Stark andlig kraft om ortodoxa kyrkor i Ukraina enas

Förhållandet mellan de ortodoxa kyrkorna i världen har förändrats på ett avgörande sätt under de senaste åren.

2019 fick en ny självständig ukrainsk kyrka sitt godkännande av patriarken i Istanbul, Bartholomeus. Flera av de ortodoxa systerkyrkorna accepterade inte detta beslut, framför allt inte patriarken i Moskva, Kirill.

Stor förändring till följd av invasionen

Det finns i dag alltså två stora ortodoxa kyrko­organisationer i Ukraina. Den ena underställd Moskva, den andra självständig men med en nära förbindelse med Bartholomeus. De har de snarlika namnen Den ukrainska ortodoxa kyrkan respektive Ukrainas ortodoxa kyrka.

Den andra stora förändringen skedde som följd av den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 då Den ukrainska ortodoxa kyrkan beslutade att kapa banden med kyrkan i Moskva. Beslutet fattades i slutet av maj och berodde på patriark Kirills stöd för den ryska invasionen av Ukraina.

De två ortodoxa kyrkorna i landet har efter krigsutbrottet närmat sig varandra men utan att det har skett något samgående. En mer än tusenårig kyrkohistoria behövs för att förstå skeendet. 

Kyrkan i Moskva gjorde sig självständig 1589

När kristendomen infördes i Kievriket, kallat Rus, blev kyrkan underställd Konstantinopel. Dess ­ledare, metropoliten (i betydelsen kyrkoledare av lägre rang än patriark) av Kiev, vigdes i Konstantinopel.

Redan på 1300-talet hade patriarken i Konstantinopel, beroende på Kievrikets sönderfall, börjat utse två metropoliter över det östslaviska området. Den ene hade sitt säte i staden Vladimir och längre fram i Moskva, ett område beroende av den mongoliska Gyllene horden. Den andra hade säte i det polsk-litauiska riket som omfattade stora delar av dagens Ukraina, Belarus och Litauen.

Cirka 1370 skrev den litauiska storfursten Olgerd, som själv var hedning och eldsdyrkare, till patriarken i Konstantinopel ett brev där det stod: ”Ge oss en annan metropolit”.

Kyrkostriden mellan den ekumeniska patriarken i Konstantinopel, dagens Istanbul, och kyrkoledaren i Moskva går långt tillbaka och är en av de långa linjerna i europeisk historia.

Kyrkan i Moskva gjorde sig 1589 helt självständig från den grekiska moderkyrkan genom att tillsätta ett eget överhuvud, en patriark.

En tvistefråga bland kyrkohistoriker

Genom unionen i Brest 1596 beslutade delar av de ortodoxa kristna i det polsk-litauiska området att erkänna påvens auktoritet. Det bildades en grekisk-katolsk kyrka som behöll den ortodoxa ritualen, men som påverkades av katolsk teologi. Den finns i dag särskilt i den västra delen av Ukraina och är ett av de stora samfunden i Ukraina. Det skapades inom området olika identiteter och i förhållande till Ryssland med huvudstad i Moskva, en delvis annorlunda och mer västinfluerad ortodox samhörighet.

1686 beslutade patriarken i Konstantinopel att metropoliten i Kiev skulle utses av patriarken i Moskva. Det var en åtgärd påkallad av att nuvarande Ukraina öster om Dnipro hade blivit en del av Ryssland efter ett krig mot Polen.

Vad detta beslut egentligen innebar är en tvistefråga bland kyrkohistorikerna. Vad det konkret betydde för de två följande århundradena var en minskad självständighet för kyrkan i Ukraina, men också en förryskning av ritualerna liksom med tiden också en förryskning av den kyrkoslaviska, gudstjänstspråket, som användes och används.

En motsatt kraft verkade samtidigt.  Peter den store tog i början av 1700-talet kyrkomän från området och satte dem på höga kyrkliga poster i Ryssland, just för att de hade en mer västeuropeisk bildning än de egna biskoparna. Den ryska kyrkan blev ukrainiserad, den ukrainska kyrkan russifierad.

Om den ryska kyrkans territorium

Rus är den gamla beteckningen för Kievriket som tre moderna stater ser sitt ursprung från: Ryssland, Ukraina och Belarus. Både kyrkoledarna och storfurstarna i detta östslaviska område använde begreppet ”vseja Rusi”, ”av hela Rus” för att definiera sina domäner.

Peter den store avskaffade patriarkämbetet och gjorde sig själv till överhuvud för kyrkan och följde där en protestantisk modell för förhållandet mellan kyrka och stat.

När patriarkatet återupprättades efter det ryska imperiets undergång 1917 angavs innehavarens – patriark Tichons – jurisdiktion som Moskva och av hela Ryssland. Det var en de facto markering att han enbart kunde göra anspråk på att vara ledare för kyrkan i Ryssland och inte nödvändigtvis i Ukraina eller Baltikum eller andra delar av det forna imperiet. Hans territorium var oklart då det gamla imperiet hade rämnat.

Efter hans död 1925 tilläts kyrkan återigen inte att välja något nytt överhuvud. Det blev möjligt först 1943 då statens och partiets förhållande till kyrkan blivit mer försonligt under det pågående andra världskriget.

En utrikespolitisk doktrin om rysk dominans

När patriarken Sergij introniserades som patriark år 1943 angavs hans jurisdiktion som ”av Moskva och hela Rus”, ett geografiskt begrepp som då blev nästan identiskt med Sovjetunionen. Beslutet om patriarkens titel hade fattats efter samråd med Stalin själv. Att använda begreppet Ryssland i titeln skulle ju ha inneburit att begränsa hans område vilket varken låg i patriarkens eller i Stalins intresse.

Så har hans titel sett ut sedan dess.

Hela Rus var alltså för Stalins och för kyrkans geografi lika med de ortodoxa församlingarna i Sovjetunionen inklusive Baltikum och Centralasien. Enda undantaget var de ortodoxa i Georgien som hade en egen patriark. I begreppet finns ett fasthållande vid den forna supermaktens territorium och framför allt de tre östslaviska länderna under devisen: ”Ryssland, Ukraina och Belarus, det är det heliga Rus”.

Patriarken har likaså varit med om att formulera begreppet russkij mir, den ryska världen, som står för en rysk ortodox gemenskap som omfattar alla ryssar och rysktalande inte bara i Ukraina och Belarus utan också i hela det forna Sovjetunionen och resten av världen. Begreppet har med åren förvandlats till en utrikespolitisk doktrin om rysk dominans.

Kyrklig självständighet sedan 2019

Den ukrainska ortodoxin utvecklades på ett annat sätt. Under mellankrigstiden fick Galizien, som då var en del av Polen, kyrklig självständighet som utverkades från patriarken i Konstantinopel. Den sovjetiska delen av Ukraina blev underställd kyrkan i Moskva.

Efter andra världskriget fortsatte den ukrainska kristenheten att vara underställd den ryska ortodoxa kyrkan i Moskva. Denna ukrainska del av den ryska ortodoxa kyrkan var också efter självständigheten 1991 den enda del av den ukrainska ortodoxa kristenheten som var erkänd av den ortodoxa världen.

Det fanns också två nationella ortodoxa kyrkor som inte hade någon kyrkorättslig legitimitet. Den 15 december 2018 sammanträdde i Kiev ett kyrkomöte som beslutade om ett samgående mellan dessa två nationella ukrainska ortodoxa kyrkor. Man valde en yngre biskop vid namn Epifanij som ledare för denna kyrkoorganisation och han fick titeln metropolit av Kiev och av hela Ukraina. Det var den som sedan 2019 fick sin kyrkliga självständighet och med det inhiberades beslutet från 1686.

