Jesus låter sig hyllas men vet att Han rider mot döden

Putin har nyligen besökt staden Mariupol, och, som vid tidigare besök i ”befriade” områden, var han där nattetid. Tillräckligt diskret för att, kan man tänka, inte riskera tröttsamma protester från ­eventuellt otacksamma ukrainare men samtidigt tillräckligt publikt för att i rysk media sälja in bilden av honom själv som segrande.

Om ett annorlunda intåg handlar ­palmsöndagen. På flera punkter i berättelsen framstår Jesus i skarp kontrast till nutida krigsledare. Han får låna fortskaffningsmedel, ett fredligt djur jämfört med vad en ståtlig häst skulle signalerat till alla dem som där och då längtade efter en stark ledare som kunde driva ut ockupationsmakten.

Jesus låter sig hyllas men vet att Han rider mot döden. Han inte bara säger om sig själv att Han är ”ödmjuk”; hela Hans liv vittnar om att det Han ­säger stämmer. Den glädje Hans ankomst frammanar i människors hjärtan är inte orkestrerad av en effektiv propagandaapparat, den verkar alldeles äkta.

Samtidigt väjer inte Matteus för det faktum att det inte var idel glädje och solsken; det grekiska ord som i våra biblar översätts med ”uppståndelse”­ ­associerar till oro och omvälvning.

För så var det med Jesus, och är; krocken är inte mellan verkligheten och en offentlig persona utan försiggår i varje människas hjärta som kommer i kontakt med Honom. Mötet kan leda till glädje och förnyelse – men också till dom. Jesus har en bes­värlig benägenhet att avslöja oss, Ordet, läser vi i ­Hebréerbrevet, ”skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi ska avlägga räkenskap”. (4:12b-13)

Min grekisklärare i Lund brukade lite tillspetsat säga: efter långfredagen har inget av vikt egentligen hänt i världshistorien. Om han har rätt torde därför dagarna från Palmsöndagen och fram till det som engelsmännen kallar Good Friday vara extra viktiga. Det kanske är där vi befinner oss i världshistorien, i ett slags större bemärkelse. Dessa dagar kanske är vår nådatid.

Det är en tid av oro och omvälvning, både i världen och på hemmaplan. Ingen människa vet när Jesus kommer tillbaka men om vi tror det som vi bekänner i credo så borde denna tro påverka hur vi lever. Om Jesus snart kommer tillbaka – hur vill jag då leva, hur kan mitt liv ära Honom? Så att jag kan se fram emot den dagen, så som de tidiga kristna gjorde som levde under politiskt och religiöst betryck. För att de hade denna förväntan avslutas Bibeln med orden: Kom, Herre Jesus!

I många sagor finns temat ”rik kung ger sig ut i sitt rike förklädd, för att ta reda på om det finns någon som kan älska honom för hans egen skull”. Sådana sagor hämtar sin kraft från palmsöndagen och Jesus på åsnan. En dag kommer Jesus tillbaka, i full pompa och ståt, så att det blir tydligt för alla vem som är Kungen. Än så länge så är det mannen på åsnan vi har att förhålla oss till. Vem är Han? Vad vill Han? Märker jag i Hans blick en kärlek till just mig? I så fall ska jag svara på den. Och om jag tagit emot Hans kärlek är det min uppgift att ge den vidare till dem jag möter, ge Jesus vidare.

Han kommer inte i skydd av mörkret, Han möter oss i ögonhöjd, även om det är riskabelt. På sätt och vis har vi Hans öde i våra händer; ett aldrig så entusiastiskt ”hosianna” kan så lätt övergå i ”korsfäst, korsfäst!”. Att vi är ombytliga och ofta rov för våra känslor, det känner Han förstås till. Ändå kommer Han – ännu ett år.

Guds Son en gång i morgonglans
skall komma hit igen.
Hans stora dag, låt oss med bön
och tro påskynda den. (SvPs 490:3a)

Anna Sophia Bonde,
präst i Mölndal och skribent