Det är ingen pastoral idyll vi firar denna söndag

Vi satt där i matsalen på en skola i ett mindre samhälle i Härnösands stift. Det var 90-tal och jag hade förmånen att få vara med vår biskop, Karl-Johan Tyrberg, på en av hans visitationer. Stämningen var god och förväntansfull.

Biskop Karl-Johan tände ett ljus för att berätta för eleverna om sitt valspråk ”Låt oss bekänna vårt hopp”. Medan ljuset brann monterade han ihop sin resekräkla i trä. Samtidigt anknöt han till herde­rollen och berättade att han sett att det fanns många fårhjordar i bygden.

Pojken bredvid mig hade följt allt med stort intresse, men så sa han plötsligt till mig:

– Vi har sådana där stavar vi också, men den han har den skulle aldrig funka! Den har alldeles för många krusiduller uppe i kroken!

Den var alls inte överdådig, men kroken var trång. Hur skulle den alls klara att rädda ett får som fastnat? Rakare kyrkokritik än så är svår att hitta, tyckte nog både biskopen och vi andra när vi senare pratade om besöket.

Det mesta av Johannes kapitel 10 har blivit utportionerat på herdesöndagens alla tre årgångar. Lukas­evangeliets liknelse om det förlorade fåret finns på en annan söndag. Här verkar vi snarare kliva rakt in i svåra ledarskapsfrågor i den unga kyrkan. Här är Jesus den gode herden – men, i stark kontrast till ett antal dåliga herdar. Själv har han en relation till sina får, de lyssnar på honom, han älskar dem. Nu på söndag beskriver han sig som grinden. Sover han på denna riskfyllda plats? Där kommer tjuvar för att slakta och döda. Kanske även döda herden.

Verserna tar mig till staden Juba där jag i oktober 2011 hade förmånen att delta i en kyrklig konferens i det nyligen självständiga Sydsudan. Vad var ett klokt politiskt och kyrkligt ledarskap i denna situation? Johannesevangeliet 10 var nog det kapitel som citerades mest.

I en paus blev min öppningsreplik att fråga en biskop vilken kyrka han ledde. En pingstkyrka! Jag blev tvungen att vara ärlig och säga att jag aldrig hört talas om biskopar i en pingstkyrka. Med ett leende allvar förklarade han att han med den lila skjortan hade större chans att överleva i alla vägspärrar, när onyktra soldater kunde behandla resenärer precis som de ville.

Samtalet förde mig tillbaka till det jag hört om ­ledare i urkyrkan som helst inte ville bli biskopar, eftersom de visste att det oftast var detsamma som martyrium. Men här stod nu en livs levande herde som var beredd att betala ett högt pris för en vision för sitt land, fast inte utan att också vara listig...

Det är ingen pastoral idyll vi firar denna söndag. En hårt arbetande herde ska leta efter de vilsegångna och hämta de bortsprungna – med risk för sitt eget liv. Läs gärna hur det hettar till i slutet av kapitel 10. ”De försökte återigen gripa honom, men han kom undan” (Johannesevangeliet 10:38).

Jag får några inre bilder. Sprang Jesus därifrån? Fick han hjälp av någon att gömma sig? Vi får veta att Jesus på nytt begav sig den plats där Johannes hade döpt honom. En plats med tid att noga reflektera över sin trängda situation?

När mörker och hotbilder rullar in över medielandskapet kommer jag på mig ibland med att tänka att de vackraste bilderna av hopp ofta framkallats i historiens mörkrum. Från fängelser och dödsmaskineri har någon vågat bekänna sitt orubbliga hopp, eller tända ett ljus. Men många har också, precis som profeten Hesekiel – om jag läser hela ­kapitel 34 – sagt några väl valda sanningens ord om förstörda betesmarker och omotiverat grumlade vatten som dåliga herdar skapat.

Denna vecka ber jag för min Sydsudanbiskop – och många andra herdar.