Katarina Barrling: Kyrkan har blivit ganska materiell

Svenska kyrkan kan snart vara en minoritetskyrka. Hur ser övergången ut, från en folkkyrka med kulturell självklarhet till en av många röster i samhället? Detta är del två i Kyrkans Tidnings serie om vägen mot en minoritetskyrka. Den första delen hittar du här. 

Vad är Sverige egentligen? Det är ingen liten fråga de försöker besvara, författarna Katarina Barrling och Cecilia Garme. Båda är välkända namn för alla som mediekonsumerar analyser om utvecklingen inom svensk politik.

Katarina Barrling är docent i statskunskap och utvecklar frågan som lett dem under arbetet med den nya gemensamma boken Saknad: På spaning efter landet inom oss (Mondial, 2022).

– Vad är det som gör att Sverige har så svårt att klara förändring som har att göra med människor, och varför verkar vi ha överskattat vår förmåga i det här sammanhanget?

Politisk vändning: "180 grader"

Till beskrivningen av Sverige har hört att det är ett inkluderande land. Svenskens självbild är att hen är öppen och tolerant. I decennier har denna bild utan problem kunnat samsas med det faktum att Sverige haft betydande invandring.

Så är det inte längre.

– Det visar sig att den processen inte var så lätt som många möjligen trodde. Även hos bredare grupper har det skett en omsvängning där man talar i termer av att ”Sverige ska bevaras”. Valrörelsen var präglad av de frågorna, både S och M har rört sig 180 grader, säger Katarina Barrling.

Nu är det inte en bok om invandring de har skrivit. Bokens ärende är att undersöka varför en växande grupp av människor beskriver att de inte känner igen sig – på sin hemort eller i Sverige som helhet. ”På spaning efter landet inom oss” lyder undertiteln och skildrar framför allt hur denna känsla av främlingskap är existentiell.

Bärande tanke i boken är att människan har ett tidsdjup som sträcker sig längre bakåt än hennes eget liv. Därför är det förflutna viktigt.

"Moderniteten har övertagit den roll som kristendomen en gång hade"

Samtidigt har den svenska självförståelsen byggt på ett starkt framåtrörelseideal. Vi har sett oss som världens modernaste land.

– Det har funnits ett glapp mellan vår självbild och hur vi faktiskt är. Blicken bakåt är något vi har förknippat med andra länder. Vi har underskattat att även vi är formade av historia, säger Katarina Barrling.

I Saknad konstaterar författarna att moderniteten är för ett sekulariserat land vad religion är i vissa andra länder. Frasen ”Det var inte bättre förr” har fungerat som en form av svensk trossats, menar Katarina Barrling.

Hon ser hur den svenska modernitetstanken ­legerats med ett protestantiskt arv. Att tro ”rätt” har varit viktigt – i sammanhang långt utanför religionens domäner, menar hon.

– Moderniteten har övertagit den roll som kristendomen en gång hade.

Svenska kyrkan i ett spänningsfält

Folkhem. Folkbibliotek. Folkbokföring. Barrling och Garme beskriver hur prefixet ”folk” haft en favoritställning i den svenska modernitetens ordbok. Dit hör även begreppet ”folkkyrka”.

Frågan är vad som händer med en institution som Svenska kyrkan när den mer och mer tappar sin grundstatus som just folkkyrka, och där begreppet ”minoritetskyrka” i allt högre grad används för att ringa in vad man är.

– Sverige har haft både minoritetsgrupper och invandring men ändå varit ett jämförelsevis homogent land. Då blir det lättare att upprätthålla idén om en folklig gemenskap, vilket tagit sig uttryck i termer som ”folkhem” och ”folkkyrka”. I en tid då frågan ”Men vad är folket?” artikuleras blir det svårare.

Minoritetskyrka, då? Är det ett ord som fungerar bättre? Nja, svarar Katarina Barrling. Ordet minoritetskyrka låter som en fackterm, säger hon. Det är mer av en beskrivning av ett sakförhållande och ett administrativt begrepp.

– Ordet folkkyrka appellerar till känslor och associeras med samhörighet. Dilemmat är att det, precis som ordet nation, inte bara kan överbrygga klass- och andra gränser utan också stänga ute.

Svenska kyrkan befinner sig i ett spänningsfält. Å ena sidan är den som urgammal religiös institution bärare av just de existentiella dimensioner och värden som det svenska ingenjörssamhället vänt ryggen och som nu ger sig tillkänna. Å andra sidan är den, bland annat i sin folk- och statskyrkoidentitet, en spegel av så mycket av det som utmärker den svenska moderniteten.

Hur ska Svenska kyrkan hantera den dubbelheten?

– Kyrkan har en helt annan möjlighet än politiken att tala till det evigt och grundläggande mänskliga. Men mitt intryck av Svenska kyrkan, när jag går på gudstjänst eller begravning, är att även kyrkan blivit ganska materiell.

Möjligen har kyrkan rört sig från det andliga till det dagspolitiska genom att vara aktiv i diskussioner om demokrati och politik, säger Katarina Barrling.

– Kyrkans styrka är att den kan stå över de här frågorna. Samtidigt ska den förmedla att det finns en andlig dimension i det vi gör varje dag. Det är en balansgång.

Något som går förlorat

Kanske finns det även i kyrkan en modernistisk tro på att allt har en lösning, säger hon och skickar med en fråga: Är det så att Svenska kyrkan blivit lite ingenjörsmässig? Vad innebär det, finns det något som går förlorat när man fastnar i det materiella?

Kristendomen har tvåtusen år på nacken. Svenska kyrkan är visserligen yngre men bär ändå på ett månghundraårigt arv präglat av nära band till staten. Katarina Barrling berättar hur hon bara häromdan slogs av att det i Sverige så sent som år 2000 gavs ut en bibelöversättning i formen av en statlig utredning, SOU.

– Det är helt enastående. Det är klart att man inte frigör sig från sin historia i en handvändning, i föreningen mellan kyrka och stat fanns en enorm politisk styrka. Men det gör att Svenska kyrkan är ovan vid att orientera sig som en kraft utanför staten.

Arvet gör det, enligt Katarina Barrling, också svårare för Svenska kyrkan att rida på det samtida suget efter en existentiell dimension – just det som borde vara kyrkans paradgren. Kyrkan ses inte som en avgränsad andlig kraft utan ges fortfarande en myndighetsroll, menar hon och tar kyrkans begravningsansvar som exempel.

– Det är intressant att Svenska kyrkan ska tillhandahålla lokaler som saknar religiösa symboler. Det säger något och visar hur många motstridiga krav som ställs på Svenska kyrkan.

"Thymos"

Ett specifikt ord ges särskilt utrymme i Saknad. Det är ordet ”thymos”, en grekisk term som handlar om människans behov av att känna värdighet. För Katarina Barrling och hennes medförfattare blir thymos en tolkningsnyckel till vår tids åsiktsverklighet.

– Upplevelsen av att bli ifrågasatt på ett moraliskt eller existentiellt plan, att till exempel tillskrivas onda avsikter, det gör något med människor. Det fungerar som ett socialt straff och är oerhört kraftfullt.

Vad händer med människor som känner sig avvisade, undrar hon och menar att det är en fråga man kan ställa inte bara utifrån de som tyckt illa om invandring och som nu får se alla säga det de själva sa för tio år sen, utan också utifrån de som söker sig till Sverige. Det gäller både de som saknar sitt hemland men också de som saknar det Sverige de en gång kom till.

– Thymos är universellt mänskligt och något som mycket väl skulle kunna fylla en plats i kyrkans samtal om vilken roll man ska ha. I det kristna budskapet ligger att vara öppen för alla och att vara en plats där ingen ska behöva känna sig förkastad eller avvisad, oavsett var man befinner sig socialt, politiskt eller materiellt.