Guds rike är fyllt av godhet, omsorg, läkedom och liv

”Mitt rike hör inte till denna världen.” Så sa Jesus i gryningen till en aprildag vid vår tideräknings början. Han stod vapenlös och redan misshandlad framför Pontius Pilatus.

Jag tänker mig att om jag hade stått i skaran nedanför podiet och någon frågat vem av de två som skulle gå till världshistorien hade jag svarat: Pilatus. Han, den romerske landshövdingen, redan inskriven i de romerska rullorna och med hela den romerska militära armén bakom ryggen.

Självklart han och inte den hjälplöse kärlekspredikanten Jesus. Men Pilatus hade varit fullständigt utplånad ur det mänskliga minnet om det inte råkat sig så att han den här morgonen stod ansikte mot ansikte med honom vars rike inte är av denna värld.

Andra söndagen i advent har som rubrik ”Guds rike är nära.” Evangeliet är Jesu korta predikan när han i 30-årsåldern börjar sin offentliga jordiska verksamhet. Guds rike är nära.

Jag minns när jag i skolan läste geografi om världens länder. I skolatlasen var alla riken på jorden omgivna av i rött färgade gränser. Att världen inte ser ut så har jag många gånger konstaterat när jag flugit mellan länder. Men Guds rike har inga jordiska gränser. Det är i allra bästa mening gränslöst. Däremot är det inte på minsta sätt innehållslöst. Det är fyllt av godhet, omsorg, läkedom och liv.

Nej, Guds rike har inga jordiska gränser. Guds rike liknar mer en beduinhövdings rike. Om man skulle fråga beduinhövdingen hur långt hans rike sträcker sig, skulle han svara: Det beror lite på. Mitt rike rör sig. Det följer med hjordar och herdar och sträcker sig till de läger och platser där man räknar mig som sin hövding.

Guds rike sträcker sig till där det finns människor som med hungriga hjärtan längtar efter honom, som sträcker sina tomma och smutsiga händer mot honom. Men Guds rike syns inte i världens vimmel. För, säger Jesus: Guds rike är inom er.

När vi ber Herrens bön, ber vi om riket. ”Låt ditt rike komma.” En gång i den tidiga kyrkan bad man bönen i förhoppning om att riket från den lilla begynnelsen skulle breda ut sig mer och mer över folk och länder och till slut omfamna hela jorden.

Martin Luther menade nog för sin del att den utbredningen i rätt hög grad var förverkligad. Han gjorde bönen om riket till en till sin egen person riktad bön. ”Vi ber i denna bön att Guds rike skall komma också till oss.”

Det är bra att längta efter Guds rike både djupt personligt och som en god välsignad utbredning på jorden. Kanske går vägen för rikets utbredande genom den personliga längtans hjärtkamrar. I Guds rikes dimensioner är det mycket personliga och det mycket globala förenat. En längtan efter varaktig näringsrik mättnad på djupet och inte kortvarig ytlig konsument-tillfredsställelse.

”Guds rike är nära,” säger Jesus denna helg. Och han uppmanar oss att våga tro på det!

Bo Brander
präst