Bönen är att jag blir allt mindre och att Kristus blir större

Man kan säga att framtiden för den människa som är överlämnad i Guds händer alltid är ljus samtidigt som den kan vara oviss.

Eftertanke av Kerstin Oderhem.

En solig höstdag glider jag fram på vägen i min bil. Jag har ingen aning om att årets första frost lagt sig på vissa vägpartier och blir överraskad då jag på bråkdelen av en sekund får en våldsam sladd och kör av vägen.

Innan jag voltar med bilen hinner jag förvånat tänka, inte ska väl jag dö nu? Jag griper hårt i ratten medan jag ropar, Jesus!

Bilen landar på sidan, jag vevar ner rutan och kryper ut i väntan på räddningstjänsten. Jag är gravid i femte månaden och på vårdcentralen undersöker de hur barnet mår i min mage. Chockad kommer jag hem men överlycklig över att jag fick fortsätta en stund på jorden.

Där och då tänker jag att barnet, om det är en pojk, ska heta Samuel för det betyder Gud hör bön. En annan kvinna hade nämligen flera tusen år före mig ropat till Herren i sin nöd, och blivit bönhörd.

Vi kan som både Hanna och Maria överlämna det vi fått till Gud. Vårt liv, barnet vi bär, framtiden vi möter. Tänd ett ljus där du finns på söndag och påminn dig om verkligheten bortom lågan.

I söndagens gammaltestamentliga läsning berättas om denna kvinna. Hon heter Hanna. Hon ber till Gud i sin förtvivlan. Hennes bön handlar om att hon önskar sig ett barn och i den stunden säger hon till Gud att om det blir så, ska hon överlämna honom när han blir större till templet, så att han ska få tjäna Herren.

I ett annat tempel, i en annan tid står Maria tillsammans med Josef och Jesusbarnet. De följer Mose lag och gör det som ska göras denna dag.

En äldre man kliver fram. Han är fylld med profetisk skärpa. Han har fått se vad som ska komma och talar till Maria om barnet hon har i sin famn och den framtid som väntar.

Han ser i Jesus räddningen som Gud berett åt alla folk. Han talar till Maria om barnets framtid, även om det som sades måste varit oerhört svårt för Maria att ta in just då. Han talar om barnet som ett ljus med den underförstådda meningen att vara en kontrast till mörkret.

I vår tid är det många föräldrar som bär fram sina barn till dopet. I varje dophögtid överlämnas en människa i Guds händer. Där bes en bön om befrielse från mörkret och en dörr öppnas mot framtiden. Dopet blir en födelse från död till liv, från mörker till ljus.

Där ges en kallelse till att vara en Jesu lärjunge, att vara en som återspeglar ljuset från Kristus. När dopljuset tänds synliggörs det som sker. Den som följer Jesus ska inte längre vandra i mörker utan ha livets ljus.

Profetorden som sades till Maria i templet har gått i uppfyllelse. Jesus kom med räddning till alla folk, Israels tröst, Messias. Han blev världens ljus och kallar oss att vara ljus i honom. Att vara ljus innebär att brinna ner och förtäras.

Det kan låta hemskt men att jag blir allt mindre och att Kristus blir större, att han blir allt, är lärjungens bön och längtan. Paradoxen är den, att den som överlåtit sitt liv i Guds händer, får liksom livet åter, men nu med det nya perspektivet som handlar om att leva i Kristus.

Man kan säga att framtiden för den människa som är överlämnad i Guds händer alltid är ljus samtidigt som den kan vara oviss. Oviss i den meningen att vi inte vet vad det innebär att lämna över vårt liv i Guds händer innan vi gjort det.

Vår stund på jorden är nu. Vi vet inte något om morgondagen men vi kan som både Hanna och Maria överlämna det vi fått till Gud. Vårt liv, barnet vi bär, framtiden vi möter. Tänd ett ljus där du finns på söndag och påminn dig om verkligheten bortom lågan.

Kristus är världens ljus, han och ingen annan,
född i vårt mörker, född att bli vår broder.
Har vi sett honom har vi sett vår Fader.
Ära vare Gud.

(Nummer 37 i psalmboken)

Kerstin Oderhem
missionsföreståndare EFS

Fakta: Kyndelsmässodagen

Tema: Uppenbarelsens ljus

Första årgångens texter:

Första Samuelsboken 1:21−28

Första Johannesbrevet 1:5−7

Lukasevangeliet 2:22−40

Psaltaren 138

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke