Den gode herden kan vara farmor eller fritidsledare

”De sitter i klassrummet längst ner. Trevlig helg!”

Jag blir alltid lite imponerad över att personalen på fritids har så bra koll på var vartenda barn är. Och samtidigt en märklig och orättvis känsla av skuld för att inte jag visste var dottern höll hus. Det kunde jag ju omöjligt veta. 

Tre åttaåringar som limmar masker av äggkartonger. ”Har vi bråttom?”

”Nej”, säger jag, och blir förvånad igen. En av få gånger vi inte har bråttom hem. Fredag. 

En stunds tystnad och så säger en av flickorna att du luktar precis som mammor och pappor när de kommer från jobbet. De luktar gott. Blir än en gång generad. Tycker att jag mest luktar svett och tobak.

De andra flickorna håller med den första och en av dem tillägger entusiastiskt att pappor som vilar luktar väldigt speciellt. Jättegott! Väninnorna utbrister i ett samfällt jubel. De känner igen sig.

Det sägs att Bibeln är världens mest översatta bok, kanske även den mest använda. Herdepsalmen som inleds med Herren är min herde har använts vid sjukbäddar, i skyttegravar, som aftonbön, i tröstande brev till vänner. Det är en igenkännandets gudsbild som tecknas i flera lager och med många nyanser.

Psalmen andas trygghet, tillit och ett liv utan lidande, ångest eller hot. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont. Jag blir förd av Herren till gröna ängar där jag finner ro.

I söndagens evangelietext är det just igenkännandet som Jesus poängterar. Fåren känner igen sin herde när han kallar dem var och en vid namn.

Det är också igenkännandet, att kunna minnas, som bär tilliten i herdepsalmen där i skyttegravarna, på psykakuten och vid sjukbädden. Då kommer också alla de som burit herde-bilden i våra liv och relationer. En snäll morfar och en farmor som alltid har tid, en skolvaktmästare som lyfter bort den stora pojken som sitter på dig, en specialpedagog på ditt barns skola som får dig att tro att det faktiskt kan fungera, en polis som kör dig hem och ser till att du kommer in i din lägenhet när du är alldeles för full, en fritidsledare som lär dig spela elbas eller en förälder som ligger och luktar på ett speciellt när de vilar efter jobbet. Alla de där känner vi igen i herdepsalmen och den vittnar för oss om dem.

Om vi predikar på det sättet kan det hända att någon kulturkrönikör tycker att vi psykologiserar för mycket och att vi inte talar tillräckligt om Jesus övernaturliga närvaro i våra liv. Krönikören kan tycka att vi smiter. Men inte ens på kultursidorna fruktar vi något ont.

Jag har personligen inga problem med att Jesus utförde mirakel. Men att gå på vatten eller att bota spetälska imponerar inte på mig i dag. Själva vetskapen om existensen kan skapa en större svindel hos mig. Tänk att det i ett oändligt kallt och mörkt universum snurrar runt en blågrön liten kula och på den kulan går det omkring en tvättbjörnsbebis. Det är ju oerhört svindlande på gränsen till absurt. Och då är det bara tvättbjörnsbebisen vi pratar om.

Sedan skall man plussa på allt annat – den där snälla morfadern och mamman som vilar och luktar. Och inte minst svindlande blir det när vi inser att Jesus är så mån om att alltid vara vid vår sida som herde att Han kommer som en snäll polis eller ambitiös specialpedagog. Kanske just i de stunder då vi egentligen känt oss som mest övergivna. Och inte ens där, i vår djupaste ensamhet är vi ensamma. Gud har redan varit där och skrikit ut sin guds-övergivenhet.

Kent Wisti 
präst