Årets påskdag handlar om Maria och Petrus

Kristus är uppstånden!

Vill du ropa orden som slagord på barrikaden? Eller vill du viska dem som en hemlighet till en vän? Vad för sorts vittne är du?

I år får vi den nära berättelsen. Vi får göra resan tillsammans med Johannes. Lyckliga vi. För Johannes förmedlar närvaro. Jag vet inte hur han gör det, men ingen av de andra evangelisterna får mig att på samma sätt nästan känna att jag är där: förnimma dofterna, ljuset och kylan i morgonluften, luta mig in i graven och se bindlarna ligga där. Ja, nästan höra mästarens röst där jag står bredvid Maria när han säger hennes namn.

Hur kan det komma sig – Johannes? Denne ordfattige, tillkrånglade och relativt sene evangelist. Är inte han som klippt och skuren för att krångla till uppståndelsen? Gärna med något gammalt citat som skulle gå i uppfyllelse? Men nej, det är han som verkligen fångar det.

Är det kanske hans känsla för detaljer? De där små sakerna som att en lärjunge sprang snabbare än den andre eller var huvudduken låg. Eller är det personporträtten? Nikodemos, Pilatus och Josef av Arimataia, i Johannes-evangeliet får de kontur, de tvivlar och brottas. Johannes må drunkna i filosofiska utsvängningar, men han berättar om detaljer och personerna. De blir inte bara statister i berättelsen, de får kontraster och liv. Johannes, Jesu mor och soldaterna…

… och så Petrus och Maria från Magdala. Dessa två. Den ene förstod vi direkt att han var en huvudperson, den andra, henne får vi syn på först nu.

Vad betyder det för vår teologi om uppståndelsen att den handlar, inte om den uppståndne, utan om vad som hände med dem som blev vittnen?

Påskdagen handlar om dem. Faktiskt. Det slog mig först denna påsk. Det är inte Kristus själv som är i centrum i berättelsen. Det är Maria och Petrus. Och mest Maria.

Petrus har vi följt ända sen den där dagen vid sjön. Vi har hört honom säga fel och rätt. Vi har sett honom brusa upp, protestera, lova dyrt och heligt, gråta bittert. Jesus och Petrus. I ständig kamp och djup kärlek.

Maria har bara skymtat förbi. Om vi inte låtsas att det var hon som tvättade Jesu fötter med sitt hår, men då måste vi bända historien långt åt det hållet. Nej, om Maria vet vi inte mycket, inte mer än att hon är viktig.

Vad betyder detta för uppståndelsen? Jag frågar inte retoriskt, jag undrar uppriktigt. Vad betyder det för vår teologi om uppståndelsen att den handlar, inte om den uppståndne, utan om vad som hände med dem som blev vittnen? Johannes bygger upp sitt drama som mot en höjdpunkt. Och vad är crescendot?

Jo, en kort tystnad och så… ”Maria”. Kan teologi ens beskriva vad hon hörde i den stunden?

Jag tror ändå vi alla vet på något sätt.

Där stannar teologen i mig. Jag vill följa berättelsen vidare. Men vägen tar slut. Jo, Maria gick tillbaka till lärjungarna och berättade, men vart tog hon vägen sen? Petrus, han får ett möte på stranden, där han får betyga sin kärlek, tre gånger, en för varje förnekelse. Sen blir han ledaren i urkyrkan, ända tills han sträcker ut sina armar och någon annan spänner bältet om honom och för honom dit han inte vill. Han dog våldsamt och ärorikt. Han blev ett sådant slags vittne.

Men vart tar Maria vägen? Hade hon blivit en del av den tidiga kyrkan så hade det berättats om henne. Men hon tystnade och tog en annan väg. Berättade hon för någon hur hon kände? Vad för sorts vittne blev hon? Kanske en som viskade uppståndelsens hemlighet, förtroligt till sin vän. I år är det hennes berättelse vi hör. Som en viskning: Jesus är uppstånden.

Christofer Wilson
präst