Självförståelse som handlar om att vara i minoritet

Göran Wiking präst i Svenska kyrkan
Kungsholmens kyrka.

Vi går en spännande tid till mötes och vi stärks i vår identitet och i vårt kall ju längre vi kommer från tanken på en statens kyrka för alla.

En god beskrivning av 2020-talets svenska kyrka är att prio ett ligger på att bromsa och förhoppningsvis vända de fallande siffrorna.

Därför – för att testa ett svar på Bertil Dovelius fråga i KT 42 om Lutherhjälpens avveckling – har vi kraftsamlat och stramat upp. Genomgående har trenden varit att skapa samordning och större enheter. Detta mönster syns hela vägen från sammanläggningar av församlingar och pastorat upp till central nivå där Lutherhjälpen, Svenska kyrkans mission, Skut och kanske ännu fler mindre kända enheter numera framträder under en gemensam logga och organisation.

Antalet gudstjänster och antalet församlingar har minskat långt snabbare än minskningen i medlemskap. Kyrkans ledning går alltså händelserna i förväg. Den troliga orsaken är en vilja att redan nu, när kraft till omorganisation ännu finns, förbereda kyrkan för den framtid man förväntar sig. Expertisens bedömning är uppenbarligen minoritet, inte majoritet, och detta styrks av att vi statistiskt tämligen snabbt närmar oss det magiska 50-procentstrecket sett till hela landets befolkning.

Statskyrka är inte kristendomens väsen. Europas kristnande skedde uppifrån och ner – först kungarna av fri vilja, sedan folket på befallning. Man skulle därmed kunna säga att vi förvaltar, och försöker rädda, ett delvis oheligt arv. Det normala och betecknande för kyrkan i stora delar av världen i övrigt är det motsatta. Genom mission har kyrkan planterats och vuxit nerifrån och upp och sällan ända upp till maktens boningar. Folkkyrka är en utmärkt term, däremot knappast Hela folkets kyrka. Detta är en smärtsam insikt.

Att vi nu ber samerna om ursäkt väcker tanken att – långt tidigare – också andra tvingats bli kristna. Om detta stämmer utgör statskyrkan verkligen ett oheligt arv. Då behöver vi välkomna det branta medlemstapp som syns i Europa allmänt och i Sverige i synnerhet. Man kan mycket väl hävda att kyrkans själva väsen är att vara i minoritet. Jesus tycks ha tänkt så: Salt. Hur världen gör, men inte ni. Många är kallade men få är utvalda. Får och getter.

I de stora stråken i Asien där mission alls varit möjlig tycks kyrkan stabilisera sig mellan 10 och 30 procent. Här karaktäriseras kyrkan av socialt tjänande och en självklar minoritetsidentitet. Många gissar att Sverige på sikt kommer att plana ut runt 30 procent kyrkotillhöriga.

Sammantaget innebär allt detta att vi behöver så, odla och låta frodas en ny teologi och en ny självförståelse som handlar om att vara i minoritet och att ha tjänande uppgifter – mission och diakoni. De stora kanslierna och pastoraten är en missriktad längtan tillbaka till en statskyrka med myndighet och tyngd. Låt oss inte slösa mer tid och pengar i den riktningen.

Bertil Dovelius, i allt detta hade det varit bra, skulle jag mena, om Lutherhjälpen hade räddats över till den nya fria kyrkan. I dag är socialt tjänande en marginell, om också god, företeelse i församlingsarbetet över lag. Våra budgetar har sällan eller aldrig några fasta stora poster för hjälp till nödlidande hemmavid och vänförsamlingars till exempel barnhem i fattigare länder som ju finns tämligen nära. Här hemma driver vi ytterst undantagsvis de barnhem, kliniker och skolor som är så utmärkande för kyrkan i Asien och Afrika och som motiveras av den kristna kärlekstanken. (I Sverige heter det HVB, SIS med mera och behovet är enormt.)

Det behöver bli en ändring hos oss, inte minst därför att det är det sociala engagemanget som gör det roligt och meningsfullt att vara kristen. I dag kan man hävda att huvudfokus ligger på att serva medlemmarna med förrättningar och fritidsaktiviteter för svårt upptagna avnämare. Vi måste ju locka till våra verksamheter och suckar långt oftare över att grupperna är för små än att de är för stora.

Innan dammet lagt sig för tjockt borde vi nog blåsa nytt liv i såväl Lutherhjälp som Mission, dock inte som förr skulle jag föreslå. Då handlade det om centralt administrerade verksamheter. Det var inte enbart av ondo, men rätta platsen är nog församlingen där framtidens budgetar bör vika de 50 procent som kyrkoordningen syftar på med de två pelarna mission och diakoni.* Framtidens församlingsinstruktioner kommer att få lättare att stipulera hur när minoritetsperspektivet väl bryter igenom.

Jag tror att vi som haft förmånen att jobba många år i kyrkor ute i världen där kristendomen är i minoritet hälsar utvecklingen med fallande siffror i Sverige. Vi går en spännande tid till mötes och vi stärks i vår identitet och i vårt kall ju längre vi kommer från tanken på en statens kyrka för alla.

Malaysia är ett land inte utan likheter med Sverige. Den lutherska kyrkan där som många svenska missionärer tjänat har en budget för socialt arbete som är i runda tal dubbelt så stor som hela kyrkans operativa budget i övrigt. Samtidigt utgör landets kristna bara tio procent av
befolkningen. Det är proportioner som bör väcka vår djupaste eftertanke.

Göran Wiking
TD missionsvetenskap, präst i Svenska kyrkan, tidigare utsänd av Svenska kyrkan till Indien, Malaysia, Kina och Singapore under 15 år sammanlagt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.