Ge Elisabeth Ohlsons tavla upprättelse

Elisabeth Ohlsons "Paradiset" i Sankt Pauli kyrka, Malmö, innan den plockades ner. I trädet en transperson i ormliknande klänning. Foto: Marcus Gustafsson, Johan Nilsson/TT

En präst tvingas till omplacering. Hbtqi-personer över hela landet såras. Allt därför att Svenska kyrkan har så svagt teologiskt självförtroende att ett kort inlägg från Joel Halldorf oreflekterat tas som sanning. Petra Carlsson om turerna kring Elisabeth Ohlsons tavla Paradiset.

Det är adventstid 2021, 23 år sedan konstnären Elisabeth Ohlsons Ecce Homo visades i Uppsala domkyrka. Jag läste teologi i staden då och minns debatten, kritiken, men framför allt hur kyrkan försvarade utställningens plats i kyrkorummet.

För två år sedan var det annorlunda, då invigdes Ohlsons Paradiset i kyrkorummet på första advent vilket drog i gång en debatt som slutade med att tavlan togs ner. Konstnären och prästen Kent Wisti nämner händelsen i en intervju: ”Det var väldigt synd att det blev som det blev,” säger han. ”Tavlan hade varit – och kan fortfarande bli – en tillgång för Svenska kyrkan. (…) Den gestaltar ju människor som ligger utanför normen och låter dem ta plats i evangelium. Det är jätteviktigt.” (Sydsvenskan, 07-11-21)

Ja, det håller väl de flesta i kyrkan med om, så varför hänger inte tavlan kvar? Vad var det som hände egentligen? Vad har förändrats på de tjugo åren mellan Ecce Homo och Paradiset? I jakten på svar läser jag artiklar och uttalanden, framför mig rullas berättelsen upp om en kyrka med så svagt teologiskt självförtroende att en slagfärdigt skriven reflektion på knappt femhundra ord tvingar en präst till omplacering, skapar månader av svårbegriplig debatt, sårar hbtqi-personer över hela landet trots alla inblandade kyrkliga representanters uttalade intention att göra motsatsen.

Det är också berättelsen om det långsamma och mångfacetterade tänkandets underläge i en tid då åsikter hetsas fram i trånga media-utrymmen. En tid där den teologiska historiens bråddjup och konsthistorien – som dess ständiga, ofta bångstyriga, följeslagare – ska sammanfattas i korta tv-inslag och begränsade tidningsformat. En tid som ibland verkar hämma den teologiska yttrandefriheten och stärka traditionalismen, trots större närvaro av religiösa röster i kulturdebatten i dag än för 23 år sedan.

Hösten 2019 tar Sankt Pauli kyrka i Malmö emot en tavla av Elisabeth Ohlson. I en nytolkning av Lucas Cranachs (1472–1553) målning av paradiset gestaltas den kristna skapelseberättelsen i form av en romantisk naturscen med homosexuella par, frodig grönska och röda frukter. I ett träd syns en transperson i en ormliknande klänning, hållande en orm i ett grepp som till synes oskadliggör den.

Denna tavla erbjuds först Skara domkyrka där den öppet hbtqi-vänlige biskopen Åke Bonnier tackar nej med argumentet att han inte vill ha en altartavla som vissa vill viga sig framför men inte andra. Sankt Pauli församling i Malmö tar däremot emot tavlan med glädje och inviger den som del av kyrkorummet på första advent 2019.

Verket placeras dock inte på altartavlans plats utan hängs till höger om altaret, detta för att Sankt Pauli hörsammat argumentet från Skarabiskopen om att en altartavla ska vara något för alla. SVT Nyheter är på plats under den högtidliga invigningen, kyrkan är fullsatt och stämningen uppsluppen.

Arbetsledande präst Sofia Tunebro intervjuas efter gudstjänsten. I det en minut långa inslaget förklarar hon att tavlan baseras på Cranachs tidigare verk, att den vittnar om en positiv syn på sexualitet och att den är luthersk i sin positiva syn på kunskap. Äpplen, ”kunskapens frukt”, ligger strödda runt de homosexuella paren i tavlans paradis, berättar hon.

Kanske är det detta minutinslag som får kyrkohistorikern och skribenten Joel Halldorf att reflektera kring händelsen i en ledare i tidningen Dagen. Halldorf för ett intressant resonemang men det begränsade utrymmet gör att perspektivet avgränsas till ett, nämligen att tavlan kan ses som uttryck för gnosticism och därmed kan vara i strid med Svenska kyrkans lära.

Så här resonerar han: Eftersom transpersonen i trädet är ormlik och eftersom tavlan är tydlig med sin öppenhet för hbtqi-personer bör transpersonen i trädet anses god. Alternativet är ju att transpersonen är ondskan själv och det kan väl inte Ohlson mena?

Detta faktum, alltså att ormen avbildas som transperson och därmed god är, menar Halldorf, ett tydligt uttryck för att Ohlsons tavla har blåst liv i föreställningar som florerade i kristna led under de första århundradena efter Kristus. Föreställningar som sedermera förklarades tillhöra irrlärorna och som var en del av allt det som betecknas gnosticism. ”Redan under antiken lanserades tolkningen att ormen visade vägen till den vishet som den småsinte skaparguden förnekade människan”, skriver Halldorf och fortsätter: ”Det är uppenbart att altartavlan i S:t Pauli avbildar en sådan gnostisk tolkning av Första Mosebok. Den transsexuella kvinnan i trädet är vägvisare och kring frukten finns ingen ambivalens. Tvärtom kommenterar arbetsledande präst Sofia Tunebro till SVT: ’Det finns en positiv syn på kunskap, det finns äpplen spridda på många platser i denna tavla.’”

Tunebros tolkning att tavlans många äpplen skulle vara ett uttryck för den lutherska synen på kunskap – den som kan spåras genom katekeser, bibelöversättningar, husförhör och dagens samtalsgrupper om tro – menar alltså Halldorf snarare är ett uttryck för gnosticism.

Som teolog och präst i Svenska kyrkan ser jag själv inga hinder för att låta tavlan hänga i kyrkorummet. Tavlan finns kvar och som Kent Wisti säger kan den fortfarande bli en tillgång.

Halldorfs artikel rymmer mycket på sitt begränsade utrymme och om tavlan fått hänga kvar hade jag gärna använt den som diskussionsunderlag i en samtalsserie i Malmökyrkan. Jag skulle ställa den mot andra tolkningar av paradiset och det som i teologiska sammanhang kallas syndafallet. Jag skulle låta deltagarna resa genom teologihistoriens mångskiftande uppfattningar om kunskap och ondska, låta dem nosa på några av alla hyllmeter som skrivits om den bibelberättelse Ohlson tolkar.

Vi kunde föra fördjupande samtal om vad som kan betecknas gnosticism, hur begreppet använts olika genom teologihistorien men nästan alltid, som kyrkohistorikern Karen King visar, i syfte att utpeka irrläror och därigenom forma religiös identitet. Vi hade talat om vad som kan innefattas i begreppet luthersk, och inte minst, vad konst är och kan vara i kyrkliga sammanhang. Vi skulle fundera kring tolkning och huruvida ett konstverk endast rymmer en tolkningsmöjlighet eller om det kan rymma flera?

Självklart skulle jag bjuda in Joel för jag vet att varken han eller jag skulle nöja oss med mindre än att vi vänt på varje sten, att vi tillsammans hade grävt djupt i den del av vår kultur som är kristet idéarv och kyrkokonstens historia. Vi är dessutom båda aktiva förespråkare för hbtqi-personers plats i de kyrkliga sammanhangen och när jag nu under arbetet med artikeln frågar honom om händelsen skriver han: ”Jag blev först chockad över att de plockade ner tavlan så snabbt. Det var nog ett överilat beslut – att plocka ner tavlor är så en stark symbolhandling. Och sen dök det ju upp en rad olika tolkningar av den. Så när den väl hängde där hade det varit klokare att låta den hänga ett tag och bjuda in till samtal.”

Men det blev inga fördjupande samtal, för i den korta debatt som följde fick Halldorfs tolkning – det enda perspektiv hans ledare rymde – stå oemotsagd som konstverkets sanning. Den komprimerade teologin blev den enda teologin, för tydligen fanns varken utrymme, förmåga eller självförtroende nog i Svenska kyrkan att fördjupa det teologiska och konstteoretiska resonemanget.

Tunebro och kollegan Helena Myrstener gjorde ett försök i sin respons till Halldorf i Dagen: ”Om vi inte vågade ställa frågor till den västerländska teologin alltsedan t.ex. Augustinus, skulle kvinnan och ormen för alltid vara förbundna med varandra och sexualiteten skambelagd.”

Men samma dag denna respons publiceras går Malmö pastorat ut med beslutet att plocka ner konstverket. Inte ens Halldorfs något längre utläggning i Expressen hinner gå i tryck innan beslutet är fattat. Det har gått knappt två veckor sedan invigningen.

