Recension. Oblygt norrländska bilder för att uttrycka Guds storhet

Hur läser jag en bön någon annan skrivit så att det verkligen blir till min egen bön? Inte svårtolkad poesi, inte ett tröttande ordflöde eller ett svepande, distanserat tilltal. 

Skrivna böner som ett uttryck för mitt person­liga samtal med Gud, sådana ­böner kräver luft mellan raderna och ord som öppnar. 

I Du viskar mitt namn genom snöfallet finns den luft i vilken läsarens egen bön ryms. Hanna Johnselius, präst i Luleå stift, har formulerat 80 bönedikter. En för varje helgdag under ett kyrkoår, plus några extra. Allting ryms på 88 sidor i ett format lämpligt för axelväskan eller fickan närmast hjärtat. Trots de djup boken kan öppna upp är dess tyngd minimal.

Ibland är det ju så, kanske särskilt med böner. De djupaste erfarenheterna både av tro och liv klär bäst i de enklaste av ord och uttryck. Så länge både erfaren­heter och ord är ärliga.

Författaren skriver korta böner och dikter som både är personliga och allmänna. De flesta utgår från en jag–du-srelation med Gud, men oftast i ett perspektiv som inkluderar skapelsen och medmänniskan. Som i Skulp­turen, en bön för 14:e söndagen efter trefaldighet: Dina händer som format världen likt skulp­tören/ Där är djupen, dalarna och fjällens toppar/ Jag ser händerna som följt alla konturer, slätat ut, mejslat fram linjer/ Hjälp mig att också forma jorden och ta vara på den hållbart och ömt/ Som du.

Johnselius använder oblygt norrländska bilder för att uttrycka Guds storhet och skapelsens skönhet. Det är enkelt, vardagligt och ett befriande komplement till psalmer och böner skrivna för en värld utan vinter.

Jag känner inte författaren, men i texterna anar jag hennes livserfarenhet och en tro som ­låtit sig formas av de erfaren­heterna. Självklart finns det ­bönedikter som griper mig mer och andra som inte får fäste i just mitt liv. 

Så är det ju med alla våra, inte minst kyrkliga, uttryck. Men boken kan, med sin öppna hållning, inspirera läsaren att utan rädsla samtala med Gud utifrån dennes egen livssituation.

I en av psalmbokens vackraste och viktigaste texter, psalm 213, skriver Sara Andersson år 1922: ”Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa Giv mig herre, giv. Att bedja är att komma Gud så nära, att han blir livet i vårt eget liv.”

Hanna Johnselius formulerar bönedikter i samma anda. I en text om dopet skriver hon: Tack för elden, vinden och vattnet/ värmen, smekningen och reningen/ Tack för att du andas in dig själv i våra liv.

Jag skulle gärna ge Du viskar mitt namn genom snöfallet till de unga vuxna som söker sig till kyrkan, lägga den synligt på församlingens bokbord och inspireras av den i mitt eget andaktsliv. 

Gunnar Sjöberg