Det omöjliga var möjligt med Guds hjälp

Så solig, flaggprydd och förväntansfull hade staden sällan varit som när alla dess kyrkklockor kallade Stockholmsmötet till gudstjänst i Storkyrkan onsdagen den 19 augusti 1925. Medan tonsättaren och organisten Otto Olsson spelade sitt Credo Symphoniacum fylldes kyrkan av 660 delegater och inbjudna gäster. Musiken förenade gammalt och nytt, gregorianik och symfoni. Den anslog tonen för det ekumeniska mötet om enhet, fred och social rättvisa, officiellt kallat The Universal Christian Conference on Life and Work eller Der Weltkonferenz für praktisches Christentum.

Kyrkorna hade trots sin splittring en gemensam tro och bekännelse. Tillsammans skulle de kunna ge ett betydelsefullt bidrag till fred och rättvisa i världen. De amerikanska samfunden var kända för att skapa egna institutioner och organisera sociala program. De försökte bygga Guds rike på jorden. 

Europas traditionella statskyrkor var annorlunda. Oavsett om de var ortodoxa, lutherska, reformerta eller anglikanska, hade de i hundratals år genomsyrat samhället med kristna värderingar och präglat folk och nationer. Denna ”konstantinska kristendom” var nu på upphällningen, men kyrkoledarna kände en förpliktelse att hålla fast vid den offentliga teologin och rädda vad som räddas kunde av tro och samhällsmoral. Amerikaner och euro­péer kom till Stockholm med olika ingångsvärden och olika syn på Guds rike. 

Stockholmsmötet blev en förhandling om hur evangeliet skulle översättas i det andliga, moraliska och sociala moras som kriget skapat. Alla var eniga om att Guds Ande måste genomsyra inte bara kyrkan utan även utbildning, kultur, arbetsliv och internationella institutioner som Nationernas förbund. För utan Ande skulle alltsammans bara bli ”död mekanik”, som Nathan Söderblom uttryckte det. 

Redan medan kriget rasade hade några kyrko­ledare med ärkebiskop Söderblom i täten tagit initiativ till att samla kyrkorna till gemensamt arbete för enhet, rättvisa och fred. Förberedelserna för Stockholmsmötet hade pågått i sex år. Många av deltagarna kände redan varandra. Somliga var helt nya i ekumeniska sammanhang. Några tvekade om kyrkorna skulle närma sig varandra. De mest motsträviga hade stannat hemma. 

En oordnad procession av biskopar, kyrkopresidenter och samfundsledare skred in i Storkyrkan. Sist gick mötets presidium: den grekisk-ortodoxe metropoliten Germanos, den anglikanske biskopen Theodore Woods, den presbyterianske amerikanen Arthur Judson Brown, den tyske kyrkopresidenten Hermann Kapler och den svenske ärkebiskopen ­Nathan Söderblom. Han bar en enkel svart prästkappa och doktorshatt. 

Tusentals stockholmare hade samlats för att få en glimt av kungligheter, diplomater i högtidsuniform och exotiska biskopar i lustiga huvudbonader. Bland dem skymtade mötets mest bemärkte deltagare, Hans Salighet patriarken Photios av Alexandria och hela Afrika. 

Gudstjänsten var en liturgisk fest utan dess like. Psalmerna sjöngs simultant på fyra språk. Nykomponerad musik varvades med latinska hymner. Alla stämde in i Herrens bön på sitt eget modersmål. Det var som ett brus av stora vatten. Biskop Woods predikade uppfordrande om att förverkliga Guds rike på jorden. ”Vi tror på himmelriket. Vi har förenat oss för dess upprättande. Därför är vi här. Detta är meningen med denna konferens” förklarade han trosvisst. 

Sedan patriarken uttalat välsignelsen på grekiska och ”Vår Gud är oss en väldig borg” klingat ut, vandrade delegaterna till Rikssalen på slottet där kung Gustav V öppnade mötet. Som i extas tyckte sig patriarken se kejsaren Konstantin den store, inspirerad av Himlen, öppna det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325.

Sedan dess hade monarker och patriarker vandrat sida vid sida genom historien, men första världskriget hade störtat både kejsare och kungahus. Sverige var, sa Photios, ett välsignat och förunderligt land som levde i fred och där statskyrka och monarki bevarats inom ramen för en modern demokrati. Det var i hans ögon en förverkligad utopi. 

Konferensen var inte bara ett ekumeniskt koncilium utan också något annat än en vanlig konferens. ­Söderblom, som älskade den svenska historien, före­drog att tala om ”Stockholmsmötet” i linje med Skänninge möte 1248 och Uppsala möte 1593. Han ville påminna om kyrkans kontinuitet och anknyta till gammal nordisk sed för överläggningar och beslut. I Stockholm trädde ”ekumenerna” in i kyrkohistorien. Och han tvivlade inte på att det var Andens verk. 

