Det svarta fåret i mig är olyckligt på sitt alldeles egna vis

Foto: Mikael M Johansson

Petra Carlsson skriver Eftertanke inför tredje söndagen efter trefaldighet

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

En månad 9 kr

Få tillgång till allt på sajten i en månad för 9 kr. Därefter förnyas prenumerationen löpande med 105 kr/månad. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Taggar:

Eftertanke

Foto: Mikael M Johansson

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Det citatet har ofta dykt upp i huvudet på senare tid. Det är första meningen i Leo Tolstojs roman Anna Karenina men det var längesen jag läste den, så det tog ett tag innan jag förstod varför jag tänkte på det.

Vi hade avslutning på högskolan sista veckan i maj. Det var både högtidligt och avslappnat, så där lagom skevt som det brukar vara hos oss. Trumpetfanfaren blev lite falsk men solosången satt perfekt. Rosorna som avgångsstudenterna fick hade börjat sloka, jag fick plocka bort fula blad och smussla ner mellan blomvaserna innan jag räckte över dem. 

Egentligen hade jag tänkt räcka fram handen, överlämna rosen och säga "Grattis”. Formellt och korrekt med en prydlig liten nick, som en professor ska göra vid högtidliga tillfällen. Men när min kollega Susanne Wigorts Yngvesson läste upp det första namnet och studenten, som nu ska försvinna från oss, kom gående genom mittgången, då gick det inte. 

Det blev kramar med tårar brännande bakom ögonen till hela raden av studenter. Människor jag fått följa i flera år, som jag vridit och vänt på kyrka, tro, hopp och kärlek tillsammans med, som jag vet kommer att göra så mycket viktigt i kyrklig tjänst.  

Efteråt fick jag en present av en av masterstudenterna. Hon är inte bara en kreativ teolog utan också tecknare, så jag fick en inramad teckning: En bild av Jesus som håller ett får i famnen. Kanske är det fåret som försvann, det där hundrade som Jesus talar om i evangelietexten? I så fall är det fåret i hennes tolkning svart.

Det är det svarta fåret herden lämnar de nittionio för att leta efter. Det som avviker från normen, det som föds med svart päls bland alla vita – den som inte smälter in, den som inte är som folk förväntar sig. 

Den tolkningen stämmer med hur Jesus talar om det hundrade fåret. Han ger liknelsen när fariséerna klagar på att han umgås så mycket med tullindrivare och syndare. Kanske, tänker jag när jag ser det inramade svarta fåret i Jesu famn, är det också det får som fått kämpa, det ibland ledsna, olyckliga och vilsna.

Jag tänker att jag har ett vitt och ett svart får i mig. Ofta är jag båda samtidigt, lite fläckig. Ibland är jag mer det ena eller det andra, men båda finns alltid i mig. Mitt vita får är som de lyckliga familjerna i Tolstojs citat. Det är ungefär som alla andra lyckliga, det smälter in, kan vara en i mängden. Men det svarta fåret i mig är olyckligt på sitt alldeles egna vis. Åtminstone känns det så. Det känner alltid att det inte passar in på ett sätt som ingen har inte passat in någonsin förut.  

En formell ceremoni, en nick och ett grattis. Det funkar om man just då låtsas att man inte känner varandra, om man låtsas att alla bara har vita får i sig och att man aldrig har mötts som fläckiga eller svarta. För de lyckliga sidorna av oss människor är ganska lika, men den där hundrade sidan, den måste man ge sig av extra för att söka upp. Den måste man möta där den är. 

Kanske är det den sortens letande Jesus tänker på när han ger lärjungarna ett nytt bud: ”att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Johannesevangeliet 13:34) 

Det räcker inte med formella ceremonier, regler och förhållningssätt. Varken på en högskola, i en församling eller i ett samhälle. Det räcker inte med formaliserad respekt, inte om alla sidor av oss ska vara med. Inte om alla ska få vara med. För, som Anna säger i romanen: ”Respekt är något man har hittat på för att dölja den tomma plats där kärlek borde finnas.”

Petra Carlsson
 

Fakta: Tredje söndagen efter trefaldighet

Tema: Förlorad och återfunnen
Texter: Mika 7:18–20
Romarbrevet 5:6–11
Lukasevangeliet 15:1–7
Psaltarpsalm 119:170–176
Liturgisk färg: grönt