Att våga säga högt för sig själv, och högt till vår Gud, vad som brinner i hjärtat, vad som hamrar i det inre tomrummet, det är att lämna säkerhetszonen och bli tydligare i konturerna, skriver Gunilla Renöfält i veckans Eftertanke.
Det är med bön som med kärlek – det går bara att närma sig den i diktens form. Så fort man vill förklara, beskriva, analysera den, glider dess glimmande innehåll ut ur synfältet. Ändå är vi där, gång på gång, och vill förstå. Vill lära oss, bli bättre, komma längre in i det mysterium som är bön. Och kärlek.
De förnumstiga har alltid något att säga. ”Bön är samtal med Gud.” Jaha. Men om jag inte uppfattar något svar, någon dialog? ”Gud svarar som ett trafikljus: rött, gult eller grönt.” Och där, just då, försvann magin, kärleken, förundran över det outgrundliga som är bön. Och kärlek.
Jag är ledsen, men jag är inte intresserad av den som har alla svar. Det är inte svaren som intresserar mig. Det är själva frågandet, bultandet, den starka längtans obeveklighet, som är mitt ärende. I bön som i kärlek.
Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp. (Lukasevangeliet 18:1)
Här anar jag bönens raison d’être, dess ”anledning att vara”. Att inte ge upp. Som den där änkan i söndagens evangelietext, hon som nästan pinar livet ur en domare, för att få det hon behöver. Det är här liknelsens poäng ligger. I bultandet, sökandet, kämpandet. Hon är jag. Hon är du. Du som kämpar och söker och fortfarande har en gnutta hopp om framtid. Be – och ge inte upp.
Den walesiska poeten och anglikanske prästen R S Thomas (1913–2000) diktar:
Någonstans långt ner i patientens mörker,/ där tron dog, börjar bönen/ likt en ympkvist eller transplantat/ att läka själens vävnad (...) (ur dikten Läkedom i Mass for Hard Times 1992)
Om bön som brist kan vi tala mycket. Men när bön blir en önskelista tror jag något väsentligt går förlorat. Då är jag själv intakt, oberörd, säker på vad jag vill ha, bocka av och listan är klar. Men kom glädjen åter? Meningsfullhet?
Bön som bultande, sökande, längtande sätter däremot mig själv på spel. Jag tvingas ut ur mina säkerhetszoner. Kanske är det likadant med kärleken? När kravlistan är uppfylld, kommer kärleken då? Ska lyckan komma då, meningen och härligheten?
Nej det finns något otyglat över såväl kärlek som böneliv. Något som drar mig ut ur säkerheten, tvingar ut på okänd mark. Kanske kan jag finna det jag inte visste jag kunde få? En bön som läker själens vävnad?
”Be ständigt” skriver Paulus i sitt första brev till de kristna i Thessaloniki. En omöjlighet om bön ses som en särskild aktivitet. Men om bön ses som en relation, som något som är, blir det kanske inte helt genomförbart, men åtminstone begripligt.
Änkan i bönsöndagens evangelium står i relation till den hon vädjar till. De berör varandra. De förändras båda. I söndagens GT-text påverkar också Abraham Gud och får honom att ändra sig. Gud är alltså inte oberörd eller orörlig!
Att våga säga högt för sig själv, och högt till vår Gud, vad som brinner i hjärtat, vad som hamrar i det inre tomrummet, det är att lämna säkerhetszonen och bli tydligare i konturerna. Kanske kan jag rent av finna mig själv på nytt i min bön, i mitt bultande, i den oro där jag inte vet vad jag ska göra av mig. Ute i vildmarken, ute i osäkerheten, där jag kastar mig ut, där, kanske jag kan förmå
fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap (Efesierbrevet 3:18-19).
Ja där, i vildmarken, kanske jag drivs till den bön som läker själens vävnad.
Gunilla Renöfält
präst och lärare i homiletik
LÄGG TILL NY KOMMENTAR