket. Inte ens Halldorfs något längre utläggning i Expressen hinner gå i tryck innan beslutet är fattat. Det har gått knappt två veckor sedan invigningen.
I alla de uttalanden som görs mellan ledaren i Dagen och nedplockandet av tavlan är det Halldorfs knappa femhundra ord som ges auktoritet; i biskopens, kyrkoherdens liksom pastoratets formella uttalande. ”En gnostisk tavla hör så klart inte hemma i Svenska kyrkan”, säger biskop Tyrberg till Dagen. Detta uttalande upprepas av såväl Aftonbladet som Kvällsposten.
När Svenska kyrkan Malmö går ut med budskapet att tavlan får sin plats utanför kyrkorummet ekar även det av Halldorfs resonemang: ”Framför allt går tavlan emot traditionen om hur djävulen och kunskap tolkas.” Tolkningen av ormen är fortfarande det centrala, precis som i Halldorfs ledare, men nu med en lite annan betoning. Om transpersonen i trädet är ormen, och om transpersoner i så fall ses som onda, är detta i strid med kyrkans hållning: ”Det kan Svenska kyrkan absolut inte stå för”, låter det i pressmeddelandet.
Vid det laget har alltså Halldorfs resonemang vänts mot Ohlsons verk så att det nu är kränkande för transpersoner och därför bör plockas ner. Återigen är det en enda röst som får styra tolkningen. Att Ohlson själv betonar att transpersonen i trädet oskadliggör ormen är bara ett exempel på en helt annan tolkning än den kyrkan valde att lyssna till.
Sedan tavlan plockades ner har det varit tyst om händelsen, men den har fortsatt verka. Prästen Sofia Tunebro arbetar inte längre kvar och troende hbtqi-personer jag möter talar fortfarande om händelsen som djupt sårande.
Under hösten 2021 kommer dock resultatet av en utredning kring händelsen kyrkofullmäktige beslutat om och här fastställs att det inte begåtts några egentliga fel men att beslutsvägar bör tydliggöras. Fortfarande ingen teologisk fördjupning, alltså, men väl ett konstaterande att: ”Kyrkan måste ibland få vara något provokativ för att tydliggöra sitt budskap”.
Själv hoppas jag därför fortfarande att tavlan kan leda till ett fördjupat samtal i gränslandet mellan konst, kärlek och teologisk yttrandefrihet. Jag hoppas fortfarande få höra en kyrka som talar med teologiskt självförtroende och som vägrar anpassa sin röst och sitt uttryck, sina outtömliga visdomskällor, till trånga utrymmen i mediala rum.
Ja, jag hoppas faktiskt få se en kyrka som vågar göra om och göra rätt. Som teolog och präst i Svenska kyrkan ser jag själv inga hinder för att låta tavlan hänga i kyrkorummet. Tavlan finns kvar och som Kent Wisti säger kan den fortfarande bli en tillgång. På landets teologiska institutioner finns föreläsare till samtalsserien, inga problem.
Petra Carlsson