Ortodox spricka kan bli den största på tusen år

Det dramatiska uttalandet om ”den största schismen sedan 1054”, det vill säga då den västliga katolicismen och den östliga ortodoxin skiljdes åt, kom från den Ryskortodoxa kyrkan - efter Konstantinopels besked om att den ukrainska kyrkan ska få självständighet (autokefali). 

Den ryska kyrkan menade att detta kan leda till en irreparabel klyfta i den ortodoxa världen – och beslutade att bryta nattvardsgemenskapen med Konstantinopel.

Om det visar sig att konflikten leder till en permanent schism, skulle den kunna anses som jämförbar med 1054, menar Thomas Arentzen som är forskare i kyrkohistoria vid Universitetet i Oslo och anknuten forskare i kyrkohistoria vid Lunds universitet.

– Men jag tror nog inte det behöver gå så långt. För tillfället finns väl ett element av retorisk krigföring, men i det långa perspektivet tror jag inte Moskva önskar en schism med Konstantinopel.

I vilken utsträckning är splittringen en kyrklig konflikt – och i vilken utsträckning är den politisk?

– Det finns inget direkt dogmatiskt, läromässigt, innehåll i konflikten. Den handlar inte alls om tro. Dock handlar den nog om både kyrkopolitik och geopolitik, säger Thomas Arentzen.

Var gränsen mellan det geopolitiska och det kyrkopolitiska går är inte alltid lätt att avgöra; de hör ofta ihop.

– Stora kyrkors politik är alltid på något sätt involverad i det civila samhällets politik. Om Sverige och Norge hamnade i krig vore det kanske inte så lätt för Svenska kyrkan och Norska kyrkan att dela gudstjänstgemenskap - även om kriget var politiskt.

– Konflikten i Ukraina är kyrkopolitisk och geopolitisk på samma gång. Spänningen mellan Moskva och Konstantinopel har existerat i många år i den ortodoxa världen, eftersom Konstantinopel representerar den gamla traditionella makten och Moskva representerar den stora och ”nya” makten med betydligt fler medlemmar. Det är alltså något kyrkopolitiskt.

Samtidigt är Ukraina-konflikten en del av det sekulära storpolitiska spelet, påpekar Thomas Arentzen. Landet befinner sig i spänningsfältet mellan ryska och västliga intressen.

– Ryska kyrkan utgör en del av den ryska Pax Romana (Russkij Mir) och är på så sätt en del av ”imperiet”. För många ukrainare har nog detta blivit än mer tydligt efter Majdan. Så visst är detta politiskt!

Den ortodoxa kyrkan har, skulle man kunna säga, två huvudsakliga sätt att organisera sig: dels genom ”imperiekyrkor” med rötter i de romerska, bysantinska och ottomanska imperierna, och dels i de mindre autokefala (självständiga) nationalkyrkorna.

– Många kyrkopolitiska konflikter inom den ortodoxa världen rör frågor om detta: ska en ny nationalstat få en egen kyrka eller ska de gamla kyrkostrukturerna vara kvar? säger Thomas Arentzen som ger Balkan som exempel på där kyrkorna ”balkaniserats” under modern tid.

Det är också mot bakgrund av den frågan som den Ukrainska kyrkans - och andra kyrkor i tidigare kommuniststater - självständighet bör ses.

– Det är ingen självklarhet att ett nytt land får en självständig kyrka, och konflikterna berör djupast sett frågan om hur nära kyrkan ska associeras med staten.

Hur påverkar detta den ryskortodoxa kyrkans – och Kirills - ställning?

– Det kommer förstås att göra Moskva svagare inom den ortodoxa världen. Ukraina har ett stort antal ortodoxa kristna, och det är också ett land där många är aktiva kyrkogångare. Kirill kommer fortfarande att leda världens största ortodoxa kyrka, men han är inte längre ledaren för så gott som hela den postsovjetiska kyrkan. Rumänska kyrkan är stor och ukrainska kyrkan - om den nu håller i hop - kommer att bli stor, och båda dessa har – eller lär ha - en mer västorienterad profil.

Hur kommer detta att påverka relationerna mellan ortodoxer och ortodoxa kyrkor i Sverige?

– Ett kommunionsbrott mellan Moskva och Konstantinopel får förstås konsekvenser för ortodoxa i dessa kyrkor i Sverige liksom allmänt i världen. Den som tillhör den ena kyrkan kan inte gå till nattvard i den andras kyrka - åtminstone i princip.

Både kyrkor i Moskva- och Konstantinopelpatriarkatet är representerade i Sverige - men Moskva har ingen biskop här.

– Jag hoppas att präster i Sverige försöker att uppehålla goda relationer i tro och hopp om att detta går över inom kort; ortodoxa är ju vana vid att prata med kristna som de inte är i kommunion med, säger han.

Han lyfter bland annat fram att Ortodoxa och Österländska kyrkors ekumeniska råd, som är en unik svensk institution, och den ortodoxa samordnaren i SKR, fader Misha Jaksic kan bidra till dialogen mellan kyrkorna.

– Många ortodoxa följer situationen med stor uppmärksamhet, men på en lokal nivå i Sverige finns ingen anledning att skapa fiendskap. Gör man det, skapar man en verklig schism.

"Ryska kyrkan har starka känslor för Kiev"

Det finns trådar i konflikten som går långt tillbaka i tiden – både före och efter den ryska revolutionen - och mer samtida som fick aktualitet i samband med Majdan-protesterna och Rysslands annektering av Krim.

Kiev har stor betydelse i den ortodoxa kyrkohistorien.

Fröet till den ryska staten såddes i Kievrus (Kievriket), ett medeltida rike som sträckte sig från Svarta havet i söder till Karelen i norr. Det var från detta område som kristendomen spreds till andra delar av Ryssland under tidig medeltid.

– Ryska kyrkan har därför stärka känslor för Kiev, berättar Thomas Arentzen.

Fram till Konstantinopels fall 1453 sorterade Kiev under Konstantinopel. Därefter skiftade centrum i den östslaviska världen till Moskva, medan Kiev och de ukrainska områdena hamnade under det katolska Polen-Litauen.

– Biskopen i Moskva blev nu ledare för en självständig rysk kyrka, och så småningom fick ryska kyrkan även administrera de ortodoxa inom det polsk-litauiska samväldet.

Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka bildades som en konsekvens av de nationalistiska impulserna från åren efter sekelskiftet 1900. Den ville vara ett alternativ till den Moskvaledda kyrkan i Ukraina och finns fortfarande kvar, men är mycket liten, och den är inte erkänd av någon kanonisk ortodox kyrka.

I samband med Sovjetunionens sammanbrott och då Ukraina blev en självständig stat, ville ledaren för Ukrainas Moskvaledda kyrka att de också skulle vara självständiga från Moskva. Detta accepterade inte de senare, vilket ledde till en schism: Vissa följde den nya självständiga (men ej erkända) Kievpatriarken (Filaret), medan andra följde Moskvas linje.

– Det är dessa två sidor, tillsammans med Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka, som Konstantinopel nu hoppas föra ihop och ena.