Det handlar inte om styrkan i tron. Det handlar om att kasta sig ut mellan hopp och förtvivlan i tron på en famn som tar emot: Jesus, Guds son, vår Herre och Frälsare. Fredrik Hollertz i veckans Eftertanke.
Jag tror att en del varit med om det som utspelade sig där vid tempelkistan när Jesus fick syn på den fattiga änkan med två ynka kopparslantar. Att människor som ingenting har ger det lilla de har till någon annan. Jag har sett det ibland i mina möten med utsatta EU-migranter. Det är någonting annat än de många stora insamlingarna där verklig medkänsla blandas med dåligt samvete eller då vi ibland tänker att pengar är lösningen på alla livets problem – swish och allt är löst.
Men det änkan gör är något helt annat. Det är i stället ett offer. Hon lade allt hon hade. Hon gav i sin fattigdom och överlämnade hela sitt liv till Guds barmhärtighet, till den Gud som är faderlösas fader och änkors försvarare (Psaltaren 68:6).
Kanske är det just det som berör oss när vi själva ser en ”tant med slant” framför oss. Den totala tilliten. Eller vem vet, kanske känner vi igen det just för att Jesus en gång pekade på det.
Men är det inte en blind tro hos änkan att Gud löser allt till slut? Snarare handlar det väl om det som står i episteltexten från Hebreerbrevet att tron ger oss visshet om det vi inte kan se. Men det betyder inte att vi inte har sett någonting alls.
Johannes Chrysostomos skriver: ”Tron är att se det som inte syns, och det som inte syns ger full övertygelse åt den genom det synliga …Uppståndelsen har ännu inte skett, men hoppet lägger den som en grund i våra själar.” Vi kan se Guds handlingar i världen och människor har i alla tider i tro handlat utifrån det. För tron är då tillit, förtröstan på Guds nåd. Det är inte en tro på en högre makt och så får vi se vad som händer. Det är i stället en tro som räknar med en levande Gud som verklig och på riktigt.
Men tvivlet då? Hur ska jag få ihop livet när jag bara ser bråddjupen närma sig runt omkring mig? Då berättar änkan, Abel, Henok och Noa om den väldiga tro som slår över djupen sin svindlande bro. Som leder färden längs avgrunders rand från dödskuggans land till de levandes land. Att Någon dröjer sig kvar.
Det handlar inte om styrkan i tron. Det handlar om att kasta sig ut mellan hopp och förtvivlan i tron på en famn som tar emot: Jesus, Guds son, vår Herre och Frälsare. Vi får falla, mottagandet tar han hand om. Vi går i tro, som någon sade, på den bro som byggdes när Kristus kom från den osynliga världen och blev den synliga världens ljus.
När Jesus i evangelierna vill göra oss uppmärksamma på något tenderar det ofta att också peka tillbaka på honom själv, på något sätt hjälper det oss att förstå något om vem Jesus är. När han pekar på änkan är det inget undantag. Änkans och hennes kopparslantar berättar om att få hjälp av den man inte väntar sig hjälp ifrån. Eller som hos den barmhärtige samariern: Den som är föraktad kan bli den som räddar ditt liv.
Förakta därför ingen människa, för den allsmäktige och levande Guden själv blottas på korset i den totalt maktlöses person. Det är som Johannes vision i Uppenbarelsebokens femte kapitel. Han hör de äldste berätta om Lejonet av Juda som segrat. Men vid tronen ser inte Johannes något lejon. Han ser ett lamm som såg ut att ha blivit slaktat. I tro får vi höra om ett lejon men se ett lamm. Då ligger, på ett hemlighetsfullt sätt, det bästa framför oss. Det är trons kraft.
Fredrik Hollertz
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR