Klostret som vill vara ”mitt i”

Det är förmiddag och arbetstid. Morgonens två bönestunder i kapellet ligger bakom oss, liksom avskrivningen, då vi i enskildhet om och om igen skrivit av dagens bibelord ur Psaltaren.

Bakom oss ligger även gårdagens middag vid det dukade bordet ute på gårdsplanen. Vegansk kost på keramik från Mallorca. Klostret är inrymt i ett hus från 1700-talet, byggt för att då vara prästgård åt domkyrkan. Kullerstenarna vid entrén är grova, takhöjden inomhus är låg.

Vi är för tillfället fyra personer i klostret. Syster Therése, som är den enda som bor här ständigt, klostervärden Kristina samt två gäster, varav jag är den ena. Klostret har två enkla gästrum. Ett kors över sängen och ett bokstöd i trä med en uppställd bibel på avslöjar att det inte är ett vanligt pensionat.

Stearinljusen i de allmänna rummen har släckts, de som tändes efter gårdagens bön inför natten då ”Stora tystnaden” inleddes. Fortfarande förväntas samtalen vara sparsamma, vilket de är. Bara korta meningsutbyten förekommer, om hur natten varit och om hur kaffebryggaren fungerar.

Jag greppar strykjärnet. Gäster anmodas delta i enklare arbetsuppgifter; min blir att stryka servetter och örngott. Och jo, det sker i något mer kontemplativ anda än hemmavid. Men också med större irritation. Strykbrädets skumplastdyna är nedsliten och det är svårt att få servetterna släta. Några har fransat sig i kanterna, jag går efter saxen i min necessär och klipper bort trådarna.

Linköpings kloster ligger mitt i centrum, ett stenkast från domkyrkan. Närheten till staden och människorna är viktig.

– Det finns många kloster som ligger avskilt i mer stilla miljöer där man kan dra sig undan. Vi vill vara mitt i. När vi sitter i kapellet flätas bönen samman med ambulansens sirener eller grävmaskinerna på utsidan. Stadens liv ger näring åt bönen.

Det säger syster Therése, den första prästvigda kvinnan i Svenska kyrkans historia som avlagt klosterlöften. Det är hennes vision som varit drivande för att det sedan sju år tillbaka finns ett kloster i stiftsstaden.

Redan under barndomen vaknade kallelsen till ett liv i bön, säger hon. Det är många års väg som steg för steg lett till den punkt där hon och klostret befinner sig i dag. Vid löftesgivningen 2014 hade hon redan bott i Linköpings stift sedan länge och i åtta år siktat in sig på huset vid domkyrkan.

– Det blev ledigt bara månaderna innan löftesgivningen, säger syster Therése.

Det var ett tomt hus hon flyttade in i. Med åren har lokalerna rustats upp och fått inventarier. Mycket av inredningen kommer från Myrorna.

– Det finns nog inte något här som inte är second hand, berättar syster Therése.

Med åren har klostret även blivit uppmärksammat för sin goda mat. För två år sedan belönades Linköpings kloster med Vildåsnans vegopris, en utmärkelse som vill uppmuntra arbetet med vegetarisk matlagning inom landets kommuniteter, stifts- och retreatgårdar.

Nu är det varken maten eller tingen som är klosterlivets centrum. Kärnan är bönen. Livet i klostret präglas av tidegärdens rytm och flera gånger om dagen möts vi i det lilla kapellet, ett rum på bottenvåningen där skinnfällar och bönpallar finns utplacerade runt en oljelampa.

Linköpings kloster är inte Svenska kyrkans enda. Men de som finns är få. För många människor som rör sig i svenskkyrklig kontext kan klostertraditionen kännas främmande.

För syster Therése, som verkat i Svenska kyrkan i många år, är den naturlig och nära.

– Klostret står för en livsform där bönen är fundamentet och för värderingar som på många sätt svarar mot den nöd och längtan som finns i samhället. Vi lever i både en tid, ett land och i ett kyrkligt sammanhang där vi bejakar mångfald och olika levnads- och gemenskapsformer. Ur det perspektivet har klostret som livsform en självklar plats.

Kring klostret finns ett vidare nätverk. Dit hör böneapostolatet – människor som från olika platser i och utanför Sverige ber varje morgon utifrån ett gemensamt förbönsämne.

Dit hör också vänföreningen. Anna Karin Hammar är nyvald ordförande. Hon ser syster Therése klosterkallelse som ett nytt skede i Svenska kyrkan.

– Det som inspirerar mig är att få vara med och bygga upp ett lutherskt kloster som bejakar både kvinnor som präster och kyrkans ordning med samkönade vigslar och så, säger Anna Karin Hammar.

Till vänföreningens uppdrag hör att garantera klostrets fortlevnad ekonomiskt. Linköpings stift ger från 2021 ett mindre bidrag. Från starten har syster Therése parallellt med uppgifterna i klostret arbetat heltid som stiftsadjunkt för andlig vägledning och själavård. I våras lämnade hon sin tjänst.

– Det är tid för en ny fas där jag släpper anställningen för att odelat leva i klosterkallelsen. Det får konsekvenser, jag avsäger mig den ekonomiska tryggheten, säger hon.

För att säkra framtiden har vänföreningen startat en insamling som man hoppas ska generera ekonomiskt stöd som kan ligga till grund för klostrets finansiering.

Mitt arbetspass är över. Nystrukna servetter och örngott ligger i prydliga högar. Jag fäller ihop strykbrädan och drar kontakten ur väggen. Jag hör människor röra sig i huset men ser dem sällan. I klostret lever man både avskilt och nära.

Lunchen äter vi tillsammans, vi sitter tysta runt bordet. Körsång spelas på låg volym. Till frukten efter huvudrätten läser syster Therése högt om Tateos Michaelian, en iransk pastor och nutida martyr som dog 1994.

Samtidigt är klostret i Linköping en del av ett sedan länge växande intresse för kommunitetsliv, menar hon.

– Det har kommit starkt under hela 1900-talet. Den liturgiska rörelsen och längtan efter gemenskapsliv och fördjupad bön går väldigt mycket hand i hand. Kloster och kommuniteter är andliga miljöer som hjälper oss att öva upp lyhördheten för livets innersta. Klostrets människor hjälper till att gestalta kristet liv och ger människor möjlighet att prova på bönen.

Ett dygn på klostret är både vardag och avvikelse. Bestyr och göromål pågår som i vilket annat hem som helst. Ändå är ansatsen annorlunda. Jag känner mig kluven inför vad jag upplever som en konstant andäktighet. Regler kan vara trygghet – eller kontroll. Idealet om ödmjukhet kan betyda inre växt – eller maktutövning. Oavsett sammanhang.

Samtidigt är det just klosterlivets avskildhet och möjlighet till fördjupning som lockar många gäster hit.

Vilka bakgrunder de har förblir okänt, syster Therése säger att hon inte vill exemplifiera gästernas andliga profil. Alla är välkomna, förklarar hon, oavsett om man är kyrkligt orienterad eller inte.

I foldern som ligger i gästrummet står att ”den som kommer behöver inte kompromissa med sin gudslängtan”. Jag frågar syster Therése vad formuleringen betyder för henne, personligen.

– Det betyder att odelat få ge sig till den treenige Guden och att helhjärtat få stå till Guds förfogande.

Jag packar ihop mina saker. Skakar sängkläderna och torkar av rummet.

När jag sätter mig på tåget hem har dagens andra arbetspass startat i Linköpings kloster.