"Kyrkans uppgift blir att hålla ljuset tänt"

Svenska kyrkan kan snart vara en minoritetskyrka. Hur ser övergången ut, från en folkkyrka med kulturell självklarhet till en av många röster i samhället? Detta är del tre i Kyrkans Tidnings serie om vägen mot en minoritetskyrka. Den första delen hittar du här , den andra delen hittar du här. 

För inte så länge sedan firade de allra flesta ­gudstjänst i Svenska kyrkan, vid livets stora händelser och vid andra tillfällen. Folkkyrkans folk samlades till ­församlingsgudstjänster, till dopgudstjänster, till konfirmation och till vigsel- och begravningsgudstjänster. 

Det fanns en gudstjänstrelation mellan folkkyrkan och dess folk.

Gudstjänstfirandet är kyrkans hjärtslag

Detta hade sin särskilda betydelse, eftersom vår kyrka ser samlingen kring Ordet och sakramenten som den punkt där församling och kyrka blir till (Augsburgska bekännelsen VII). Gudstjänstfirandet är kyrkans hjärtslag, där undervisning, diakoni och mission syresätts med ande och liv – till tjänst för den värld som Gud älskar.

Men relationerna mellan folk och kyrka har tunnats ut. Från 1996 konfirmeras inte längre de flesta i Svenska kyrkan, från 2006 gifter sig inte längre de flesta i kyrkan och sedan 2013 döps inte längre de flesta.

När kyrkans hjärtslag får en annan rytm påverkas hela kyrkans liv. Ett konkret exempel uppmärksammade Jonas Eek i Kyrkans Tidning den 17 januari: ”Det nya året började som det gamla slutade. Åtminstone i ett avseende: nyheter om kyrkobyggnader som behöver avyttras och/eller rivas.”

En förändringsvåg som sveper över Europa

Just nu omvandlas förutsättningarna för Svenska kyrkans liv och arbete. Det väcker frågor. Därför påbörjade forskningsstiftelsen SSKT projektet Folkkyrka i minoritet. Där undersöks övergången från en folkkyrka med ställning som kulturell självklarhet till en kyrka som blir en av många röster i den samhälleliga kören.

Projektet har hittills utkommit med två rapporter. Svenska kyrkan som minoritetskyrka (Artos 2020) samlar in erfarenheter från folkkyrkor som redan i dag lever i minoritet. Folkkyrkorna i till exempel Tyskland och Storbritannien är redan där, liksom många förortsförsamlingar här hemma.

Det som händer i Svenska kyrkan ingår i en förändringsvåg som sveper fram över Europas alla stora folkkyrkor. Redan 2001 dödförklarade Callum Brown Storbritannien som kristen nation (The Death of Christian Britain. Routledge).

Påverkar inte bara kyrkan

I en bredare analys beskriver den franska filosofen Chantal Delsol Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare (Norma 2022). Det tog några hundra år att kristna Europa, men det gick. Från franska revolutionen inleddes en avkristning av samhällslivet. 

Resultatet börjar vi se i vår egna efterkristna tid. Tomrummet efter den kristna kyrkan fylls av nygamla andligheter, menar Delsol. Det betyder inte att den kristna kyrkan går under. Men kyrkans uppgift blir mer stillsam: att hålla ljuset tänt, att leva som stilla vittnen om den kärlek som bär världen – utan hjälp av den yttre maktställning som Europas folkkyrkor är vana vid.

Forskningsprojektets andra rapport, Mindre folk - mer kyrka? (Artos 2021), undersöker med pastorala och teologiska perspektiv möjligheterna för Svenska kyrkan i den förändrade situationen. När en folkkyrka hamnar i en minoritetssituation påverkar det inte bara kyrkan, utan även samhället i stort. Det väcker frågor, som projektet nu arbetar vidare med.

Esaias Tegnérs dikt

Några av de pusselbitar som forskningsprojektet Folkkyrka i minoritet bidrar med kan försöksvis sammanfattas med hjälp av Esaias Tegnérs dikt Det eviga. En dikt som i dessa oroliga tider åter citeras då och då. Kanske är det inte så konstigt, den publicerades i en annan orolig tid, efter kriget mot Ryssland 1808-1809.

Tegnér ställer våldet mot det sanna, det rätta, det sköna. När han ser sig om finner han att ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort.” 

Det som består är det som hör evigheten till. Dit hör det sanna, det rätta, det sköna.

Det sanna och vår självbild

När församlingen inte längre omfattar ens de flesta så innebär det att något gått förlorat. Bygd och församling sammanfaller inte längre. Det är en smärtsam förlust för en gammal folkkyrka.

Men det är inte bara församlingen som krymper. Banden och nätverken som fogade bygden samman till en social enhet glesnar. Det har i stället blivit normalt att arbete, umgänge och bostad finns på olika platser.

Förändringarna i församling och bygd kan sammanfattas i en fråga: vilka är i dag församlingsbor? Ingår de som pendlar in till församlingen? Är den växande grupp som inte har någon relation till församlingen mer bygde-bor än församlingsbor?

Dessutom har församlingen numera ansvar för alla som vistas i församlingen. Bör begreppet församlings-bor ändras till något i stil med församlings-vistare?

I forskningsprojektet Folkkyrka i minoritet ges många exempel på att det går att vara en levande församling också när församling och bygd inte längre sammanfaller. Men en absolut förutsättning för det verkar vara att inse den förändrade verklighet vi lever i. Att se sanningen i vitögat och erkänna förlusten av det som en gång varit verkar ha en frigörande effekt. Däremot leder krampaktiga försök att upprätthålla något som haft sin tid mest till elände.

