Den döva ska erbjudas samma verksamhet på teckenspråk i sin församling som hörande får. De förväntningarna på Svenska kyrkan har Åsa Henningsson, förbundsordförande för Sveriges dövas riksförbund.
Skillnaden är stor mellan olika stift och församlingar, anser Åsa Henningsson.
– Det beror på hur mycket man satsar på teckenspråkig verksamhet, säger hon. Några stift satsar väldigt mycket, medan många församlingar och stift inte har döva i sin omgivning.
– Teckenspråkskunskaperna är också väldigt varierande – att någon kan teckenspråk är ingen garanti för att det tecknas när man behöver, som vid gudstjänst, dop och bröllop. Om det inte finns teckenspråkskunniga blir det automatiskt omöjligt att få själavårdssamtal. Jag vet att det är svårt i exempelvis Stockholms stift.
Vad är rimligt att en döv person får tillgång till av församlingens verksamhet?
– Jag förväntar mig att det utbud som finns i min församling ska finnas på teckenspråk också, på samma nivå som den övriga verksamheten, säger hon. Om jag exempelvis vill prata med en präst efter ett dödsfall är det inte självklart att få en dövpräst som kan teckenspråk. Då kan man bli tvungen att bekosta en präst från en annan församling själv.
Vad tror du brister i den teckenspråkiga verksamheten beror på och hur kan det avhjälpas?
– Man använder sig inte av den dövkompetens som faktiskt finns. Jag vill gärna se församlingar och stift mer engagerade och att man tar in personer som själva är döva och att de får utbildning till de kyrkliga yrkena. Det finns döva som utbildar sig, men de får inga anställningar. Det behövs en attitydförändring, att döva själva är delaktiga och påverkar, och inte för många som inte har kunskaper om dövas situation, säger Åsa Henningsson.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR