Hur länge ska vi vänta innan kyrkoordningen revideras?

Adam Davidsson lärare, musiker, kyrklig skribent
Den nuvarande kyrkoordningens dubbla ansvarslinje är tämligen dysfunktionell. Foto: TT

Den dubbla ansvarslinjen fungerar dåligt. Biskopen är stiftschef men inte någon riktig ledare. Kyrkoherden är arbetsledare  men inte herde i sin församling. Den nuvarande kyrkoordningens dubbla ansvarslinje är tämligen dysfunktionell.

Hur länge? Den frågan ställs i Bibeln på ett 50-tal ställen. Första gången är i Andra Moseboken. “Hur länge ska du vägra ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig!” sade Gud till farao genom Aron och Mose.

Guds folk har flera gånger varit i fångenskap. Egypten och Babylon är de två mest framträdande bibliska exemplen. Många uppfattade också kyrkans union med staten som en fångenskap och gladde sig åt skilsmässan år 2000. Dock vandrar man fortfarande i öknen. Än är inte Sävhavet korsat.

”Hur länge ska ni vänta med att gå och inta det land som Herren, era fäders Gud, har gett er?” sade Josua till Israels folk. Vid det här laget borde man ha varit framme. Kyrkan borde ha lyckats befria sig från såväl politisering som politikerstyre, men icke.

I stället ser man hur ett systemfel byggdes in i kyrkoordningen. Någon som var inblandad i dennas tillkomst ska ha sagt att man nog var så glad över sin nyvunna frihet, att det nog gick lite väl snabbt med vissa saker.

”Hur länge ska jag ha oro i min själ och ångest i mitt hjärta dag efter dag?” säger psalmisten i Psaltaren. Och nog ser vi kyrkoordningens problem breda ut sig och skapa ångest. En snabb blick på arbetsmiljön i våra församlingar runt om i landet säger allt.

Den dubbla ansvarslinjen fungerar dåligt. Biskopen är stiftschef men inte någon riktig ledare. Kyrkoherden är arbetsledare (även om superpastoratet kanske har en “arbetsledande komminister”) men inte herde i sin församling. Den nuvarande kyrkoordningens dubbla ansvarslinje är tämligen dysfunktionell.

”Hur länge ska ni halta på båda sidor?” frågade Elia folket på berget Karmel. Kyrkans ledning behöver helt enkelt sätta ned foten. Kyrkfolkets engagemang i beslutande församlingar är viktigt, kanske rentav nödvändigt, men ämbetssidan måste stärkas. Kyrkan måste ledas av sina ämbetsbärare.

Kyrkoherden borde ha ett tydligare ansvar och mandat, inte minst inom kyrkorådet. Det behövs en tydligare uppdelning mellan vad som tillhör vilken linje. Kyrkorådet kan exempelvis besluta om kyrkans upplåtande, men kyrkoherden borde kunna ha ett veto, då han som ämbetsbärare har ett annat och särskilt ansvar för rummet.

”Hur länge ska du hålla oss i ovisshet?” frågade judarna Jesus. Ovissheten är det värsta. Vad är vems ansvar? När kan prästen säga ifrån gentemot politikerna? Var går gränsen för vad som kan beslutas om på kyrkopolitisk väg? Detta är inte minst intressant då Härnösands stiftsstyrelse nu försöker avsätta sin biskop.

I stället för att komma med utredningar om centralstyrd ekonomi borde kanske kyrkostyrelsen till kyrkomötet ha lagt fram förslag om en rejäl översyn av kyrkoordningen som tar sats mot just detta? För problemen har hållit på ett tag nu. Hur länge till innan det görs något åt dem?

Adam Davidsson,
lärare, musiker och kyrklig skribent

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.