Folkkyrkan kan nå ut 

Visst kan folkkyrkan nå ut. När en församling bestämt sig för att uthålligt satsa ger det resultat. Ett tydligt exempel är musikens plats i församlingarna. Här satsar vi som kyrka uthålligt på personal, lokaler och instrument, och resultatet blir ett blomstrande musikliv.

Ett annat exempel: Numera pryds många församlingar med prideflaggor. De markerar att här satsar vi på öppenhet, oavsett sexuell identitet. Också det är satsningar som avsätter resultat. Exemplen kan mångfaldigas. Genom att uthålligt prioritera så går det att nå resultat.

Men... På den tiden då ”alla” var med i kyrkan kom alla samhällsklasser med sina barn till dopet. 

Kyrkokansliets undersökning om medlemskap

Här har något hänt. Alla samhällsklasser bär inte längre fram sina barn till dopet i samma utsträckning. En undersökning från kyrkokansliet ställer frågan om medlemskap i Svenska kyrkan, genom dopet, har blivit en fråga om klass. Svaret blir ja. Tillhörigheten till Svenska kyrkan har blivit en klassfråga. (Nyckeln till Svenska kyrkan Uppsala 2013).

Dopet är en av kyrkans allra mest grundläggande handlingar. Men där förmår vi inte längre att vara öppna mot alla, utan accepterar i tysthet klassgränser kring det heliga dopet.

Vi talar som kyrka ofta och gärna om öppenhet och inkludering. Men det hjälper uppenbarligen inte om det inte åtföljs av uthålliga satsningar.

Att dopet blivit en klassfråga i en kyrka som vill kalla sig folkkyrka väcker allvarliga frågor om de prioriteringar som görs.

Religionens grundbehov

Den kristna kyrkan växte fram i en tid av stark andlighet. Också vår tid är full av andligheter. Vi har något att lära av fornkyrkan om andlig urskiljning.

För bara några generationer sedan kunde man tala om ”vår kristna religion” som en gemensam självklarhet. Det är i dag ett minne blott. Däremot växer olika nygamla andligheter fram i tomrummet efter den gemensamma kristna religionen, menar Chantal Delsol.

Enligt religionssociologen Émile Durkheim är ett av religionens grundbehov behovet av bekräftelse. Bekräftelse av individer, av grupper, av samhällen. På en kollektiv nivå behövs det därför en gemensam samhällsreligion för att bekräfta samhällsordningen, hävdade upplysningsmannen Jean-Jacques Rousseau.

Prinsessan Diana en postkristen halvgud?

Till de allmänmänskliga religiösa grundbehoven hör också behovet av en yttersta instans att vända sig till, när inget annat hjälper. Något att ropa ut sin förtvivlan mot och vädja om hjälp i nöden.

Till detta kommer behovet av skönhet och dyrkan. Tänk antikens gudar och halvgudar eller Nordens asar. Kanske var prinsessan Diana den första postkristna halvguden?

Mycken andlighet vill möta dessa allmänmäns­kliga behov rätt av. Så enkelt fungerar inte evangeliet. Istället transformerar evangeliet dem. Guds fria gåvor omvandlar och fördjupar vad vi naturligt längtar efter. Denna fördjupning gör samtidigt Guds gåvor utmanande.

Nåden – du är älskad trots att du misslyckas och går vilse. Att vara älskad blir därmed inte en fråga om att duga eller inte. Kallelsen – du är kallad till uppbrott, ut på nya vägar, de vägar som kanske inte för till lyckans land, men till Salighetens rike; inte till ett ”lyckat” liv, men till ett liv som är starkare än död.

Det eviga – byggs med gott budgetarbete

Ett evangelium som inkarneras blir också en budgetfråga. Även Jesus hade kassaförvaltare när han vandrade runt i det Heliga landet. Ett par tusen år senare är förvaltandet av kassan lika ofrånkomligt som det var för Jesus och lärjungarna.

Ett gott budgetarbete handlar givetvis om goda prioriteringar. Hus och löner är vad som drar mest pengar. Hur prioritera bland husen och lönerna? Den frågan är det en församlings styrelses välsignade men svåra uppdrag att besvara.

Ett pastorat beskriver sitt prioriteringsarbete så: ”Efter många feta år som majoritetskyrka i vårt land, med stabila medlemssiffror och med gynnsamma ekonomiska möjligheter, upptäcker vi i vår tid, påverkad av den världsvida klimat- och hållbarhetsdiskussionen som pekar på världens ändliga resurser, ett nytt kriterium i att vara kyrka: begränsningen. I det läget kan pastoratets mål inte vara att äga och behålla alla fastigheter. En ledande fråga för bedömningen av ägandet och nyttjandet är för oss vad som gynnar bäst [församlingens] uppdrag...” (Lokalförsörjningsplan Folkungabygden, s 3).

Nyckelorden i församlingsarbetet

I allt församlingsarbete är uthållighet och kontinuitet nyckelorden.

Det är lätt att överskatta vad som är möjligt att åstadkomma på kort sikt, men vi har också lätt att underskatta vad vi kan åstadkomma på lång sikt, som Henrik Rudsäter konstaterar i Rapport 2.

Visst får vi sörja dem som inte kommer, men vi ska inte glömma att se och glädjas över dem som faktiskt kommer. I statistiken finner vi inget hopp. Men nära evangeliet och i mötet med människor kan Guds rike glimma till. Det ger hopp.

Sven Thidevall