Jag ber Gud om en luftspalt mellan känslan och handlingen

Du skall inte sprida falska rykten. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige. Alltså: bibeltexten uppmanar till noggrann källkritik, och mycket väl avvägda slutsatser när vi betraktar ett förlopp. Jag har nu tillbringat många kvällar framför nyhetssändningarna på tv, för jag vill förstå vad som händer i Israel och i Gaza, och konsekvenserna som sprider sig som ringar på vattnet runt om i världen.

Jag försöker väga in 4 000 år av historia, samt undvika falsk eller hårdvinklad rapportering. Jag vill ta mitt samhällsansvar. Men det enda som händer är att adrenalinet rusar, som små nålar i blodomloppet. Min kropp reagerar snabbt på det jag ser på tv:n – jag vet inte vad i kroppen som producerar adrenalin (jag är ju inte en doktor) men kroppen är full av det. Det är en konsekvens av bilderna, bilderna – det är som att stirra ned i ett centrifugerande svart hål. Resultat: jag förstår fortfarande inte mer än att det är mycket komplicerat, men nu kan jag inte sova heller. Komplexitet + adrenalin = sömnlöshet.

Vad skulle det innebära att axla ett samhälls­ansvar för en 56-årig medelklasstant i Stockholm? Borde jag lägga upp något om detta på någon social plattform? Je suis alla stackars barn som berövats sin barndom på båda sidor av konflikten?

Jag lyssnar till Ola Söderholm i en podd om den ­senaste tidens postande på Instagram, X och Face­book: ”Vi postar som om vi är del av skeendet – som om vi vore statsministrar allihopa, eller representanter för ett parti /.../ som om vi måste göra ett statement, en PR-strategi”. Om jag postar en tydlig åsikt – vad ska den ens användas till? Det är ju inte direkt brist på åsikter i världen.

Jag sätter mig ned och försöker skriva något för att sortera tankarna, men det går inte alls, så jag tar en tupplur i stället. Det är min lösning på nästan alla dilemman och tanketrassel, för det är en fredlig handling – ja, i mitt fall en fredshandling. På dagtid går det bra att somna, och när jag sover så kan jag inte ställa till med nåt. Jag säger inget ogenomtänkt eller plumpt när jag sover. Och jag får besinning av tupplurarna. De renar mig.

När jag vaknar är det dags att laga middag, så jag slår som vanligt på radion i köket, och lyssnar på en intervju med en kvinna som var med på den där rejv­festen i öknen, en intervju med en israelisk ­soldat, en intervju med en svensk mellanösternforskare och en intervju med en svensk palestinier.

Jag får flashbacks från när jag var häktespräst på Kronobergshäktet – vem jag än pratade med där så kunde jag förstå deras handlingar, för att alla handlingar går att förstå utifrån den som gör dem. Mördare, pedofiler och förskingrare. Det går att förstå kedjan av händelser, slutsatser, beslut, handlingar och konsekvenser (och för säkerhet skull skriver jag nu följande: att förstå är inte detsamma som att hålla med).

Jag skalar potatisen – min dotter ska komma på middag. Måste ta mig loss ur det här svartsinnet nu, när hon äntligen kommer hem. Jag byter kanal till en ståuppkomiker som skämtar om katter och barn. Får man skratta åt katter och barn just nu, när det (under tiden som jag skalar potatis) finns människor som sprängs? Är det att ta samhällsansvar, som ju är söndagens rubrik i kyrkan? Eller ska jag avstå från distraktioner?

Jesus drog sig undan. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var. Han ville uppfylla en profetia: ’Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna.’ ’Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.’

Mitt samhällsansvar just nu får bli detta: att vara tyst om saker jag inte känner till alla aspekter av eller är en påtaglig del av. Att be och be och be för dem som lider. Att i hemlighet be Gud om en liten luftspalt mellan känslan och handlingen, hos alla dem som befinner sig i den rödglödgade vreden.

Och nattens sömnlöshet. Det är kanske mitt ­offer. Och jag ska inte släcka någon tynande låga – inte heller hos mig själv.