Teologin har en feministisk uppgift i kampen om rätten till sex

”Varför tar han på våra bröst? Det är ju inte rimligt.” Under lång tid av sexuella övergrepp begångna av teologen och pastorn John Howard Yoder (1927–1997) finner två studenter stöd hos varandra. Först när de kan beskriva det som hänt, sätta ord på det tillsammans, framträder det absurda.

I sin masteruppsats Det profetiska kallets baksida beskriver Tova Melin hur Yoders övergrepp kunde fortgå. Hon återger redogörelser för hur han med intellektuella argument fick kvinnor att gå med på sådant de inte ville. Hans ordrika rationaliseringar av det orimliga fick dem att tystna. De fick slut på ord, slut på motargument. Med teologisk skicklighet och det profetiska kallets frihet i ryggen verkar han ha kunnat vrida både sin egen och kvinnornas världsbild så att den stämde in med det han ville göra. Sällan behövde han bruka fysiskt våld.

Liknar sina snedsteg vid att trilla av en cykel

Ändå finns de djupa såren kvar än i dag. Mest hos offren, förstås, men också i den teologiska världen. De kvinnor som samtalade med Yoder gjorde det för att de i honom fann en teologisk samtalspartner som gav intellektuell stimulans. När just de kvinnorna tystnade förlorade vi en generation kvinnliga mennonitiska teologer.

I ett av sina försök att förklara och försvara sig liknar Yoder sina snedsteg vid att falla av en cykel. De var misstag men inget illa ment. Melin reflekterar: ”Eftersom ett fall från en cykel i regel gör mest ont på den som ramlar kan metaforen anses osynliggöra den skada som tillfogas kvinnorna.”

Yoders övergrepp framträder som ett problem för honom själv, ett problem för den som gjort fel – inte som ett problem för offren. Övergreppen framträder som ett problem för Yoder inte som ett problem hos Yoder, och offren som en tråkig bieffekt.

Liknande mönster framträder gång på gång i Amia Srinivasans bok Rätten till sex (Natur och kultur, 2022).

Offer-perspektivet försvann

Efter att metoo-stormarna lagt sig och några av dem som utpekats långsamt försöker resa sig igen noterar hon något som går igen hos flera förövare: De verkar inte vilja se offren. De förmår inte förhålla sig till dem som de har gjort illa. Snarare än att ta utpekandet som en uppmaning till ett annat liv med möjlighet till en annan sorts relationer, verkar flera av männen söka argument för att kunna fortsätta på ett liknande sätt som förut.

”Det som är slående med de högprofilerade män som avslöjats av metoo är hur ointresserade de på det hela taget är av att bli bättre män”, skriver Srinivasan.

Hon citerar journalisten och författaren John Hockenberry som en tid efter att ha metoo-anklagats skriver en artikel om det han upplevt. Hocken­berry säger sig stå helhjärtat bakom kampen för jämställdhet och beskriver sina fysiska trakasserier som misslyckade och tafatta försök till uppvaktning. Inte helt olikt Yoder.

I Hockenberrys artikel finns inget som visar att han reflekterat över hur hans handlingar påverkat dem som utsatts. Srinivasan noterar att orden ”smärta”, ”smärtsam” och ”smärtfylld” förekommer sex gånger i artikeln men att det ingen gång handlar om offrens erfarenheter. I stället är det hans och hans barns smärta under metoo-processen han beskriver.

Imponerande researcharbete 

Exemplet med Hockenberry är ett av otaliga i Srinivasans bok. Sidorna utgör ett slags koncentrat av de många fall av övergrepp och våldtäkter som spridits ut över tid i medias offentlighet. Boken är resultatet av ett imponerande researcharbete och koncentratet gör läsningen stundtals svår att uthärda.

Gruppvåldtäkten och mordet på Jyoti Singh i Indien läser jag om samtidigt som rapporter om gruppvåldtäkter i Indien och Ukraina når mig. Läsningen tar tid. Inte för att boken inte är välskriven, Srinivasan är en fantastisk skribent, utan för att den gör så ont.

Den gör extra ont för att den mitt i all den samlade och koncentrerade smärtan är så nyanserad. Srinivasan orkar notera att anledningen till att just Jyoti Singhs vidriga öde är något många känner till är att Singh var högkastig och välutbildad. När 29-åriga Jisha hittades uppfläkt och knivhuggen trettio gånger efter att ha kämpat mot en gruppvåldtäkt blev det inga större rubriker eftersom hon visserligen var juridikstuderande men också dalit-kvinna.

Nyanserna, klasskillnaderna och de etniska skillnaderna framträder lika mycket i Srinivasans beskrivning av förövarna. Hon låter frun till en av männen som greps för mordet på Singh framträda med sin smärta och sin oro över att ha mist den som försörjde henne och barnen.

Status en avgörande faktor

Srinivasan konstaterar att det troliga är att den mannen hade varit vid liv om det var hans egen hustru han gett sig på, eller en annan lågkastig. Det var Singhs samhällsstatus som styrde utfallet av ­domen. På liknande sätt påverkar status i våldtäkts- och övergreppsmål utgången på många håll i världen.

