Biskop Åsa Nyström: ”Så tacksam för allt stöd”

Åsa Nyström tar emot i det gula stiftskansliet som ligger mitt­emot domkyrkan i Luleå. Hon har en färgglad tunn mössa på huvudet och ser pigg och glad ut. Sedan en tid tillbaka orkar hon arbeta 75 procent.

– Det har gått bra, men veckan när vi hade ursäktsgudstjänsten till samerna, nya coronarestriktioner och kyrkomöte var hektisk.

I slutet av maj i år kändes liv­et betydligt mer osäkert när hon fick beskedet att hon hade livmoderkroppscancer. Åsa Nyström har tränat sig att lyssna på impulser hon får och lärt sig att det kan vara Gud som vill kommunicera med henne. I våras fick hon plötsligt en sådan impuls.

– Det var inget märkvärdigt eller övernaturligt på något sätt utan mer en vardaglig insikt att jag borde gå till hälsocentralen.

Allt verkade se bra ut, men för säkerhets skull fick hon en remiss till Sunderby sjukhus. Trots pandemin fick hon komma snabbt, redan efter nio dagar. Åter igen verkade allt bra men för att vara på den säkra sidan togs ett cellprov. Efter det kom beskedet ”Åsa, du har cancer.”

– Där och då var det svårt att ta in. I stället blir det som om tiden sätts på paus, den står stilla och man behöver få svar på många frågor.

Det svåraste var att berätta för familjen, framför allt för barnen.

– Men jag kände en trygghet i att de har det bra och har sina sammanhang. Det gjorde att jag visste att de skulle klara sig oavsett vad som hände mig.

Åsa Nyström tillträdde som bis­kop i Luleå stift 2018, då kom hon närmast från Uppsala stift och ­arbetet som stiftsadjunkt för ledarstöd. Dessförinnan har hon ägnat många år till prästutbildning på Svenska kyrkans pastoral­institut samt Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Innan hon började arbeta med präst­utbildningar fick hon vara med och bygga upp en helt ny stadsdelskyrka, Norrängskyrkan, i Lycksele mellan 1986 och 1994 och hon har sina rötter i Vasakyrkan, EFS, i Umeå. Så det var lite som att komma hem igen att komma tillbaka till norra delen av Sverige.

– Min syn på kristen tro formades här. Det är en väldigt direkt tro med korta vägar mellan tanke och handling. I Uppsala är det mer en akademisk miljö. Min tid i EFS under barndomen lärde mig att umgås över generationsgränser och att alla kan bidra i församlingen, att det finns en uppgift för alla. Det är något vi har tappat i dagens församlingsliv tycker jag.

Åsa Nyström tillhör inte dem som tror att man slipper sjukdom och svårigheter om tron på Gud är tillräckligt stark utan ser sig själv som en människa som alla andra som kan drabbas av samma svårigheter. Däremot kände hon Guds närvaro under hela sjukdomstiden och det gav en oväntad bärkraft.

– Den bärkraften kom direkt från Gud, men också från sjukvårdspersonalen som både var kompetent och empatisk och alla andra människor som bad och fanns där för mig. Gud verkade genom många.

Hon blev också en förundrad över den styrka hon fann i sig själv.

– Det är svårt att veta vilken sorts styrka man kommer att ha i en sådan här situation, om man kommer att bryta ihop eller inte. Jag kan känna mig litet förundrad över att jag var så fokuserad på varje steg i behandlingen och tänkte att ”nu gör vi det här” och ”sedan det här”.

I början av juni opererades Åsa Nyström på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Efteråt fick hon genomgå en cytostatika­behandling som har gjort henne väldigt trött.

– Det var tungt att få beskedet att jag skulle genomgå cellgiftsbehandling. Nu är jag igenom den och jag kunde börja arbeta 25 procent redan i mitten av augusti. Jag har gjort så att jag i början främst arbetade genom stiftets medarbetare och som ett bollplank till dem. Sedan har jag steg för steg kunnat öka min arbetstid. Det har varit så skönt att kunna tänka på något annat än sjukdomen.

Redan från början bestämde sig Åsa Nyström att vara öppen om sin cancer.

– Som biskop med ansvar för 55 församlingar går det inte bara att försvinna utan förklaring och jag vill gärna vara transparent också. Jag känner en enorm tacksamhet för allt stöd som jag har fått, människor har hört av sig och säger att de ber för mig, och min familj har funnits där på ett fantastiskt sätt.

Ann-Katrin Öhman