I alla de uttalanden som görs mellan ledaren i Dagen och nedplockandet av tavlan är det Halldorfs knappa femhundra ord som ges auktoritet; i biskopens, kyrkoherdens liksom pastoratets formella uttalande. ”En gnostisk tavla hör så klart inte hemma i Svenska kyrkan”, säger biskop Tyrberg till Dagen. Detta uttalande upprepas av såväl Aftonbladet som Kvällsposten.

När Svenska kyrkan Malmö går ut med budskapet att tavlan får sin plats utanför kyrkorummet ekar även det av Halldorfs resonemang: ”Framför allt går tavlan emot traditionen om hur djävulen och kunskap tolkas.” Tolkningen av ormen är fortfarande det centrala, precis som i Halldorfs ledare, men nu med en lite annan betoning. Om transpersonen i trädet är ormen, och om transpersoner i så fall ses som onda, är detta i strid med kyrkans hållning: ”Det kan Svenska kyrkan absolut inte stå för”, låter det i pressmeddelandet.

Vid det laget har alltså Halldorfs resonemang vänts mot Ohlsons verk så att det nu är kränkande för transpersoner och därför bör plockas ner. Återigen är det en enda röst som får styra tolkningen. Att Ohlson själv betonar att transpersonen i trädet oskadliggör ormen är bara ett exempel på en helt annan tolkning än den kyrkan valde att lyssna till.

Sedan tavlan plockades ner har det varit tyst om händelsen, men den har fortsatt verka. Prästen Sofia Tunebro arbetar inte längre kvar och troende hbtqi-personer jag möter talar fortfarande om händelsen som djupt sårande.

Under hösten 2021 kommer dock resultatet av en utredning kring händelsen kyrkofullmäktige beslutat om och här fastställs att det inte begåtts några egentliga fel men att beslutsvägar bör tydliggöras. Fortfarande ingen teologisk fördjupning, alltså, men väl ett konstaterande att: ”Kyrkan måste ibland få vara något provokativ för att tydliggöra sitt budskap”.

Själv hoppas jag därför fortfarande att tavlan kan leda till ett fördjupat samtal i gränslandet mellan konst, kärlek och teologisk yttrandefrihet. Jag hoppas fortfarande få höra en kyrka som talar med teologiskt självförtroende och som vägrar anpassa sin röst och sitt uttryck, sina outtömliga visdomskällor, till trånga utrymmen i mediala rum.

Ja, jag hoppas faktiskt få se en kyrka som vågar göra om och göra rätt. Som teolog och präst i Svenska kyrkan ser jag själv inga hinder för att låta tavlan hänga i kyrkorummet. Tavlan finns kvar och som Kent Wisti säger kan den fortfarande bli en tillgång. På landets teologiska institutioner finns föreläsare till samtalsserien, inga problem.

Petra Carlsson

Fakta: Skribent

Petra Carlsson är docent i teologi och präst i Svenska kyrkan

Taggar:

Hbtq Konst

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Anders Hermanson
Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er.
Mårten Lundgren
Petra Carlsson säger ”Jag skulle låta deltagarna resa genom teologihistoriens mångskiftande uppfattningar om kunskap och ondska, låta dem nosa på några av alla hyllmeter som skrivits om den bibelberättelse Ohlson tolkar.” Jättebra att bilden kan användas till föreläsningar. Men är det därför vi har bilder i kyrkorummet? Bilderna borde väl förstärka kyrkorummets karaktär och bidra till andakt? Jag tycker att det är uppenbart att bilden inte passar i ett kyrkorum och alra minst som altartavla. Det beror inte på budskapet utan att det är en dålig bild. Konstigt att någon velat ha en sådan bild som altartavla. Den är rörig med ett antal utspridda figurer som ser utklippta ut som i ett kollage. Kul, men jag har svårt att tro att den harmoniserar med övrig utsmyckning i kyrkan. För mig skulle den vara störande.
K.J. Wilkman
Att SVK i rask takt skakar av sig Bibelns värderingar är symptomatiskt för vår tid. Att man hänger upp den ovannämnda "altartavlan" som kletar bögstämpel på Guds son - närmare blasfemi är det svårt att komma. Man vänder upp och ner Bibelns norm för gott och ont är en hädelse. "Olycka ska drabba dem som sägeratt gott är ont och ont är gott, som framställer mörker som ljus och ljus som mörker, som framställer bittert som sött och sött som bittert." (Jesaja 5: 20) mvh: K.J. Wilkman
Christina Öqvist
Tack för ditt inlägg!