Där allt ser hopplöst ut kan varje hjärta vända sig till Kristus

Många röster säger att vi behöver tala om hopp, även söndagens tema handlar om det. Men hur talar vi om det och hur ser hoppets berättelse ut? Utifrån söndagens evangelietext fick jag mig en tankeställare som jag vill dela med er, men för att den ska bli begriplig måste först texten berättas.

I Mattesuevangeliet får vi läsa om en blåsig natt, när lärjungarna är själva i båten. Strax före gryningen kommer Jesus gående på vattnet. Lärjungarna blir rädda men Jesus lugnar dem. Han säger: Det är jag. Var inte rädda. Petrus säger då: Om det är du, säg att jag får komma ut på vattnet till dig. Jesus ­säger: Kom! Och Petrus kliver över båtkanten och går på vattnet till Jesus! Men när han ser blåsten blir han rädd och börjar sjunka. Herre, hjälp mig! ropar han. Då griper Jesus tag i honom och de kliver tillbaka i båten.

Jag börjar med reflektionen över att Petrus är så galen. Det är underbart att han frågar om inte han också får gå på vatten. Tänk dig hur det ser ut i den hjärna som bestämmer sig för att, på en blåsig sjö, kliva över relingen för att gå på vatten. Vi är nog få, om ens någon, som delar den upplevelsen men vi kan känna igen oss i att vi, eller någon vi känner, har vågat göra det som ser omöjligt ut.
 
Om det inte funnits de som har mod så hade inte fredsförhandlingar hållits i svåra konflikter och då hade inte politiker vågat fatta beslut i svåra situationer och då hade vi inte haft personer som Denis Mukwege på Panzisjukhuset i Kongo eller Nelson Mandela i Sydafrika. Att människor har modet att göra det obekväma, annorlunda och svåra ger hopp.

Men, nu funderar jag på om det ändå inte är fortsättningen på berättelsen som är den riktiga knorren på det hela. Den börjar med att Petrus ser hur illa ställt det är med vädret. Vågorna är trots allt höga och tron blir svag. Han ifrågasätter vad han gör där ute på sjön. Han är inte längre den modige, starke och nyfikne Petrus som vågar sådant som andra inte vågar. Plötsligt ropar han Hjälp!

Vi frågar gärna efter ledarna, de som inte har ­skelett i garderoben, som alltid varit goda, glada, starka, uppfinningsrika… den listan kan göras mycket lång. När någon, i våra ögon en frimodig Petrustyp, klivit över båtrelingen, då applåderar vi, men om det finns rädsla eller andra spöken som ­visar sig och personen i fråga sjunker och självkänslan krossas, då kanske vi applåderar och tänker, det var väl det jag visste, inte var du det jag trodde. Sjunk du!

Men hoppet handlar om att det går att ropa hjälp och det gör Petrus. Han förväntar sig inte att han kan ta sig ur detta på egen hand, men med Jesus är det möjligt både att gå på vatten och att sjunka och att ropa Herre, hjälp! Då sträcker Jesus genast ut handen och griper tag i honom för Jesus låter ingen av sina vänner gå under.

Texten säger inget om vad Petrus lärde sig av den erfarenheten men vi kan garanterat konstatera att upplevelsen måste varit både blöt och omskakande. 

Jesus säger vidare till sin vän: Du trossvage, varför tvivlade du? Med den formuleringen kan Jesus ha menat olika saker. Menade han, varför trodde du inte att du kunde gå på vattnet med mig, eller säger han liksom, trodde du verkligen att jag skulle låta dig sjunka?

En dansk präst och författare vid namn Skovgaard-Petersen skriver i början på 1900-talet, ”Min frimodighet föds genom min vanmakt. Ty min vanmakt tvingar mig att kasta mig helt på Gud.”

Hoppets berättelser kan börja i det som ser förskräckligt ut, i det som är modlöshet och vanmakt, kanske vid den punkt där allt ser hopplöst ut. Där kan varje hjärta vända sig till Kristus. Där jag inget själv förmår, förmår han allt! Kastad på Gud är människan aldrig utan hopp.

Kerstin Oderhem
missionsföreståndare, EFS