Bibeltexterna ger oss ingen klarhet om domslutet

En av orsakerna till att generationer kan ha svårt att förstå varandra, tror jag är att vi inte förstår vad det är den andra generationen lockas av. Eller kanske snarare vad som, även om vi inte följer impulsen, lockar som en blinkande neonskylt i utkanten av synfältet.

För mig och min generation lockade ansvarslösheten, busigheten, att inte vara riktigt så välplanerade och målmedvetna som våra föräldrar syntes ha varit. Så vi drog på tågluff utan att ha bokat vandrarhem i förväg, vi läste på universitet utan att riktigt veta vad vi ville bli. För vi ville vara fria, vi ville ta dagen som den kom och låta var dag ha nog av sin egen möda, minsann! Normen var så tydligt ansvar och pålitlighet att dess motsatser blinkade lite vagt men ändå förföriskt vid gränsen till det förbjudna.

Men nu – förvånade står vi och hör på unga människor som hyllar den amerikanske psykologen och författaren Jordan B Peterson, när han talar om att ta ansvar för sitt liv, sätta upp mål och arbeta strategiskt och förståndigt för att nå dem. Och en massa annat också, som jag inte berör här …

Jag antar att vi som lockas av så olika, tänker helt olika inför söndagens evangelietext, liknelsen om de fem förståndiga och fem oförståndiga flickorna som gick ut med sina facklor för att möta brudgummen (Matteusevangeliet 25:1–13). Textavsnittet är en del i Jesu tal om tidens slut. Uppmaningarna ”håll er vakna”, ”var beredda”, ”gör vad du ska” kan låta som moralisk upprustning à la J B Petersen. Bli en ordentlig människa för tusan! En ordentlig kristen! Så kommer du och de förståndiga in i himmelriket? Men vänta lite nu …

Det är nu man bör jämföra Jesusord med andra Jesusord. Då blir allt mer oklart, nämligen, och det är alltid bra med mer oklarhet för dem som är alltför klara, färdiga, gå. Några verser längre fram, i den kända domsscenen i Matteusevangeliet 25:31-46, blir alla förvånade över domslutet, både de som får gå in och de som blir bortvisade. Eller liknelsen i kapitel 22 ”med himmelriket är det som …”, och så berättas om alla som av olika skäl tackar nej till bröllopsfesten, så kungen bjuder in ”alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster”. Vi blir helt enkelt inte kloka på hur domen sker utifrån de bibliska texterna.

Det vi vet är att bedömningar här i livet riskerar att vilseleda och stöta bort människor från Jesus, från meningen, från livsglädjen. När vi döms utifrån vad vi inte har. När vi luras och lurar oss själva att tro att det inte räcker, det vi är och har, att vi är där. Vi tror att vi måste bli som någon annan, eller ha något som andra har, göra något som andra gör, annars duger vi inte.

Jag tänker att de oförståndiga flickorna är oförståndiga, inte för att de inte har någon olja, utan för att de tror att de måste ha det andra har, att de inte litar till att de är välkomna ändå. De skulle bara ha stannat. De skulle bara ha vaknat upp, tillsammans med de andra, men litat på att deras närvaro var nog. Att kärleken räcker.

Någon har sagt att människor är som kyrkor. Många är beundransvärda och framträdande i dagsljuset där solstrålar gnistrar i fönstren. Men det är bara de kyrkor som lyser inifrån som syns i det tätnande novembermörkret. Det lyser inifrån, ut genom kyrkfönstren, lyser av det hopp som bara kan tändas av kärlek till Gud.

Gunilla Renöfält
präst och lärare i homiletik