Deckare som visar varför vi tror på Gud

“Mamma, du måste se nya Knives out-filmen!”

Min nitto nåriga son som är konfirmerad och som har varit ungdomsledare i hemförsamlingen ser bestämt på mig och fortsätter: ”Du kommer att älska den. Nästa gång en kompis undrar varför jag tror på Gud, ska jag visa filmen i stället för att försöka förklara själv.”

Nyfiket och förväntansfullt ser jag filmen som är nummer tre i ordningen av mysteriefilmer av Rian Johnson. Skådespelaren Daniel Craig har huvudrollen som en Agatha Christie-liknande privatdetektiv, kallad Benoit Blanc och narrativet rör sig kring det ”omöjliga mordet”. 

Filmen utger sig för att vara en deckare men handlar minst lika mycket om den kristna tron. 

Det är spännande hur det mörka och Gudstron samspelar. 

Genom filmen följer vi inte bara Blanc utan också fader Jud som blir sänd till den gudsförgätna församlingen Vår fru av evig styrka. Att skickas dit är en bestraffning för att han hamnat i bråk med en kollega. 

Skribenten: Beatrice Lönnqvist

Kyrkoherde i Högalids församling i Stockholm

Församlingen beskrivs som krympande och förkalkad, med en stark och karismatisk kyrkoherde, monsignore Wicks. Han styr församlingen genom att skambelägga, frysa ut och manipulera församlingsborna. Wicks känner sig uppenbart hotad av fader Jud och vänder församlingsborna mot honom. 

Först trettiofem minuter in i filmen sker mordet – kyrkoherden blir mördad mitt under långfredagsgudstjänsten och naturligtvis blir fader Jud the prime suspect. 

Mordet är till synes omöjligt att utföra så polisen tar hjälp av den briljante, icke-troende privatdetektiven Benoit Blanc. I klassisk Knives out-anda samarbetar Blanc med den huvudmisstänkte, för inget är som det ser ut att vara till en början. 

Fader Jud och Blanc möts för första gången i kyrkorummet, där till och med krucifixet är borttaget och tro kommer på tal. 

Blanc konstaterar: "Det är som om nån högljutt berättar en historia som jag inte tror på" /../ och fader Jud replikerar: "Eller väcker det nån djup sanning till liv inom oss? Som vi inte kan uttrycka på nåt annat sätt, än genom historien?"

Efter den scenen börjar jag förstå vad min son menar, för här låter regissören och manusförfattaren Johnson olika livsåskådningar rymmas och stötas mot varandra med respekt, utan en given agenda. 

Det är ett perfekt underbart religionsmöte! Och under filmens gång blir det fler! 

Fader Jud uppslukas av mordutredningen där nya ledtrådar hittas och församlingsbornas hemligheter avslöjas. Vid ett tillfälle får han en uppenbarelse och säger till Blanc att han vill sluta med utredningen och stormar iväg. 

Blanc springer efter och fader Jud förklarar att ”Jag hade en vägen till Damaskus-grej”. 

I stället för att döma församlingsborna vill fader Jud älska dem i deras skuld, såsom Gud gjort för honom. ”Gud gömde mig inte eller fixade mig. Han älskar mig i min skuld.” Blanc lyssnar men undrar ändå om fader Jud måste göra det mitt under en mordutredning?

Johnson väver in samhällskritik i alla sina Knives out-filmer. I film nummer två handlar det om ultrarika miljardärer i USA och i den här filmen handlar det om den högerextrema övertygelsen. 

Monsignore Wicks ikläds rollen som den destruktive ledaren som vill splittra församlingen, både inom sig och vända den mot omvärlden. Han använder härskartekniker, i sina predikningar pekar han ut dem han finner syndiga så att de lämnar kyrkorummet. 

Han ger sig på både homosexuella och ensamstående mödrar. Effektivt sprider han rädsla, hat och misstro. 

Gudstjänstkärnan blir mer och mer radikaliserad och vänder sig från sin omgivning. 

Fader Jud är antagonisten som arbetar med trygghet, kärlek och tilltro för att skapa gemenskap och egenmakt hos församlingsborna. Han bestämmer sig för att bjuda in till ett bönemöte för att ”rasera murar mellan en själv och Kristus.” 

Församlingsborna vill inte alls vara med i ett sådant samtal. De lämnar mötet av rädsla för den allsmäktige ledaren monsignore Wicks, som inte är inbjuden till mötet. Faders Juds inställning är att Kristus kom för att läka världen, inte för att bekämpa den.

Sonen säger: 

”För mig representerar filmen kristna på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det är så tydligt att regissören växte upp som kristen men sedan tappat kontakt med den världen. Han visar både det fina och det dåliga med kyrkan.”

Han fortsätter sitt resonemang genom att referera till scenen där Blanc och fader Jud tror sig ha löst mordgåtan, förutom en liten detalj. De är stressade och uppjagade och ringer kundtjänst för att få den sista väsentliga pusselbiten, men kvinnan som svarar känner ingen stress alls.

Fader Jud och Blanc vrider sig av frustration, avbryter henne och jagar på samtalet. Kvinnan undrar om fader Jud kan be för henne och hennes sjuka mamma.

Omedelbart lugnar fader Jud ner sig och lyssnar på kvinnan och blir själasörjare. 

Sonen fortsätter: 

"Jag har så lätt för att tappa bort min tro i vardagen, att bli irriterad och inte lyssna och det gör ju fader Jud också! Men han hämtar hem det genom att lyssna. Det är så snyggt!"

I slutscenen är det borttagna krucifixet på sin plats i kyrkorummet igen. Trons mysterium får finnas och omsluter församlingens alla brister och mörker, men påminner om livets rikedom och förlåtelsens kraft. 

Ett varmt solljus flödar över rummet och över privatdetektiv Benoit Blanc, som nystar upp mordgåtan inför en hänförd församling. 

Även om ljuset samexisterar med mörkret så övervinner alltid ljuset mörkret.