Mötet handlade om att översätta tron till handling, kort sagt om praktisk kristendom. Genom Andens medverkan blev mötet framgångsrikt, sanningen uppenbarad och Kristi barmhärtighet synlig i världen. 

Allmänheten hade väntat sig att mötet skulle göra uppseendeväckande uttalanden och fastställa konkreta handlingsplaner. Söderblom önskade något annat: att alla deltagande kyrkor skulle erkänna sin del av skulden för kriget, försonas med varandra och ta steget från ord till gemensam handling. Bara så kunde kyrkorna bli redskap för fred och rättvisa. Det räckte inte med överläggningar. För att nå fram till verklig enhet krävdes något annat: 

”Endast på innerlighetens väg kan vi komma fram till en sann enhet i själ och ande. Ju närmare vi kommer den Korsfäste, desto närmare kommer vi varandra, hur skiftande än de färger är i vilka Världens Ljus bryts i vår tro. Under Jesu Kristi kors räcker vi varandra händerna. Den gode herden måste dö för att samla Guds skingrade barn. Endast i den Korsfäste och Uppståndne Herren finns hopp för mänskligheten.”

Därför var Stockholmsmötet inneslutet i bön, förkunnelse och psalmsång. Allt var planerat med största noggrannhet, inte bara festgudstjänsterna i början och slutet utan också de dagliga morgon­andakterna, morgonmässorna i Jakob, den ortodoxa vespern i Klara, högmässan i Engelbrekt då alla inbjöds till kommunion, friluftsmöten i Hagaparken och gudstjänsterna i den ryska, finska, tyska och franska kyrkan. Vid minnesgudstjänsten för patriarken Tichon av Moskva i Gustav Vasa kyrka trängdes folk på Odenplan och långt nedför Upplands­gatan för att visa solidaritet med den nästan förintade ryska kyrkan.

Aldrig förr hade så många ekumeniska gudstjänster firats i Stockholm. Tusentals svenskar fick tillsammans med delegaterna känna doften av enhet i mångfalden och kanske en försmak av himmelen. 

Det fanns spänningar mellan delegaterna men de förenades i hopp och tillbedjan. Hos tyskarna, som ansågs ha förorsakat kriget och dömts till ofantliga skadestånd, satt bitterheten djupt. Att mötet inleddes med gemensam syndabekännelse där alla erkände sin del i skulden för kriget öppnade en väg till återupprättad gemenskap. Vid måltider och delade festligheter, i kommittéarbete och personliga samtal förvandlades främlingskap till vänskap och i förlängningen till att kyrkorna närmade sig varandra. Vägen till fulltonig enhet var lång, men upplevelsen av ”fellowship” blev djup. 

De dagliga överläggningarna ägde rum i Blasieholmskyrkan och Musikaliska akademiens stora sal vid Nybrokajen. Varje arbetspass innehöll flera förberedda föredrag och anföranden. De handlade om aktuella socialetiska frågor som arbetslagstiftning, barnarbete, folknykterhet, familjepolitik, straffrätt, läromedel och kapitalförvaltning. Det gavs inget utrymme för spontana inlägg. Förberedda förslag till resolutioner kom inte till användning. Stockholmsmötet var en fredskonferens men inte på det sätt många tycks tro.

Endast två dagar ägnades åt mellanfolkliga relationer. Den tyska delegationen valde att inte aktualisera den såriga frågan om skulden för kriget. Istället kom mycket att handla om Nationernas förbund. Kyrkorna hade arbetat för dess tillkomst och välkomnat att stadgan skrivits in i Versaillesfördraget. 

Stockholmsmötet uttryckte – med undantag för den tyska delegationen – sitt helhjärtade stöd för NF. Det var ju nästan det enda instrument som stod till buds för tillämpningen av internationell rätt. Debatten mellan tyskar och fransmän blev häftig, stämningen var laddad. Söderblom överlät ordförandeskapet åt den rutinerade Arthur Brown och uppehöll sig själv i kulisserna för att jämka mellan stridande viljor och se till att mötet inte spårade ur. Att något sådant skulle hända var hans mardröm. En tysk som försvarat NF blev så illa åtgången av sina landsmän att han samma kväll tog nattåget hem till Berlin. 

Frågor om kolonialism och rasism berördes, om än otillfredsställande. Däremot blev inget sagt om den upprustning som åter tagit fart eller om de olycksbådande budskap som ”ölkällarkuppen” i München och Hitlers Mein Kampf skickade ut. Kväkare och andra pacifister hoppades på ett skarpt och entydigt fördömande av krigshandlingar och revanschism. Resultatet blev en enda mening i mötets budskap till kristenheten: 

”Vi uppfordrar kyrkosamfunden att med oss besinna krigets fasansfullhet och dess oförmåga att verkligen lösa folkens tvistefrågor, vi uppmanar dem till bön och arbete för fullbordan av löftet att under fridsfurstens spira ’godhet och trofasthet skola mötas, rättfärdighet och frid kyssas’.” 

Mötet var överlastat. Utan professionella tolkar och tekniska hjälpmedel var det svårhanterligt. Men stämningen var god. En båtfärd med buffé på Drottningholm, den storslagna banketten i Gyllene salen, en svensk afton med Selma Lagerlöf i huvudrollen och avslutningsfesten i Grands vinterträdgård gav deltagarna oförglömliga minnen. 

Att logistiken under ledning av generalen Olof Malm fungerade perfekt bidrog till konferensens goda eftermäle. Allt var ju oprövat. Ett kyrkomöte med valda delegater från många olika länder hade aldrig tidigare ägt rum, inte heller en konferens som nästan uteslutande handlade om teologisk social­etik. Ortodoxa och protestantiska kyrkor hade aldrig förr samarbetat med varandra. 

Svenska donatorer bekostade hela mötet. Det slutliga ansvaret för mötets genomförande låg på ärkebiskopen. I sitt tal den sista dagen konstaterade han att det ”kostade den yttersta ansträngning av alla krafter. Det var nödvändigt att släppa till varje droppe av vilja och blod och att spänna själens och kroppens och andens krafter till det yttersta.” 

Avslutningsgudstjänsten firades i Uppsala domkyrka den 30 augusti. Fyra tusen personer fyllde den gotiska katedralen, Söderblom predikade och patriarken läste med värme och inlevelse den Nicenska trosbekännelsen på grekiska. Den slog en bro mellan fornkyrkans första ekumeniska koncilium och Stockholmsmötet. Man kunde nästan se den heliga Athanasios av Alexandria och ärkebiskop Nathan av Uppsala omfamna varandra i samma bekännelse och uppdrag. 

Efter predikan ikläddes Söderblom för första gången den magnifika kåpa han på föreslag av textilkonstnären Agnes Branting själv komponerat och låtit tillverka. 

Kåpan är rikt utsmyckad. Den framställer Uppsala som ett av den världsvida kyrkans förnämsta biskopssäten och ärkebiskopens ställning bland världens kyrkoledare. På det breda bandet över bröstet är Lutherrosen broderad. Söderblom bar alltid den lutherska tron i sitt hjärta. Över rosen finns Sankt Eriks äpple, som är Uppsalas symbol, och under rosen en uppslagen bibel och Petri nyckel. På brämen är flera minnesväckande gåvor applicerade, ett guldkors från ärkebiskopen av Canterbury, Frälsarens orden förlänad av patriarken av Konstantinopel och på skölden en silverstjärna Söderblom fått av Etiopiens kronprins. 

Hela den världsvida kyrkan med Uppsala i cent­rum är representerad på kåpan, men också kampen mellan ont och gott symboliserad av Sankt Göran och draken och Guds osvikliga beskydd tecknat som en borg. Jesu bön att ”de alla må vara ett” och andra bibelord har en framträdande plats. 

Iförd denna kåpa – medvetet utförd i botens färg och inte i segervitt och guld – sjöng han den stora litanian med särskild betoning på bönen ”att du värdes styra och beskärma din heliga kristna ­kyrka”.  Patriarken bad Herrens bön på grekiska var­efter ärke­biskopen uttalade Guds välsignelse. 

I ­detta ögonblick framstod han som hela kristen­hetens ärke­biskop. 

Stockholmsmötet hade föranletts av det stora kriget och dominerades av européer och amerikaner. Bara sex delegater hade kommit från Japan, Kina och Indien, ingen var afrikan. Kvinnorna var få, ungdomarna ännu färre och inga företrädare för andra världsreligioner deltog. 

Mötet rev de murar av nationalism, etnicitet och konfessionalism mellan kyrkorna som kriget cementerat. Alla kyrkor påmindes om sitt ansvar för världens liv. Kristen etik vidgades från att i första hand gälla den individuella moralen till att omfatta statens och samhällets ansvar för människors välfärd. Mötet utmanade både ohämmad kapitalism och socialistiskt misstroende för individuella mänskliga rättigheter. Bönen ”låt ditt rike komma, låt din vilja ske” ljöd genom hela mötet.

Kyrkor som krigspropagandan gjort till varandras fiender möttes och försonades. En kyrko­baserad ekumenik slog rot. Den har sedan dess på olika sätt förnyat alla världens kyrkor. Det viktigaste med Stockholmsmötet var att det faktiskt ägde rum. Tack vare eldsjälar som trodde att det omöjliga med Guds hjälp var möjligt.

Jonas Jonson