Ljusets söndag utmanar oss till uthållighet i tron

Klockan är fyra och det är fortfarande ljust ute. Underbart. Det har vänt, ljuset är tillbaka! Dagarna blir längre och längre och det går fort även om det ännu är långt kvar innan vårljuset har besegrat vintermörkret. Jag vet inte hur det är med dig, men jag är oerhört beroende av ljus. Ljus ger mig energi och livslust, mörker gör mig trött och missmodig. Mörker och ljus, död och liv. Kontraster som kännetecknar vårt jordeliv och våra livsvillkor.

I helgen firar vi Kyndelsmässodagen, den dag som på ett särskilt sätt betonar ljusets centrala betydelse. En dag som påminner oss om hur Guds kärlek och barmhärtighet uppenbaras genom ett litet oansenligt barn, skyddslös och helt beroende av sina föräldrar. Ett märkvärdigt barn. Liten men stor. När jag läser helgens texter är det tre ord som för mig på ett särskilt sätt sammanfattar budskapet, orden: uthållighet, uppfyllelse och uppmaning.

Det är sant, jag har sett det med egna ögon! En fras vi ofta använder för att understryka att vi är övertygade om att det vi har upplevt överensstämmer med verkligheten. Evangeliet berättar om Symeon och Hanna och deras möte med Messias i templet. De fick med egna ögon se den utlovade frälsaren.

Evangelieberättelsen vittnar om uthållighet. Symeon och Hanna har i många år troget väntat, i bön och fasta, på Israels tröst och Jerusalems befrielse. Nu får de med sina egna ögon se Guds ljus och med sina egna kroppar fysiskt vara nära och till och med beröra barnet, texten berättar att Symeon tar barnet i famnen.

Som ett ’elljusspår’ som möjliggör framfarten även när mörkret omkring oss är kompakt.

Uthålligheten ger utdelning – väntan och förväntan på den utlovade frälsaren byts ut till ett verkligt möte. Symeon är övertygad, han prisar Gud och utbrister i sin glädje: mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Texten vittnar också om Guds uthållighet med oss människor, han överger oss inte och ger aldrig upp sin strävan att nå oss. Han håller också det han lovar, löftet om räddning och upprättelse. Budbäraren som profeten Malaki talar om, som skulle bana väg och förbereda marken genom att rena och luttra det som fördärvats har kommit.

Löftet är uppfyllt och evangelisten Johannes bekräftar löftets uppfyllelse – Ordet blev människa och bodde bland oss. Gud själv kom med ljuset, lät sig födas som en människa bland människor och delade våra mänskliga livsvillkor. Genom Jesus kommer Gud nära, och en nära föräldra-barnrelation upprättas som erbjuds alla folk.

I episteltexten får vi så lyssna till uppmaningen som Paulus ger Timoteus, ord som gäller även oss. Uppmaningen att leva vårt uppdrag som kristna obefläckat och klanderfritt och vittna om honom som bor i ett ljus.

Ljuset finns här mitt ibland oss, mörkret är besegrat. Inte bara i naturen utan på alla plan. Gud själv har preparerat vägen för oss, som en fyr som varnar för fara och vägleder i mörkret eller som ett ”elljusspår” som möjliggör framfarten även när mörkret omkring oss är kompakt.

Kyndelsmässodagen utmanar oss att liksom Symeon och Hanna vara uthålliga i vår tro, lita på löftets uppfyllelse och lyssna på uppmaningen att med våra liv återspegla världens ljus. Ära vare dig, o Gud, som är stor, att du kommer hit som vår lille bror. Ja, du kommer hit, du vill vara här. Så blir du ett barn, som Maria bär. (Svps 605:2)

Astrid Antesten
chef för församlingspedagogprogrammet vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut