Melodierna fångar det som rör sig i människornas hjärtan

”Man måste skapa med kärlek till motivet”. Så uttryckte sig textilkonstnären Signhild Häller i det förra seklets mitt om konstnärens möjligheter att skapa något vackert. 

Hon hade i många år försökt skapa de stora religiösa motiven utan att riktigt få till det, tills hon på en resa i Europa kom att tänka på vilka det är som stått motiv för de stora konstnärernas mästerverk.  ”Jag visste att madonnorna voro deras hustrur eller älskarinnor eller mödrar och Jesusbarnet på madonnans arm deras egen knubbiga telning eller en av grannarnas.” 

Det är bara med kärlek till motivet som man kan skapa något riktigt vackert och unikt. 

Samma tanke finns i Beppe Wolgers diktsamling Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras från 1973. 

Där beskriver han hur mannen gjorde, han som täljde ett av änglahuvudena som smyckar predikstolen i den lilla kyrkan i hörnet av nordvästra Jämtland. Utan avsikt täljde han huvudet likt hustrun som hon såg ut vid tio års ålder. Han täljer så sakteliga, med kärlek till motivet. 

Och kanske finns samma tanke hos Beppes barnbarn Teodor Wolgers. Han gör nu ett återbesök i den lilla oansenliga vildmarkshelgedomen nära den norska gränsen som hans farfar en gång förälskade sig i. Med nyskriven musik och farfaderns inlästa dikter har han skapat ett verk som korsar tid, rum och tillvarons annars så fasta gränser. Ett verk som överskrider sig själv, som öppnar sig inför historiens vingslag och det eviga. 

I Beppe Wolgers dikter hörs en andlighet som knappast var på tapeten under 70-talet, efter Hedeniusdebattens vågor och 68-vårens revolter, då det gamla skulle ut och det nya skulle in.

I dikterna finns en längtan tillbaka till ett äldre, enklare liv, där bonden går med plogen och sedan vilar sig en stund för att låta hästen äta i lugn och ro. Här finns också de existentiella frågorna om relationer och vad vi människor gör med varandra. 

Men framför allt finns det en fråga om Jesus. Vem var han? Hur skulle han vara i dag? Och vad har egentligen han och kyrkan med dessa jämtländska människors vardagsliv att göra? ”Himlen är till för sörlänningar och herrskapsfolk”, skriver Beppe ­lakoniskt. 

Diktsamlingens avskalade tilltal, med en blick lite utifrån, påminner om den walesiske poeten RS Thomas bistra och kärva bildspråk, men placerat i jämtländsk miljö med dess unika vattendrag, träd och djur. 

När Teodor Wolgers sedan lägger sin musikaliska hand på dessa texter förvandlas de sakta till något annat. Något mer intimt och nära. Där Beppe betraktar på avstånd låter Teodor musiken smyga sig allt närmre de människor som en gång byggde kyrkan, de som nött kyrkbänkarna och som firat livets alla skeden innanför de rödmålade träväggarna. De som tagit avsked av sina nära och kära på det knarrande trägolvet. 

Att lyssna till detta verk är som att själv besöka den ensliga kyrkan, sätta sig på en grovt huggen kyrkbänk och lyssna till Teodors vackra melodier, framförda på ett enkelt piano längs fram i koret. Melodier som fångar det som hörs, ljuden utanför kyrkan, men framför allt det som rört sig i människornas hjärtan. 

Så, plötsligt, smyger sig orgellegendaren Merit Hemmingsson in i kyrkan och musiken växer till ett pulserande dån. Ett dån som också hörs i de mer elektroniska styckena. Det är folkviseton, fiol och den lilla kyrkokören som trängs framför det enkla altaret. 

Vi har sakta rört oss in i ett Sara Parkman-landskap där extasen, lidandet och sorgen är ständigt närvarande. Så ett lugn. Fram ur kören kliver en välkänd stämma upp och sjunger en liten sång om döden. Det är jämtlänningen Annika Norlin som letat sig in i kyrkan och i verket. Så smyger hon sig ut igen och låter kapellet vila i Teodors skira pianospel och vinden som blåser genom väggarna. 

Jag sitter kvar i bänken ett tag till. Tar mig ut och tar en promenad i höstlandskapet utanför, ser ner över sjön och längtar tills nästa gång jag får besöka den rödmålade vildmarkshelgedomen i Jämtlands nordvästra hörn. 

Ludvig Lindelöf