Nygammal strid om mandat att tillsätta och avsätta biskopar

Anders Stenström, Leonard Hagberg med flera
Den tysk-romerske kejsaren Henrik IV vandrade barfota genom snön till Canossa där påven Gregorius VII befann sig, för att göra avbön. Illustration: Wikimedia

Denna gång är det inte investitur som gäller, utan devestitur, att avsätta en biskop, och det inte är imperiet som bänder i biskopsämbetet utan kyrkans egen förvaltning.

Det känns igen från förr att biskopars mandat blir brytpunkt i kyrkans brottning med sin uppgift att vara i himlen på jorden. Under medeltiden stred kejsaren länge för rätten till investitur, att få avgöra tillsättningen av biskopar.

Ingen kunde rimligen bestrida att kejsaren hade en roll i Guds hushållning för fred och rättvisa, och när nu även han var döpt och stadd i helgelse och förnyelse, var han då kallad att bli först i kyrkan som han lärt sig att vara först i världen?

Kyrkan sade nej och höll fast vid det: hierarkin med vilken hon burits ut i världen och genom martyrtiderna hörde inte till sådant som kunde bytas efter betingelserna. Biskopsuppdraget måste lämnas personligen ur händer i nya händer som det gjort sedan apostlarna; försökte kejsaren tillsätta en biskop gilldes det inte utan var en förbrytelse. Kejsar Henrik måste ge sig och vandra till Canossa.

Inte för att intet fortsatte frågorna ändå att ställas. Borde inte nådens och det nya livets ordning sammanfalla med fredens och rättvisans? Var inte gudsriket kyrkans allra ursprungligaste enkla mönster?

Under reformationen frammanade de vad man kan se som en handel: furstar kunde stödja programmet att återställa kyrkan mot att i den återställda kyrkan få ta över biskopsmakten, antingen så att ingen hierarki sedan ansågs behövas, eller så som det blev i Sverige, att det var Kunglig majestät som gav biskopar fullmakt.

Och man kan utan vidare säga att det var problematiskt. 

Det är samma komplex som nu aktualiseras i Härnösand, fast det denna gång inte gäller investitur utan devestitur, att avsätta en biskop, och fast det inte är imperiet som bänder i biskopsämbetet utan kyrkans egen förvaltning.

För att vara på jorden behövs förstås en förvaltning. I svenska kyrkan har förvaltningen till följd av historia, politik och inte minst ekonomi fått sådana dimensioner att den kan börja te sig som väsentlig. Kyrkan beror av biskopen, och biskopen beror väl av den materiella basen?

Den som fått förtroendet att avlöna biskopen har kanske en skyldighet och i så fall en rätt att ingripa om biskopen inte håller måttet? Svaret är förstås fortfarande nej.

Ett försök till devestitur gills inte: biskopsuppdraget ges inte genom arbetsgivaren och kan inte återkallas genom arbetsgivaren. Det ges och bärs av personer. Jesus grundade inte kyrkan på en nedskriven lära och fonderade medel, utan på, i och med personer, ett hierarkiskt nätverk som kastades ut i människohavet. Sin bärande roll lämnade Simon Petrus och de andra apostlarna i arv till biskoparna personligen.

Att krisen i Härnösand var möjlig uppdagar brister i kyrkoordningen, det är vad många sagt. Kyrkoordningen är regelverket i förvaltningen (i ”Trossamfundet Svenska kyrkan”, som är förvaltningens juridiska form). Att revidera den må vara påkallat. Men i den ordning som finns, vad kan stiftsstyrelsen egentligen göra?

Ja, biskopen anses kunna bli uppsagd (enligt analogi med annan arbetsrätt; kyrkoordningen tar inte upp uppsägning av biskop), men vem skulle få för sig att lyssna mindre till sin biskop för det? För prästers och diakoners del vore det knappast förenligt med vigningslöftena som ställt dem under biskopen, och som inte påverkas av anställningar hit eller dit.

Stiftsstyrelsen har också makt att utlysa val till ny biskop. Men ingen är förpliktad att ställa upp som kandidat eller att rösta, och ingen som tror på den episkopala ordningen skulle göra det om det helt klart finns en sittande biskop.

Det finns också ett stadgande – säkerligen aldrig tänkt för ett fall som detta – att när biskopstjänsten är ledig kan domkapitlet tillsätta någon som ska fullgöra biskopens uppgifter. Men står inte domkapitlet i pakt med stiftsstyrelsen lär det inte angripa en avskedad biskops myndighet med någon sådan tillsättning, eller också tillsätter det biskopen själv.

Vilka motmedel biskopssidan kan ta till kan man spekulera över. En biskop som blir fråntagen sin anställning kan avgå i protest. Det må vara en dramatisk gest, men i en begynnande devestiturstrid vore det en klen manöver.

Ett interdikt, eller hot om det, att inte låta nattvardsborden dukas i stiftet, skulle vara ett sätt att i stället ta initiativet. Det är en risk för biskopen ifall stiftsstyrelsen på riktigt har kyrkfolket bakom sig, men annars skulle det väl snart leda till stark press på den.

Ett försök att avsätta biskopen skulle alltså för det första vara kanoniskt ogiltigt, och för det andra heller inte röna yttre framgång om inte många andra skulle luras till att medverka, och ingen av oss vill tro att det är sannolikt. I all berättigad oro som krisen väcker är det viktigt att verkligen se och förstå bägge punkterna.

Blir förvaltningen en hand som säger till huvudet ”jag behöver dig inte” avhjälps inte detta bara genom ändringar i förvaltningens regelverk (att det inte finns stöd för en stiftsstyrelse att avsätta biskopen har inte hejdat den i Härnösand).

Ska kroppsdelarna få rätt förhållande sins emellan och Svenska kyrkan komma väl ut ur devestiturstriden, om nu en sådan är hennes nästa fas, är det avgörande att hon samlat förstår sig själv som kyrka, hur hon blir till i tiden och är funtad i evigheten, att du enskilt som kristen söker dig in i den självförståelsen.

Anders Stenström 
kyrkvaktmästare
Leonard Hagberg
präst
Marianne Petersson
söndaglig gudstjänstfirare
Broder Birger
munk i Östanbäck
 

Det är samma komplex som nu aktualiseras i Härnösand, fast det denna gång inte gäller investitur utan devestitur, att avsätta en biskop, och fast det inte är imperiet som bänder i biskopsämbetet utan kyrkans egen förvaltning.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.