Finns det någon lösning på dessa vidrigheter? Ja, det beror väl på vad problemet är, menar Srinivasan. Om problemet är att män har sex med kvinnor utan att först försäkra sig om ett aktivt ”ja”, då är en lag om samtycke förmodligen effektiv.

Men hade en sådan lag hjälpt de studenter som båda hade Yoder som lärare, de som inte kunde sätta ord på sina erfarenheter förrän de fann varandra? Hade en sådan lag hjälpt kvinnor som i samtal översköljts med obegripliga argument tills de får slut på ord?

Om problemet är något djupare, skriver Srinivasan, något som handlar om vilka roller manlig och kvinnlig sexualitet tilldelas i kulturen – då kanske inte lagstiftning förändrar det som på djupet behöver förändras. För vilken kvinnosyn och vilken bild av kvinnlig sexualitet framträder egentligen i ljuset av en lag där tjejer ofta underförstås vara de som ska säga ja eller nej till sex? Vilken syn på manlig sexualitet framträder i ett samhälle där det finns en förväntan om att killar ska vara de som ska övervinna motstånd i nära relationer, men göra det verbalt för att ha lagen på sin sida?

Samtyckeslagen antyder att tjejen är ett möjligt offer

Samtyckeslagen gäller förstås lika mycket samkönad sexualitet, men om vi här håller oss till det heterosexuella anas en kultur där tjejens sexualitet inte ses som okontrollerbar, hon förväntas i stunden kunna fatta ett övervägt beslut, medan killens sexualitet kan vara så svår för honom och omvärlden att hantera att den behöver kontrolleras av lagen.

I förlängningen antyder blotta existensen av samtyckeslagen att tjejen är ett möjligt offer. På så sätt berättar den för varje kvinna att hon är någon man kan ge sig på, någon vars vilja inte alltid respekteras.

Gränsen pekar alltid mot överträdandets möjlighet, menar Michel Foucault, filosof och idéhistoriker. Lagen visar inte enbart vad som är rätt och vad som är fel utan också vilka sorts fel många gör, vilka sorts fel kulturen ser som möjliga och som en del av de misstag som människor kan begå.

Lagen antyder därmed för mig att mina gränser är något som många kan vilja överskrida. Det räcker egentligen med att vända på perspektiven och föreställa sig att det skulle vara behovet av att se till att kvinnor försäkrade sig om ett ”ja” från en man före sex som låg till grund för samtyckeslagen. Det räcker att föreställa sig en sådan kultur för att förstå att den kultur som behöver en samtyckeslag inte är jämlik.

Försoningsläran sätter syndaren snarare än offret i centrum

Yoders övergrepp skedde innan en lagstiftning som skyddade kvinnor mot trakasserier fanns på plats. Utvecklingen har på flera sätt tagit stora kliv framåt. I dag hade de kvinnor som blev utsatta troligen haft fler verktyg för att skydda sig. Utöver att hänvisa till lagstiftning hade de, som skickliga teologistudenter, kunnat finna stöd i feministteologiskt tänkande. Att det ”känns fel” hade kunnat vara ett tillräckligt argument.

I dag finns en mer utbredd kunskap om maktens och maktlöshetens dynamik, en kunskap som kan fungera som stöd för att göra motstånd i en konkret situation.

Men med teologin och kyrkornas värld för ögonen ser jag också något annat, något som fortfarande saknas. I teologins värld finns en annan lärdom att dra av fallet Yoder liksom av de många fall som Srinivasan lyfter fram. Nämligen att den kristna försoningsläran sätter syndaren, alltså förövaren, snarare än offret i centrum.

”Det finns bara ett ord för synd”, konstaterar Tova Melin i ett seminarium om Yoder. Den kristna begreppsvärlden gör inte skillnad på synd som drabbar andra och synd som drabbar syndaren. Synd brukar för konfirmander beskrivas som ”att missa målet”.

I ljuset av Yoders bortförklaringar framstår en sådan beskrivning av synd lika bristfällig som hans cykelmetafor. Att ramla av en cykel gör ont för den som faller, på samma sätt är det bara jag själv som drabbas om jag försöker träffa men missar målet.

Kyrkans och teologins feministiska uppgift

I förlängningen tänker jag att den kristna tankestruktur som sätter förövaren i centrum kan anas långt utanför de kyrkliga och teologiska sammanhangen. Den anas i Hockenberrys och flera av andra av de anklagade männens försvarstal.

Srinivasan menar att den feministiska kraften alltid bör satsas där utsattheten just nu är som störst, på de kvinnor som ännu inte har verktyg att försvara sin frihet. Förändringens möjlighet manar oss att söka upp alla de rum där otrygghet råder. Det är där, menar Srinivasan, i marginalens utsatthet, som den feministiska kampen om rätten till sex bör stå i dag.

I detta uppdrag tänker jag att kyrkan och teologin har en alldeles särskild feministisk uppgift: att alltjämt fördjupa och utveckla sitt bidrag med ord för det svåra, ord för nyanserna, ord för komplexiteten, för smärtan i att skada och smärtan i att skadas och för de olika sorters försoning som olika erfarenheter kräver.

Men kanske allra mest: Ord för den sensuella ömhet och närhet som ger världen liv.

Petra Carlsson,
professor i systematisk teologi och präst