Västerås stifts triennal: Sinnet vidgas av slutna ögon och öppna öron

Kung Karls kyrka i Kungsör. Uppe på kyrkans kupol - en gyllene krona. Inne i barockkyrkans sidorum – ett jättestort öra. Det ligger vilsamt på ett träbord på en rund blå matta och lyssnar på tre seklers viskningar och böner i kyrko­rummet. 

Margon Lindbergs lena terrakottaskulptur, av bränd men oglaserad lera, har ett budskap. Vi behöver alla öppna öronen för att tänka efter innan vi börjar tala. I vårt tidevarv med polarisering och fake news tar vi även Ordspråksboken till hjälp: Klokhet och kunskap måste prägla det vi säger.

Konstnärlig ledare för Västerås stifts konstsatsning Sjätte sinnet är May Lindholm, själv konstnär med skulptur som främsta uttrycksmedel. Med hjälp av sitt vidsträckta kontaktnät har hon gjort urvalet till utställningen tillsammans med en styrgrupp i stiftet, med Karin Perers som primus motor.

– Mitt i kulturarvet, i våra fantastiska kyrkorum, visar vi samtidskonst som säger något till oss, säger May Lindholm och fortsätter:

– Rumsligheten är viktig. Där konsten visas uppstår dialog med människorna här och nu. Rummet är inget utanpåverk, det är en del av konsten.

Vill vara brobyggare med konsten

Ciceron på vår resa mellan kyrkorna är Mikael Mogren, konstintresserad biskop som, om han ställde upp, skulle vinna varenda frågesport. Än tittar vi på träd, än tittar vi på konst, än på hus. Det spelar ingen roll vad det är för träd, för hus eller konstnär – vi får en faktafylld berättelse på stående fot. Biskopen har koll.

– Västerås stift måste vara ett av få stift i världen som går från ekskogar i söder till kalfjäll i norr. Vi sträcker oss mellan ­barockslotten vid Mälaren till Sápmi och renskötande samer, säger han och övergår till att stolt berätta om leran i Margon Lindbergs skulptur. Den kommer från byn Bältarbo någon kilo­meter norr om Hedemora. Från stiftet så klart.

Utanför Heliga trefaldighets kyrka på Järntorget i Arboga står Engelbrekt Engelbrektsson stadigt i brons, tolkad av Carl Eldh 1935. Som en sidekick till Engelbrekt dansar i sommar en dervisch på lätta fötter med budskapet Min religion är kärlekens egen på dräkten. Sahar Burhan är född i Damaskus men verksam i Sverige sedan 2007. Hon vill vara en brobyggare med sin konst.

– Dervischdansen med sin religiösa ritual inom sufismen har ett kärleksbudskap, säger May Lindholm. I den tid vi lever i behöver vi kärlek och andlighet mer än någonsin.

– Jag har upplevt dervischdans i London, säger Mikael ­Mogren. Det var oerhört koncentrerat samtidigt som det var öppet och närvarande. Viktigast i samtiden just nu är kärleken, för den överlever oss. 

Även sufismen har koppling till Västerås stift. Ivan Aguéli, konstnär från Sala, var sufist och den förste att översätta dikten som ­citeras på dervischens dräkt.

Textilkonsten i kyrkorna uppskattad av biskopen

Köpings kyrka är bred, faktiskt lika bred som många kyrkor är långa, säger Mikael Mogren. I stiftet finns flera kyrkor som ser ut på det sättet, även Västerås domkyrka. Han kallar de här kyrkorna för kycklingmammorna. 

– De ligger stadigt och har plats för många under sina breda vingar. Precis som Jesus talade om sig själv i Matteusevangeliet.

Här ställer Kari Steihaug ut sitt textila verk Å rydde et hjem (Att städa ur ett hem). Vad är det vi behåller när en anhörig lämnat jordelivet och hemmet ska städas ur? Vilka föremål blir kvar som minnen? Vilka triviala föremål är de mest värdefulla?

Oslobaserade Kari Steihaug har varit professor i textil konst vid Högskolan för konst och design vid Göteborgs universitet. Bland stickningar som aldrig blev klara och bland slitna textillier hittar hon material.

– Till kyrkan kommer vi med alla våra erfarenheter, med glädje, sorg och förtvivlan och alla möjliga motstridiga känslor, säger May Lindholm. Kari Steihaug är duktig på att ge kropp åt andlighet i trivialiteten. Det kan vara sytt, vävt, broderat, tuftat. Hennes tre verk finns på olika platser i Köpings kyrka och jag tycker Sjalusi med sina fyra höjdmeter gör sig fint i kyrkorummet. 

Mikael Mogren uttrycker sin uppskattning över textilkonsten i kyrkorna.

– Den textila konsten behöver lyftas upp i sådana här sammanhang. Textil är viktigt i kyrkorummet, den talar ett eget språk.

Han exemplifierar med altarbrunen, alltså det som täcker framsidans kant på ett altare och som oftast är ett textilt verk.

– Det är ett fantastiskt supp­lement och fungerar väl ihop med en ålderdomlig altartavla. Det är extra tillåtet att vara nytänkande för textilkonstnärerna i kyrkorummet, säger han. 

Tecknade med slutna ögon

Vi får strax ett exempel vid altaret i Torpa kyrka. Altarbrunets modernistiska cirkelformade broderier fungerar kongenialt med altarskåpet från slutet av 1400-talet. 

Torpa kyrka är en kyrka med många årsringar. Här vandrar vi bokstavligt talat genom seklerna. Mikael Mogren berättar om de medeltida träskulpurerna och det bysantiska måleriet på ett sätt som sveper iväg oss genom tid och rum. Det höga krucifixet med den störtblödande Jesus kom till när digerdöden ännu levde i församlingsbornas minnen. Det var samtidskonst i sin tid och svarade mot människors vardag med sjukdom, död och djup förtvivlan.

På golvet ser vi Johanna Hästös En närvarande förälder som skapades på plats som ett performanceverk under själva invigningsdagen. Under fem timmar teckande Johanna Hästö i tystnad och med slutna ögon. Tecknandet som rituellt uttryck, som kontemplation och åkallan av andlig närvaro.

På väggarna visas hennes blindteckningar av barn. Att med­vetet avstå från att titta när hon skapar gör att prestationsmomentet försvinner. De ömsinta teckningarna på rispapper formas efter stenväggarnas skrovlighet.

– Johanna Hästö benämner ofta tecknandet som en bön, ­säger May Lindholm. Det är mycket värme och närvaro i verken som kom till i en tid av personlig sorg. Att vistas i Torpa kyrka var läkande.

Mikael Mogren tittar på målningarna i tak och på väggar och reflekterar kring kyrkan i närvarons tjänst, snarare än i lärandets tjänst.

– Det har funnits en uppfattning om att konsten fanns i kyrkan för att prästen skulle kunna peka och berätta. Men jag vill hellre tala om konsten som förtätar sakramenten och ­­närvaron, snarare än att den ska lära ut en massa. Kyrkokonsten är inga skolplanscher. Pedagogiken får inte lägga sig mellan människan och upplevelsen. Konsten bidrar till Gudskontakten, till tillbedjan.