Kirill helt bakom Putin

Det var ett viktigt men kontroversiellt steg i strävan efter oberoende i förhållande till Moskva. Ett steg som kändes nödvändigt att ta efter den ryska aggressionen mot landet som tog sin början 2014. Den dåvarande ukrainske presidenten Pjotr Porosjenko kallade det en viktig säkerhetspolitisk åtgärd. Han drev förhandlingarna och besökte vid flera tillfällen Bartholomeus i Istanbul.

För patriark Kirill är denna nya kyrka okanonisk, alltså kyrkorättsligt illegitim, och tillskapad genom utländska makters inflytande, särskilt Turkiet och USA. Han har fått medhåll från flera andra ortodoxa systerkyrkor.

Situationen för Den ukrainska ortodoxa kyrkan blev ohållbar efter att Kirill helt ställt sig bakom Putin i kriget mot Ukraina. Det är som om Kirill, liksom Putin, inte kan inse existensen av ett fritt och självständigt Ukraina. De lever kvar i en verklighet från Sovjetunionen och det ryska imperiet, men båda appellerar till den östslaviska gemenskap som fanns under medeltiden.

Avvisat ukrainska som liturgiskt språk

Ukrainas ortodoxa kyrka är nationell och har övergivit kyrkoslaviskan, det gudstjänstspråk som under århundraden varit gemensamt för hela den ortodoxa världen, för Slavia ortodoxa där också till exempel Bulgarien och Serbien ingår. Nästan alla gudstjänster hålls på ukrainska.

Den ukrainska ortodoxa kyrkan under metropoliten Onufrij har däremot avvisat användningen av ukrainska som liturgiskt språk, (men däremot kan det användas i predikningar). Man menar att det skulle splittra den ortodoxa befolkningen som både är rysk- och ukrainsktalade och försämra förbindelsen med kyrkorna i resten av det område som ingår i hela Rus och den slavisk-ortodoxa världen.

Däremot närmar den ukrainskspråkiga gudstjänsten de troende till den grekisk-katolska kyrkan som sedan Andra Vatikankonciliet 1962–65 använder ukrainska som gudstjänstspråk.

Om de ortodoxa kyrkorna i Ukraina kan enas kommer de att bli en stark andlig kraft och Kiev ett nytt eller snarare nygammalt centrum för ortodoxin i världen. 

Närmat sig i ett gemensamt lidande

Den ryska invasionen av Ukraina har lett till ett närmande mellan de båda ortodoxa kyrkorna i ett gemensamt lidande. Ukrainska kloster och kyrkor har utsatts för granatangrepp. Några kyrkor har jämnats med marken. Det stora klostret i Donetskområdet, kallat Det heliga bergets kloster, är svårt skadat. Gudstjänstfirandet i landet har ofta övergått till nätsändningar eller har fått ändrade gudstjänsttider för att de troende ska kunna iakttaga utegångsförbudet. Det blev ingen påsknatt för de flesta ukrainarna.

Den ryska kyrkan har blivit djupt komprometterat genom sitt stöd för Putins krig. Senast har Kirill gett sitt fulla stöd åt den ryska mobiliseringen. Om de ortodoxa kyrkorna i Ukraina kan enas kommer de att bli en stark andlig kraft och Kiev ett nytt eller snarare nygammalt centrum för ortodoxin i världen. Kyrksamheten i Ukraina är långt större än den i Ryssland.

Patriark Kirill hävdar att han inte bara vill värna sin kyrkas domäner, alltså ”hela Rus”, utan att det också handlar om ett försvar för kristna och konservativa och framför allt ryska värden som hotas av väst som har förfallit moraliskt och andligt.

För Ukraina gäller det att försvara landets frihet och oberoende, mänskliga rättigheter och själva moderniteten.

Per-Arne Bodin,
Professor emeritus i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet