1800-talets predikningar i USA påminner om Vätterndebatten

Inte en kväll, inte två eller tre, utan arton kvällar i rad predikade Weld. Han gav sig inte förrän även de som tidigare tvivlat var omvända.

Året var 1834 och Theodore Dwight Weld (1803–1895) läste till präst vid Lane Theological Seminary i Cincinnati, USA. Han och hans studentkompisar skulle gå till historien som ”Lane-rebellerna.” De var pålästa, de stärkte varandra och brann så för sin övertygelse att de lyckades driva igenom vad få studentgrupper lyckats med. De fick skolans ledning att pausa all ordinarie undervisning under arton dagar. I stället skulle alla studenter och lärare debattera två och endast två frågor.

Lane-rebellerna krävde att man gick till botten med:

1. Bör slaveriet avskaffas omgående?
2. Bör kristna stödja kolonialismen?

Arton dagar av debatter och arton kvällar med omvändelsepredikningar. Weld predikade varje kväll, men inte ett abstrakt kristusbudskap. Han manade inte sina åhörare att omvända sig till någon skolastisk idé om att Jesu kropp var sant död och sant uppstånden, sant bröd och sant vin. Nej, han manade sina åhörare att gå i Jesu fotspår och arbeta för frälsning, för fri-halsning, frigörelse i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Arton kvällar i rad höll han väckelsemöten mot slaveriet, för befrielsen.

På dagarna hölls debatter. Frågorna som debatterades låter kanske enkla med facit i hand. Men det var inte självklart att sätta slavarnas frihet över slavägarnas rätt till vinst. Arbetstillfällen skulle gå förlorade. Familjer, barn, hela samhällen levde av och med den ekonomi och de strukturer slav­ägandet gav. Att avskaffa slaveriet skulle kräva att man ställde om sina liv. Det skulle skapa otrygghet, ovisshet och kräva stora uppoffringar av många.

Och att inte längre stödja kolonialismen, att ta sin hand från länder och folk man lagt under sig. Vilka konsekvenser skulle det få för kolonierna? Vilka konsekvenser för det egna folket, för ekonomin, för samhällsbygget, för säkerheten, för framtiden?

Frågorna de blivande prästerna debatterade på 1800-talet i USA kan kännas avlägsna. Men faktum är att de påminner om de som nu debatteras vid Vätterns stränder. Många troende finns med i diskussionerna om huruvida Vättern bör få sina egna rättigheter.

Ska Vätterns rätt till frihet ställas över företags rätt till vinst? Ska sjöns rätt att finnas på sina egna villkor ställas över människors rätt att nyttja sjön för sina behov? Om naturen får egna rättigheter påverkar det våra ekonomiska system, det skakar många av samhällets grundvalar. Uppoffringar kommer att behöva göras, människor kommer att behöva ställa om sina liv.

Ungefär som när slaveriet avskaffades.

Kolonialismen och förtrycket av svarta kroppar påminner om kolonialiseringen och förtrycket av naturen. Skillnaden är bara att det nu verkar så absurt – att man ens kunde tänka sig att slavägarens rätt till vinst skulle kunna stå över slavarnas rätt till frihet.

Tänk om det en dag vore lika märkligt att tänka tillbaka på en tid då Vättern inte hade rättigheter?

Därför hoppas jag nu på SKUI-rebellerna, EHS-rebellerna eller församlingsrebellerna. Jag drömmer om troende som går samman, som får ledningen att pausa den ordinarie undervisningen eller verksamheten under arton dagar. Eller så lång tid som krävs.

Jag drömmer om troende som inte nöjer sig med mindre än att visa att de menar allvar med att växa i tro: Att växa i tro som allas rättighet, inte bara människors. Jag drömmer om dem som börjar leva den åttonde dagen redan i dag. De som tar täten när kyrkan visar världen vad gränslös kärlek faktiskt innebär.