Vi talar för tyst om allas vårt ansvar för offrandets jämvikt

Det är offerdags. Jesus är fyrtio dagar gammal och ska bäras fram till templet, såsom det står i lagen. Duvor ska offras så att den förstfödde pojken helgas åt Herren. Han som sedan ska offras för mänsklighetens skull. Nu ska duvor offras åt honom.

Offer, vilket barbari. Offerkofta är nog så illa, men blodsoffer. Nej du tack.

Så läser jag en artikel av Sofie Söderin i Svensk kyrkotidning. Med klimatförändringarna som fond undrar hon vilken roll offertanken kan spela i vår tid. Kan offertanken – den som rimmar så illa med vår samtid – hjälpa oss att se något som vi nu inte ser? Kan den bjudas in som en bortglömd visdom från en annan tid?

Genom Söderins resonemang får jag syn på något som skulle kunna kallas för vår tids osynliga offer. Hon sätter ljuset på alla de offer vi sällan talar om utan tyst accepterar som en del av samtidskulturen. Alla de offer som är en lika självklar del av vår kultur som duvoffer var i tempelkulturen. Hon visar att offer är en central och accepterad del av vår kultur, men kanske just för att den rimmar så illa med samtiden beskrivs den inte som just offer.

I ett samhälle som strävar mot vinst i form av pengar förväntar vi oss att väldigt mycket ska offra sig för tillväxtens skull, skriver hon. Ökad tillväxt och vinst kräver vissa offer.

Det räcker med en snabb blick på den senaste tidens nyhetsflöde för att inse att hon har en poäng. Jag ser rubriker som antyder att tillväxtens gud skulle kunna kräva offer i form av en samisk kultur som är beroende av den mark under vilken enorma mineraltillgångar hittas. Tillväxtens gud verkar kunna kräva offer i form av djur som lever i vatten där människan kan göra avkastning genom att förändra fiskarnas livsvillkor. Kan tillväxtens gud till och med kräva offer i form av duvor, precis som i tempelkulturen? Tja. Vem vill betala för att sitta med sin kaffe på en uteservering full med fågelspillning?

Finns det då någon visdom att hämta från den judiska offerkulturen?

Delar av den judiska lagen påminner om en matematisk ekvation. Olika saker är värda olika mycket och för Guds skull måste jämvikten bevaras. Offergåvorna ska motsvara det som ska helgas åt Gud. Allt är noga uträknat. Om du får något ska du också ge tillbaka. Balansen ska upprätthållas. Det är därför Symeon, han som äntligen får gå hem i frid efter att ha sett ljuset, arbetar så troget i templet. Han arbetar med att handha offergåvorna och att se till att balans råder.

Men hur ser balansen ut i den kultur jag själv är en del av? Om jag ser på min egen kultur som en offerkultur, en kultur där offer ibland tas för givet som ett nödvändigt ont. Nog finns det system för att upprätthålla balans och jämvikt på många olika nivåer också i samtidens kultur. Både politiska och ekonomiska system finns för att stärka balansen. Men med tempelkulturens jämviktssträvande i åtanke tänker jag att det också finns en slående skillnad. Det faktum att vi talar tyst om offret i vår tid verkar bidra till att vi talar lite för tyst om offrandets jämvikt.

Kanske borde dem av oss som tjänar på tillväxtens offer helt enkelt vara redo att offra lite mer för tillvarons jämvikt? Vi skulle behöva en Symeon och en Hanna som hjälper oss att se vad vi behöver ge tillbaka, som hjälper oss att hålla balansen.

Petra Carlsson
Professor i systematisk teologi och präst