Kultur

”Jag bad varje dag på väg till filminspelningarna”

Joakim Sällqvist, här i rollen som amfetaminlangande pappan Roland i filmen Goliat, är aktiv i Equmeniakyrkans församling VOIS i Norrköping. Foto: TriArt film

Att vinna mot Mikael Persbrandt är inte alla nybörjare förunnat, men i måndags tilldelades Joakim Sällquist guldbaggen för bästa manliga huvudroll – för sitt livs första skådespelarinsats. Det var rollen som kriminell pappa i filmen Goliat som gav honom baggen.

Filmen Goliat kammade hem ytterligare tre guldbaggar: för bästa manus, bästa klipp och bästa musik. I konkurrensen för bästa manliga huvudroll fanns bland andra Mikael Persbrandt.

Joakim Sällquist har själv en bakgrund med kriminalitet, drogmissbruk och psykisk ohälsa, erfarenheter han har lyckats omsätta i filmkaraktären Roland. En amfetaminlangande pappa, som i filmen snart ska avtjäna sitt fängelsestraff och lämna kvar en familj utan skyddsnät. Den 17-åriga sonen Kimmie får därmed axla ett försörjaransvar som kan innebära att pappans kriminalitet går i arv.

Sällquist har ingen tidigare erfarenhet av att skådespela och det var en slump att han valdes till filmen, ”om det nu finns något som kan kallas slump” som han säger:

– Jag blev ombedd att fixa lite folk till en casting, eftersom de sökte människor med kriminellt förflutet och jag jobbar som boendestödjare. Jag åkte dit med två killar och när castingen var över blev också jag ombedd att testa. Jag sa nej, men grabbarna tyckte att när de gjort casting så måste även jag. Och så blev det.

Hur kändes det, att göra långfilm utan tidigare erfarenhet? Kände du dig nånsin bortkommen?

– När jag satt i bilen på väg till den första inspelningsdagen tänkte jag ”Hjälp, vad har jag gett mig in på? Klarar jag det här?”. Men efter det var det bara jättekul och jag fick snabbt feedback på att det jag gjorde var bra. Så jag växte i uppgiften.

Sällquist intygar att det verkligen är så som det ofta sägs: att det inte är glamouröst att spela in film.

– Det är mycket väntande, och man står och huttrar i ett tält nånstans och värmer sig vid nån värmefläkt.

Du har sagt att det är inte så stor skillnad på att vara skådespelare och aktiv narkoman. Vad menar du?

– Som aktiv narkoman är man tvungen att ljuga för sig själv hela tiden för att fortsätta. Det är ett slags skådespel. Man förstår ju att något är fel, men man ljuger för sig själv och sin omgivning och skapar en illusion.

Sällquist har redan fått grönt ljus för ett till projekt som skådespelare.

– Jag kan inte säga exakt vad det är än, men det är ett annat format än den här filmen och det kommer att vara utomlands.

Vi talas vid precis innan Guldbaggegalan. Sällquist förhåller sig stoiskt till utnämningen.

– Jag lämnar över allt det till Gud. Det finns en mening om jag får guldbaggen, och det finns mening om jag inte gör det. Får jag den så är det för att den ska användas till något bra. Om jag inte får den så är det en uppfylld dröm oavsett.

Sällquists tro har varit en stor hjälp för att komma ur drogmissbruket och det kriminella livet, bland annat genom Vidablicks-kyrkan i Norrköping, en kyrka som hör till Equmeniakyrkan. I dag är han aktiv i Equmeniakyrkans nya församlingsplantering VOIS, också den i Norrköping.

– När vi spelade in filmen bad jag varje dag, i bilen på väg till filminspelningarna. Jag bad att Gud skulle hjälpa mig i min uppgift som skådespelare, att nå ut och beröra människor.

Hjälpte det?

– Ja. Han var med.

Liisa Mendelin

Läs vidare